Non je ne regrette rien

Jag är inte så bra på att ångra mig.
Jo, dumma förflugna ord ångrar jag ofta.
Men om jag tänker djupare är det inte mycket jag ångrar.
Ju äldre jag blir, desto mer upplever jag hur det ena i mitt liv har länkat tag i det andra. Och lett framåt. Det blir svårare och svårare att tänka sig några alternativ till mitt livs viktigare val.

Nej, jag ångrar ingenting, sjunger Edith Piaf.
Riktigt där är jag nog inte, men tanken är spännande och välgörande för mig som luthersk präst, som bär syndabekännelsen stelopererad i ryggraden. Jag kanske inte behöver ångra mig hela tiden och be om förlåtelse. Guds nåd bär mig ju, jag behöver inte ägna min dag och min energi åt att ångra mina synder. De är ju ändå förlåtna med samma självklarhet som en pappa eller mamma förlåter sina barn deras felsteg.

Non, je ne regrette rien.  En underbar sång. Som lyfter, hela tiden.
Jag måste få berätta ett minne.

Jag ligger på sjukhus i 14-årsåldern. Lyssnar på mitt favoritprogram på radio.
Det heter Med skrivmaskin och grammofon, med redaktören Barbro Alving. Ett tänkvärt kåseriprogram som vidgar mina vyer och öppnar mina öron för en god berättare.
En kväll spelar hon en sång med en sångerska som jag aldrig hört förut, en fascinerande, betagande sång, vars melodi satte sig smäck i mitt minne. Jag skrev genast ned den i noter så att jag skulle minnas den. Och någon dag senare skrev jag ett brev till Barbro Alving c/o Sveriges Radio Stockholm och frågade om sången:

"Bästa Barbro Alving. I ditt program på radio hörde jag häromdagen en sång som jag undrar över. Den var på franska men jag kan inte ett ord franska. Men orden löd ungefär så här,"
och så skriver jag ned noterna och orden över, som jag hörde dem:
"Nån prödör jä, nån prödör jä..."

Någon vecka senare får jag ett uppmuntrande brev från Barbro Alving, där hon bl.a. skriver så här:
"Du kan inte någon franska, och jag kan verkligen inte något om musik. Men jag tror att den sång som du menar är den här: Non, je ne regrette rien, insjungen av den franska sångerskan Edith Piaf."

Det brevet var min första egna kontakt med den stora världen utanför Ramvik, Högsjö kyrka och Härnösand. Och det betydde mycket för mig. Och gör så än idag.
Här är den.