Tekniken, den tekniken!

Milda makter vilken dag!
Den började igår då min nyinköpta iPhone 5c plötsligt krävde ett lösenord av mig.
Jag provade ett, jag provade två, jag letade i pärmar för att hitta de fyra siffrorna, jag provade ett till, då sa telefonen Försök igen efter 1 min. Vid nästa försök sa den Försök igen efter 5 min. Sen 15, sen 1 tim. Då la jag av och insåg slaget förlorat. Återstod att omprogrammera hela telefonen och därmed radera alla data i den. Kul! Innan så skedde hann hustrun iaf ladda över mina kort till sin dator. Nu är vi inne på denna dag måndag och vid det laget hade min egen dator också lagt av. Den bara dog och vägrade komma till sans igen hur jag än bytte vägguttag och tryckte in sladdar. Ingen ström, inget liv.
En viss hetta i hårfästet kan jag gott medge, en känsla av jäkelskap, fanstyg och what not.

Vi läste i bok och vi läste på nätet och lämnade till sist hela skiten och gick på en långpromenad uppför kullarna bort till Cable Car Museum, som samtidigt är maskinrummet för stans alla kabelvagnslinjer. Där snurrade jättestora hjul en 4 cm tjock vajer med vars hjälp stans kabelvagnar drar sig fram i alla riktningar och uppför och nedför backar. Jag blev stående i stum beundran över den riktigt gammeldagsa hederliga tekniken, som bevisligen fungerat i hundra år och tydligen förväntas hålla i hundra till. Det var annat än datateknik det.

Nåväl, den lätt meditativa museala stämningen tog emellertid ett abrupt slut när vi kom hem och mina ögon åter föll på mina ohjälpsamma hjälpmedel av det tjugoförsta århundradet. Men hustrun är nu en gång så att hon formligen älskar olösliga problem typ hötappade knappnålar och sånt. Hon gav sig inte, och efter en timme hade hon säkerhetskopierat och återställt min telefon så att man kunde gå förbi den där förgjordade sifferkoden. Tom var telefonen men den fungerade igen. Glad i hågen satte jag igång att få iTunes att leverera musik. Skrev in användarnamn och Apple-ID på hundratretton ställen men fick det icke att fungera! Telefonen ansåg att jag inte hade angett rätta adressuppgifter. Det stämde inte med de bankuppgifter den tydligen satt inne med. Nähä, inte det också. Jag förberedde mig just för ett nervsammanbrott när husets problemlösare i elfte timmen skyndade till och ryckte ajfånen ur mina opålitliga händer. Den höll ju på att förvandlas till en projektil. Sen satte hon sig lugnt till rätta och löste även detta problem. Man var tvungen ange ett betalningssätt med ett amerikanskt betalkort, inte ett svenskt. Hon lyckades t.o.m. hämta tillbaka all förlorad information!
Och snart flödade en läkande Mozart ur min vackra lilla telefon. Så då kände jag att jag var tvungen förlåta min lilla manick och försöka normalisera vår förhållande igen.

Men så var det ju min avlidna laptop, där jag nu sörjde alla data som inte säkerhetskopierats sedan i somras. Hade jag tur så kunde det ju vara elsladden som gått av nånstans eller kopplingar som nötts ut. Men det var säkert hela hårddisken beslöt jag mig för, och gick fram till den som Marta och Maria till Lazarus' grav för att gråta och sörja. Jag satte i sladden i väggen och i datorn utan minsta hopp om något underverk. Men - tror du inte att miraklet skedde, en liten lampa började lysa, och så en till, och jag kunde trycka på strömbrytaren och den som var död kom ut igen och var vid liv! Och nu sitter jag här med den återuppväckte Lazarus i knäet, och dagen kommer att gå till vila i stor frid.