Tvenne musikhöjdare

Jag har inte lyssnat på eller spelat mycket musik under årets första månad. Knappt något alls.
Men det var inget nyårslöfte heller. Jag kan hör och häpna vara lite less på allt som låter, även musik. Söker ofta tystnad. Sätter sällan på en radio eller skiva och håller mig aldrig med ljudkulisser av musik. För om jag gör det så kan jag inte göra något annat, utan då måste jag lyssna aktivt och ta ut ackorden som spelas, eller följa basgången, eller nynna med.

Men detta dygnet! Jag säger då bara...
Igår kväll visste jag att hustrun skulle sitta i timmar med det gångna årets kyrkostatistik. Och själv var jag inte på något toppenhumör precis. Ville ingenting särskilt utan satte mig för att slösurfa lite på Youtube. Det skulle jag inte ha gjort.
För där fanns en 3 tim lång fullständig föreställning av Figaros bröllop med subtexter både på italienska och engelska. Så att jag äntligen kunde förstå lite av handlingen.
Alltså var jag helt såld ända till slutackordet klockan elva. Tur att man kan ta sig kisspauser mellan akterna. Jag satt som klistrad, även om det inte var den bästa föreställningen jag sett. Det var nog en inhoppad yngre Contessa, som skrällde lite och saknade utstrålning. Min favorit hittills på Youtube (har ju inte sett operan i verkligheten ännu) är den med Dorothea Röschmann som grevinnan. Där pratar vi om en oerhörd utstrålning i hennes stora aria Dove sono, där hon sjunger om sin saknad av den kärlek som greven en gång gav henne.

Alltnog, jag njöt ändå igår kväll så jag grät när det var slut.
Helt betagen av musiken, så himmelskt skön, fantasifull och detaljrik.
Och billigt knark var det också. Det var klart svårt att koppla ned mig till sovnivå efteråt...

Och som om det inte räckte, så var hustrun och jag på konsert idag, en eftermiddagskonsert på Davies Symphony Hall, där SF Symphony gav ett Bach- och Mozartprogram. Först Bachs underbara Orkestersvit nr 3 i D-dur som jag alltid har älskat, särskilt första och sista satsen. Sedan två för mig okända sopranarior av Mozart, framförda av sångerskan Lydia Teuscher.
Efter paus sjöng hon en helläcker bröllopskantat av Bach, BWV 202. Så liten, så annorlunda, så njutbar. Och till slut framförde San Francisco Symphony Mozarts symfoni nr 31, Parissymfonin. Den fick jag inte riktig kontakt med, det var något spretigt, okoncentrerat över den symfonin. Men naturligtvis helt njutbar ändå. En heltänd Paul Goodwin på dirigentpulten var en fröjd att se.

Så - först kom ingenting, sen kom ingenting, sedan allt.
Ikväll ska jag nog akta mig för Youtube.
Fast, bara en liten stund... Det kan jag väl?
Här är Dove sono.