En liten roadtrip i norra Kalifornien

Med en syster och svåger i baksätet kör vi norrut, över Golden Gate-bron.
Vi ska på en tvånätters övernattningsroadtrip och tar genast av mot Highway 1.
Över berg och djupa dalar ned till resans första sevärdhet, Muir Woods.
Det är en trång liten dal full av jättehöga redwoodträd, bara en halvtimmes väg från SF.
När man går in i den trånga bäckravinen känns det som att komma in i en katedral med tusenåriga pelare.

Sen kör vi vidare nån timme norrut till Olema, en liten ort belägen precis på den fruktade San Andreasförkastningen. Där finns lämningar efter den stora jordbävningen 1906;
bland annat kan man se hur jordskalvet flyttade ett staket hela sex meter!

Resan går längs kusten på en vindlande liten väg, välasfalterad och mysig att köra.
Man lär kunna se valar så här års, då de vandrar längs Nordamerikas västkust.
Men vi ser inga, bara ett vackert brusande hav som kastar bränningar uppför klippbranterna. Och det är inte så illa det heller.

Dagens resmål är en halv kilometer lång by vid namn Gualala. Där har vi bokat rum på ett trevligt hotell vid namn Breakers Inn, som hustrun och jag gästat tidigare. Hotellrummen är högst individuella. Ett heter Sweden, ett annat Holland och är inredda med olika länders typiska kännetecken. Vi får Washington och San Francisco och bär in våra väskor och kopplar av. Utanför brusar havet upp på sandreveln där Gualala river flyter ut i Stilla havet. Mycket vacker syn, och avkopplande.
Vi gör oss en trevlig kväll så länge vi orkar efter en dag full av intryck.
Störtar sedan i säng och vaggas snart till sömns av bränningarna.

Dag två börjar med att solen väcker oss och lovar en fin dag.
Så bultar det på dörren och in rusar syrran.
- Har ni sett dom, har ni sett dom?? Valarna!
Jag springer till balkongen och spanar, och för sanning!
Alldeles utanför stranden pustar minst tre valar, kanske en hona med två ungar, och skickar upp fontäner med jämna mellanrum samtidigt som de rullar lite i ytan så att man ser hur stora de är. Vi följer dem en stund tills de drar sig utom synhåll.
Och vi känner att vi varit med om något stort.

Efter frukost intar vi vår lilla Nissan Versa igen och kör vidare norrut. Kommer till Point Arena Lighthouse som är en fyr dramatiskt placerad på niporna ned mot havet. Där är tvärbrant så att det känns i magen. Stora rovfåglar seglar över oss.

Vidare norrut en bit. Sen tar vi av och följer väg 128 uppför Navarrafloden över ett skogklätt berg som helt är beklätt med redwoodträd. Det blir en trolsk stämning och en spännande slalomkörning runt de skyhöga portarna.
Sen kommer vi ut i Anderson Valley, en böljande och vacker dal full av vingårdar. Våren är ju här, det blommar överallt, rosor har slagit ut och pryder vägrenarna längs vingårdarna. De är ditplanterade för att varna för ohyra. Om skadeinsekter hotar vinodlingarna så sätter de sig först i rosorna.
Vi stannar på en liten vingård som erbjuder Wine tasting. Men tumlar snart ut under fnitter och skratt, för en sån purken kvinna har vi sällan mött. Vi är tydligen enbart till besvär, hon svarar högst kort och motvilligt på våra frågor kring det som serveras. Det blir inget köpt där inte.

Den andra dagen slutar i staden Calistoga längst uppe Napa Valley. Vi tar in på ett enkelt men rent hotell, Sunburst Hotel, och går in till centrum och kollar runt samt äter middag. Sen är den dagen gången.

Tredje dagen börjar med att mina passagerare får sig en riktig vinprovning på en lokal vingård vid namn Vincent Aroyo i Calistoga. En mycket charmerande och intresserad man förevisar och berättar om gårdens vinproduktion. Mycket givande. Eftersom det är hustruns födelsedag får hon dessutom önska sig en välsmakande present ur deras sortiment.

Därifrån börjar vi rulla hemåt. Resans sista stopp görs vid en fabriksoutlet i Napa town, där diverse kläder och skor inhandlas. Sedan glider vi ut ur det vackra vindistriktet med dess gröna kullar och blommande vägrenar. Rullar snart över Högakustenbr..., förlåt, Golden Gate-bron och det känns riktigt gott att komma hem igen.