Habemus mamam

Så är då ärkebiskopsvalet gjort. Svenska kyrkan får i Antje Jackelén sin nya ärkebiskop när Anders Wejryd om åtta månader går i pension.

Skönt att det är över nu. Kyrkliga val tenderar att locka fram så mycket troll ur vrårna.
När jag var stiftsadjunkt och bl.a. höll i de internationella relationerna i mitt stift, kunde vårt afrikanska vänstift avböja besök från Sverige under ett valår. För då grälar bara prästerna med varandra, menade man.

Jag har under året följt en facebookgrupp kring ÄB-valet, där man har kunnat argumentera och bryta sina åsikter mot andras. Det har oftast varit en frustrerande läsning av missförstånd, ovilja att ta in varandra, hårda domar och eskatologiska hotbilder. Hårklyverier och emellanåt helt obegripliga inlägg. Om jag hade varit röstberättigad i valet, hade jag inte fått någon vägledning alls av denna grupp. Och ändå är jag glad att jag hittade den. Det finns inte så många sätt att hålla sig nära den kyrkliga debatten när man sitter på andra sidan jordklotet.
Nu när det hela är avgjort gjuts genast olja på vågorna. Välsignelser sprids över biskop Antje och alla skall försöka bli vänner igen. Valresultatet var hur tydligt som helst, en storseger för henne, eller skall vi säga för kyrkan, som klart sa ifrån vem man ville se som sin näste andlige företrädare. Hur det än är så har ju ärkebiskopsstolen ett stort symbolvärde, och äntligen kan det väl sägas att den så kallade kvinnoprästfrågan nu har fått sin kanske viktigaste markering sitt slutliga avgörande, då en kvinna för första gången blir Svenska kyrkans ärkebiskop.

Antje Jackelén motsvarar mina personliga önskemål och förhoppningar på en ÄB.
Jag skulle ha röstat på henne. Jag tror hon blir en bra efterträdare till ÄB Anders.

Men nog måste det vara ett problem att det dröjer till i juni nästa år innan hon tar över ämbetet. Jag minns hur det blev i mitt gamla hemstift vid det senaste biskopsvalet. Så fort valresultatet stod klart, slutade det ringa i den sittande biskopens telefon, och slut var det på inbokningar och nya möten. Jag var biskopens adjunkt då och märkte tydligt hur fokus omedelbart flyttades över på den som skulle komma efter. Rent mänskligt känns det nog bättre att välja, utse och installera på en och samma gång. Som när man väljer påve. Då den nye påven träder ut på balkongen föregås han av utropet Habemus papam, Vi har en påve! Och det är han från första stund, inte om åtta månader.
Å andra sidan kan de här åtta månaderna innebära att stridstupparna får en behövlig tid att lugna ner sig och verkligen på allvar börja välsigna vår kyrka och hennes ledarskap. Kanske vi med våra förböner kan vara med och göra den här tiden fram till 15 juni nästa år till en nyttig ställtid för vår kyrka.
Gud välsigne henne.