Tvätta varandras fötter

Har just sett en utsändning från Busan, där Kyrkornas världsråds generalförsamling håller på att närma sig sitt slut. När jag slog på datorn och klickade fram sändningen, höll just en gudstjänst på att avslutas.
Vad jag fick se var hur företrädare för olika kyrkor, teologier och traditioner tvättade varandras fötter. Jag fick bl.a se hur KV:s generalsekreterare böjde knä framför en an delegaterna och stilla och omsorgsfullt tvättade hans fötter. Två kvinnor från olika traditioner gjorde detsamma, precis som Jesus gjorde med sina lärjungar på skärtorsdagskvällen.
Nog kan man säga en del om såna här kyrkliga jättemöten. Att de är så ordrika, t.ex. Det hålls tal efter tal efter tal, alla måste få komma till tals och säga sin mening om alla frågor. Jag skulle få träsmak i baken om jag var där. Vidare produceras en mängd statements, uttalanden, resolutioner, och man kan undra till vad nytta. Ingen kommer ju att läsa dem, eller väldigt få i alla fall. Och det kostar mer än skjortan att anordna såna här stormöten.

Men - när jag såg fotatvagningen och kände den enorma anda av syskonskap som gudstjänstdeltagarna utstrålade, mindes jag mitt eget stormöte, Världens fest i Åre 2007, där samma känsla infann sig under gudstjänsterna: Här är vi tillsammans kring en vision, en längtan, ett hopp och ett uppdrag. I Busan är det bara så mycket större. Där berörs c:a 7000 på plats av det som sägs och görs, beds och sjungs. De åker snart hem, smittade av omsorg om de andra, dem som tror och ber annorlunda än vi, som formulerar sin tro, sin teologi annorlunda än vi, som inte tycker som vi i samlevnadsfrågorna. Smittade av det gemensamma uppdraget att verka för fred och rättvisa i världen. Och smittade av varandra reser de snart hem och sprider sin smitta i sina kyrkor. Känslan binder samman och föder en solidaritet och bär när vardagen återfinner sig. Vi har varandra, vi fortsätter att be för och med varandra, vi fortsätter att vänta på Guds rike tillsammans och bygga det här och nu med varandra.
Det är mycket värt.

(Rackarns vad jag nu gick igång, fick nästan ett prediko-il...)