Julefriden...

Julefriden bryter just nu lös i östra delen av världen.
Här ska vi sova lite först för att samla krafter att orka med den.
För oss kyrkoarbetare är julefriden helt och hållet något andligt, inget direkt något yttre märkbart.
Under mina yrkesverksamma år fick jag ofta frågan under december,
om jag skulle vara ledig under julen. Mitt svar var alltid detsamma:
Om vi i kyrkan är lediga, då blir det ju ingen jul! Julberättelsen måste leva vidare.

Den här julen firar Åsa och jag tillsammans med Norska sjömanskyrkan här i San Francisco.
På julafton har vi två norsk-svenska julböner. Då ska jag spela cello till Himlen i min famn som norska husmor Liv-Helga ska sjunga. Sen riggar vi om i kyrkorummet och skapar långbord för 70 matgäster som kommer för att äta norskt-svenskt julbord. Åsa har kokat skinka, gravat lax och t.o.m. gjort gravlaxsås ikväll...

På juldagen medverkar vi i norska högmässan. Samt gör ett och annat hembesök.
Sen...
Sedan..!
Sedan bryter julfriden förhoppningsvis ut för vår del.

Jag och hustrun här vid min sida vill önska dig, vem du än är,
känd eller okänd, släkting eller vän,
en riktigt God och Fridfull Jul
i Jesusbarnets närhet.

Fjärde advent

Såja, nu brinner alla fyra ljusen.
Nu börjar det dra ihop sig.
Hemma faller julesnö men barnbarnen på västkusten längtar fortfarande efter snö till pulkan.

Jag pustar ut efter gårdagens julfest i Los Altos.
Den blev så lyckad.
70 pers kom till andakten med julspel, sång och musicerande av barnen och deras föräldrar.

Vi hade fyllt bilen med riktig julskinka, julbockar, saffransbröd, pepparkakor och t.o.m. en liten julgran, så att vi knappt fick plats själva. Och det blev så uppskattat alltsammans.
Så idag tror jag att vi faktiskt ska gå ner på stan och titta på julen kring Union Square.

En liten jeremiad

Nu är vi redan förbi tredje advent.
Bara en vecka så vänder det.
Här är ju inte mörkret att jämföra med det nordiska mörkret, men ändå.
Senhösten är ingen höjdare.
Tur att advent bryter in med sina ljussignaler till det folk som vandrar i mörkret.

Jag har haft en seg förkylning i höst. Den började sedan jag i oktober hade varit hemma i Sverige och kramat alla barnbarnen. Jag blev inte alls förvånad när jag efter återkomsten USA började hosta och svettas och snora. Det har jag fortsatt med sedan dess, och gör så än idag. Så det har inte blivit mycket av min föresats att börja jogga, tyvärr.

Livet har således gått lite på halvfart den här hösten. Jag har svårt för att ta mig för något, vill bara vila och sova. Fast - såå illa är det egentligen inte. Jag måste bara få klaga lite.
I söndags var jag präst och körledare i gudstjänsten och sen köksbiträde under Lucia-kaffet. Vilket var jätteroligt. (Kolla I left my heart-bloggen här till vänster.) Och igår fick jag mig till att julstäda toaletten och hänga upp julhanddukarna. Och idag har jag övat orgel i två timmar, ska ju spela julpsalmer på fredag när SWEA har sin traditionella "Julvesper". Samt fixat några trasiga lampor och öppnat upp avloppen i tre handfat på kyrkan. (Jag har ju fått hedersuppdraget av den norske sjömansprästen "att vaere litt av en vaktmester på kirken".
So life goes visst on trots mitt snorande och harklande och känns stundtals riktigt okey.
Men nog ser jag fram emot att skallen klarnar och ljuset vänder.

Äntligen Hosianna

Det är inte lätt att vara gammal kyrkråtta och sakralnörd.
För då är man fullt övertygad om hur allt Skall gå till i Guds hus.
T.ex. borde det vara lagfäst att få sjunga Hosianna i kyrkan på Första advent.

Denna mänskliga rättighet förmenades mig i söndags.
Jag deltog i en gudstjänst som icke var Svensk,
och där sjöngs icke Voglers Hosianna vare sig av någon församling eller någon kör.

Det enda hosiannat jag fick sjunga var de två ropen som ingår i mässans Sanctus, alltså Helig,
Jag brukar kunna ge mig hän i den högstämda hyllningen Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden. Men i söndags fick jag Icke sjunga mitt kära Hosianna.

Efter gudstjänsten var jag helt upptagen med körövning och luciaövning med tillhörande fika
och efterföljande plock och disk och skura golvet i kyrkan och bära ut soporna.
Så när jag kom hem fanns ingen energi alls kvar för adventets uppriggande i hemmet.

Men igår måndag då hosianna-abstinensen hade bedarrat något, grävde vi fram jullådan
och satte upp ljusstakar och adventsstjärnor i fönstren samt tände det första adventsljuset.
Sedan drack vi adventskaffe avnjutandes hustruns sagolikt goda saffransbullar.

Och idag! kom så Upprättelsen.
Jag gångade mig till Norska sjömanskyrkan.
Och Satte Igång Orgeln.

Slog upp koralboken på psalm Etthundrafem, Samt drog ut alla register.
Sedan dånade Norska sjömanskyrkan av Det riktiga Hosianna, två gånger t.o.m.
Med krydda i pedalen dessutom. Jag spelade som en kratta, men rackarns vad det lät!

Man måste ju kräva ut sin rätt att få fira Första advent, eller hur?