Nyårsafton

Jag fick leva året ut även detta år.
Men det kunde ha slutat annorlunda.
Sällan har ett år känts så omtumlande som 2013.

I januari flyttade jag från tryggheten i min hemstad Härnösand
till ett nytt liv som pensionär och medföljande make i San Francisco.
Efter fyrtio yrkesverksamma år som präst började nu något helt nytt.

Och som jag har trivts med det nya!
Att själv få bestämma över mitt liv och inte styras av ett arbete.
Att få upptäcka denna spännande stad i min egen takt.
Att få ägna tid åt piano- och orgelspel, ja även lite cello faktiskt.
Att helt få ta ansvar för hem och matlagning,
och att få vara ideellt engagerad i min kyrka.

Våren gick fort och avslutades med en dopturné bland de senaste bäbisarna i släkten.
Men när de fyra barnen var döpta, slog livet till med ett bestämt slag.
I augusti blev jag snabbinlagd för en bypass-operation.
Hade ingen aning om hur sjuk jag var.
Men genom närståendes klarsyn kom jag mig till en doktor.
Hade lika gärna kunnat sluta raklång över mina brädhögar i stugan.
Men nu blev det operation i stället för en hjärtinfarkt.

Och Gud var god.
Tre kärl fick nya slangar och sen var det till att kämpa sig upp ur sängen.
Jobbigt var det förvisso, men mest jobbigt för min familj.
Men i stället för död blev det liv, ja till och med ett barnbarn till i september.

Och efter en extra månad i Sverige kunde hustrun och jag återvända till Kalifornien.
Hon kunde återuppta sitt arbete, och församlingen här kunde andas ut.
Och jag märkte snart att San Franciscos backar inte avskräckte som förut.
Krafterna återvände och livet fortsatte.

Nu är det bara några timmar kvar av år 2013.
Ett omtumlande år är till ända.

Jag vill tacka!