En välsignad fredag

Dagen började med en underbar papayahalva innan morgonkaffet. Ute såg det lite kallt och dimmigt ut efter den strålande värme som glatt oss ett par veckor. Nåja, 17 grader är ju mer än vad man ser ut att ha hemma i Härnösand. Efter frukost gick hustrun till kyrkan.
Själv hade jag hoppats på ett spännande telefonsamtal om SF-församlingens historia. Har ju åtagit mig att forska lite kring det. Men min telefonintervju fick skjutas upp, och i stället satte jag mig och skrev ned en del fakta som jag kommit över i ärendet.

Sen var det dags för dagens promenad. Jag är nu så pass återställd att jag inte alls behöver oroa mig för mina promenader. Stegade backen upp till sjömanskyrkan och tackade Gud för känslan i bröstet. Visst blev jag andfådd, men vem blir inte det i denna backe. Men inget av vårens konditionstäppa, pust och stön och långa återhämtning när jag äntligen kommit upp. Jag konstaterar att mina extraslangar runt hjärtat tydligen fungerar som dom ska, Gud vare tack. Efter en kopp kaffe och en norsk våffla med hustrun fortsatte jag min promenad en timme och gick igenom Fort Mason som är en gammal och numera nedlagd militär befästning på klipporna ut mot Golden Gate-sundet. Fortfarande står ett par kanoner där och låtsas vara farliga. Problemet med detta fort och andra befästningar längs Nordamerikas västkust var väl snarast att de inte behövdes, för det kom aldrig några fiender över Stilla havet. Men överallt på området fanns skyltar och beskrivningar med gamla foton över hur det en gång såg ut. Sånt gillar jag. Till sist hittade jag en lång vindlande och brant trappa ned från klippan till hamnen. Väl nere kunde jag njuta av folkvimlet kring stranden och därifrån gå de två kvarteren upp till vårt hus.

Hemma blev det en tallrik yoghurt och en stunds ryggläge. Middagsvilan har nu blivit en viktig del av min dag. Jag får genast nya krafter om jag får blunda den där halvtimmen.
Med vilostunden i ryggen orkade jag mycket väl med aftonens stadstur. Vi åkte in till centrum och shoppade lite, men det var nog sista gången jag gjorde det en fredag eftermiddag. För där var otroligt med folk. Bussarna såg ut som om dom skulle spricka, folk tog sig ombord med hjälp av skohorn närmast. Samtidigt älskar jag det här vimlet av olika människor. Här är mängder av asiater. Jag tror inte det är fel att säga att kineserna helt dominerar stadsbilden i den här norra delen av staden. Men finns alla sorter, här syns rika och fattiga, här ryms limousiner och uteliggare. Och ingen ände ser man på affärsgatorna.

Och nu är det kväll. Vi har ätit rester av gårdagens kycklinggryta och förbereder oss inför morgondagens "missionsresa". Vi ska köra ned till Santa Cruz för att sjunga med barnfamiljerna där. Det ser jag fram emot väldigt mycket. Resan tar cirka två timmar, en timme längs motorvägen söderut, sedan längs en vindlande väg över bergskedjan och ned till Santa Cruz-bukten.
Tänk att jag får vara med om allt det här!