Världens fest i Karlstad

Efter en månad med tre härliga släktbesök från Sverige börjar jag nu så smått se fram emot min egen sverigeresa om en vecka. Det är inte utan att jag längtar hem till sommarstugan med bofinken och bäcken och gräset och björken.
Annars hade jag gärna varit i Karlstad den här helgen. Där firar Svenska kyrkan internationellt riksmöte. Jag försöker följa Välrdens fest så gott det går på facebook och den kyrkliga pressen. Jag får känslan av en väl planerad och fungerande storsamling för vår kyrkas internationella ombud och SKUT-ombud. Vibbarna från Världens fest i Åre 2007 känns pirrande tydligt. Det var så roligt!
I Karlstad lyser tydligen sola över en härlig försommarfest. Grattis Lena J:son Olsson!

Sightseeing i San Francisco

Så mycket som jag har sett av San Francisco med omnejd under de senaste dagarna har jag inte sett på ett helt år tror jag. Och än är det inte slut.
Vi har nämligen två av mina svägerskor här på besök, och de är väldigt nyfikna på vår stad.
I förrgår besökte vi vingården Viansa längst ned i Sonoma Valley och råkade hamna i en BBQ för dess klubbmedlemmar. Jag blev medlem där så sent som för två veckor sedan, så jag hade inte fått info om begivenheten. Men jag var så välkommen med hela min billast! Det var bara att ta för sig av den goda maten och provsmaka de nysläppta vinsorterna. En hellyckad överraskning.

Igår tisdag knatade jag runt med våra gäster på Petaluma outlet. Inte riktigt min grej, men jag kom faktiskt därifrån med en hel stass motionskläder inklusive skor och keps för under tusenlappen. På hemvägen körde vi sedan svängen ut till den fantastiska redwooddalen Muir Woods, där världens största levande ting reser sig mot skyn och bildar en enorm katedral. Mäktigt också att tänka på att dit samlades alla delegaterna i samband med FN:s bildande 1945, vilket skedde i SF. De talade om platsen som a cathedral of peace.

Och idag har vi suttit med våra gäster i typ sju timmar på buss i tre olika sightseeingturer runt vår stad. Först en intressant downtowntur, därifrån direkt till en Golden Gatetur över bron och ned till den pittoreska sovstaden Sausalito. Där hoppade vi av och intog en välbehövlig lunch på en hamnrestaurang. Sen hoppade vi på nästa buss och åkte tillbaka till stan för att bara byta buss igen och ta den sista eftermiddagsturen mot Golden Gate Park, dvs via Haight-Ashbury och Pacific heights och Japantown.

Fullmatade med våra guiders kunskaper och allehanda galenskaper och tokigheter vacklade vi av den sista bussen och tog oss hemåt på gungande ben. Det är som om vi har varit en dag på havet. Ansiktet hettar, man känner sig lite kall om kroppen och sömnigheten smyger på. Men än kan vi inte blåsa faran över, för svägerskorna hotar nu med en kvällsrunda ned till Buena Vista som var först i USA med att servera Irish coffee år 1952. Nu vet dom minsann var ställena finns...

I morgon blir det en båttur ut till the Rock, dvs fängelseön Alcatraz. För oss som varit här snart 1½ år blir det faktiskt vår allra första båttur ut i San Francisco-bukten.
Vi behöver tydligen nöjeslystna släktingar för att få något beskådat här.
Kom, flera!

Värme och fosterlandskärlek

Ja nu får jag allt sluta gnälla på San Francisco-vädret. Visserligen är det inte det man tror om Kalifornien. Vanligen är det är rätt rått och kallt, ofta med kalla havsdimmor som kyler ner, särskilt på sommaren. Ofta är det inte mer än 17-18 grader. Mark Twain lär ha sagt: The coldest winter I ever had was a summer in San Francisco.

Men idag har vi haft 31 grader! Luften har stått stilla, solen har stekt och vi har svettats och mått. Precis som man vill ha det på en solresa. Utom att det inte har varit en dag på beachen utan en dag med samhälleliga plikter. Vi har varit på generalkonsulatet och röstat. Kändes nödvändigt på något sätt även om vi är långt hemifrån för tillfället. Men man måste ju tänka på barnbarnens samhälle också och försöka behålla ett öppet och tolerant Sverige.

Annars har jag numera övergått till den norska sidan. Den norske sjömansprästen har värvat mig att hjälpa dem med 17:e maj-firandet på lördag. Jag skall spela två stycken processionsmusik på orgel och två nationalsånger och två fosterlandspsalmer samt två solostycken, ett på piano och ett på cello. Så denna vecka är mitt motto: Broderfolkets väl! Jag har övat på såväl den amerikanska som den norska nationalsången. Men min röst har jag lagt på Sverige.

Fascinerande

Vad kan man inte få vara med om i dessa datoriserade tider!
Från vår veranda här i San Francisco kan vi sitta och se flygplan på väg att landa eller på väg att lyfta mot okända mål. Det är en enorm trafik i luftrummet över vår stad.
Ikväll kom vi hem efter att ha vinkat iväg sonen Mattias mot Sverige. Han skulle flyga med Lufthansas flight 459 mot Munich. Vi satte oss med våra datorer och sökte på SFO och Flighttracker och Flightaware och lyckades till slut hitta hans flyg just som det lyfte. Jag kunde se hur planet lyfte mot väster och passerade motorvägarna söder om stan, vände upp åt  norr, följde kusten upp till San Francisco. Där svängde det åt höger, eller styrbord som det heter, över Golden Gate och Alcatraz och styrde vidare åt nordost. Vid det laget var vi ute på verandan och började spana mot himlen. Och - jodå, ett flygmuller avslöjade att DLH 459 var på gång, och sedan kunde vi se Mattias flyg över oss i mörkret. Vingspetsarnas lanternor plus dånet från motorerna var det enda vi såg. Men oj vad jag vinkade och sa hej då och grät och vinkade medan flygplanet snabbt försvann uppåt Sacramento och Nevada och Idaho och Montana och Canada och...
Nu när han har 9 timmar kvar till Munchen lämnar han USA och fortsätter åt nordost uppöver Canada.
Vad vår värld har blivit liten!

Släktbesök

Jodå, det händer visst saker här.
Det är i själva verket så intensivt att jag inte tycker mig ha varken tid eller ork att blogga.
Vi har släktbesök sedan två veckor.
Först syster och svåger från Härnösand.
Och nu sonen från Uppsala.
Och det är sååå roligt!