Rapport från en orgelpall

Just nu är jag inne i en period av mycket orglande.
Har fått uppgifter som kräver sin man, och därför gäller det att öva.
Var och varannan dag sitter jag där på orgelpallen i Norska sjömanskyrkan.
Och jag tycker det är såå roligt.

Nej, det är inte så att det låter särskilt bra, egentligen inte alls.
Den minnesgode drar sig måhända till minnes mitt inlägg från 131204.
Där klagade jag rejält på mitt orgelspel. Hur fel jag trampade
och helt hade tappat koordinationen mellan händer och fötter.

Egentligen är det inte så konstigt.
Alltsedan prästkallelsen slog rot i mig, har musicerandet kommit i andra hand.
Fast många gånger har det förvisso kunnat kombineras.
Som musikintresserad präst är det ändå ett kort avstånd mellan altaret och orgelläktaren.

Men visst funderar jag på hur långt jag hade kunnat komma som musiker
om inte Gud hade kommit emellan.
Under tonåren blev det mycket av sång och spel.
Orgel, piano, cello, körsång.

Men jag märkte också hur jag låg efter flera av mina kamrater.
Lennart W, Bengt L och Anders W när det gällde piano.
Ingrid N och Hasse N på orgel.
Det var nog bara inom körsången som jag hade min starka sida.

Därför satsade jag på körsång och körledning.
Och orgeln fick vara.
Jag satsade ändå och avlade kantorsexamen 1990,
men körsången hade mitt hjärta.

Så förflöt mina 40 år som präst, förvisso med mycket av sång och musik.
Men jag uppehöll aldrig den nivå jag tillkämpat mig i Umeå,
på orgel och piano vill säga.
När det gäller kördirigerandet tror jag jag nog att jag förvaltade mitt pund.

Nu, som pensionär, har jag åter fått tid och lust för orgeln.
Nu kan jag sitta så mycket jag vill och öva, det blir en eller två timmar om dagen.
Och i december hade jag kommit igång så pass att jag upptäckte hur lite jag kunde.
Men nu, snart ett halvår senare, kan jag konstatera följande.

Det låter fortfarande allt annat än bra, trots uppmuntrande tillrop från andra.
Men det går faktiskt framåt.
Jag kan nu åter känna hur en koral ska komma ut ur händer och fötter.
Notbilden får snabbare än i höstas sin kroppsliga tolkning.

Än kan jag inte spela en koral så bra att den egentligen kan bära församlingssången.
Men det blir bättre.
Förra månaden spelade jag i den svenska gudstjänsten,
och kunde då spela två psalmer med pedal, 135 och 45.

Det gäller att bita huvudet av skam och glömma min examen.
Det papperet hjälper mig inte det minsta.
Endast träning leder framåt.
Men nog är det skillnad på nu och då:

Det jag lärde mig i unga år satt kvar, jag mindes vad jag hade lärt mig.
Nu är det lika nytt varje dag, nästan.
Framstegen tar längre tid, måste nötas fram.
Jag får inget gratis längre.

Men - efter det konstaterandet får jag ändå tillstå:
Vilken nåd, att ha fått denna möjlighet på äldre dar!
Att ha fritt tillträde till en orgelpall fem minuter från hemmet.
Och att ha hälsa och krafter till att jag göra det jag älskar.

Och ännu tycka det är roligt!