Äntligen Hosianna

Det är inte lätt att vara gammal kyrkråtta och sakralnörd.
För då är man fullt övertygad om hur allt Skall gå till i Guds hus.
T.ex. borde det vara lagfäst att få sjunga Hosianna i kyrkan på Första advent.

Denna mänskliga rättighet förmenades mig i söndags.
Jag deltog i en gudstjänst som icke var Svensk,
och där sjöngs icke Voglers Hosianna vare sig av någon församling eller någon kör.

Det enda hosiannat jag fick sjunga var de två ropen som ingår i mässans Sanctus, alltså Helig,
Jag brukar kunna ge mig hän i den högstämda hyllningen Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden. Men i söndags fick jag Icke sjunga mitt kära Hosianna.

Efter gudstjänsten var jag helt upptagen med körövning och luciaövning med tillhörande fika
och efterföljande plock och disk och skura golvet i kyrkan och bära ut soporna.
Så när jag kom hem fanns ingen energi alls kvar för adventets uppriggande i hemmet.

Men igår måndag då hosianna-abstinensen hade bedarrat något, grävde vi fram jullådan
och satte upp ljusstakar och adventsstjärnor i fönstren samt tände det första adventsljuset.
Sedan drack vi adventskaffe avnjutandes hustruns sagolikt goda saffransbullar.

Och idag! kom så Upprättelsen.
Jag gångade mig till Norska sjömanskyrkan.
Och Satte Igång Orgeln.

Slog upp koralboken på psalm Etthundrafem, Samt drog ut alla register.
Sedan dånade Norska sjömanskyrkan av Det riktiga Hosianna, två gånger t.o.m.
Med krydda i pedalen dessutom. Jag spelade som en kratta, men rackarns vad det lät!

Man måste ju kräva ut sin rätt att få fira Första advent, eller hur?