Ikväll har jag varit på en författarafton med Omi Söderblom, anordnad av Svenska församlingen här. Omi har skrivit en bok om Nathan Söderbloms äldste son Helge, hennes egen farfar. Det var ett jätteintressant föredrag. Utan att på något sätt förringa NS:s storhet och betydelse lyfte hon fram familjeperspektivet, något som tidigare varit ett oskrivet blad. Det skall bli spännande att läsa hennes bok. Men först skall jag läsa ut Jonas Jonsons digra bok om NS. Han skriver uteslutande från kyrklig och teologisk synvinkel om Sveriges störste ärkebiskop och hans enorma inflytande på sin samtid. Oerhört spännande läsning även det för mig som är präst och ekumeniskt lagd.
En särskilt gripande del i Omis berättelse var något jag aldrig hört förut. Nathan och Annas första barn blev dödfött. I sorgen efter det förlorade barnet tonsatte Nathan en dikt om döden, och därmed fick det svenska folket en av sina mest sjungna psalmmelodier. Dikten var den danske skalden Adam Oelenschlägers psalmtext Lär mig du skog att vissna glad, som nu är psalm 304 i vår psalmbok. Söderbloms koral finns också i vårpsalmen 198 Likt vårdagssol i morgonglöd, och i den älskade sommarpsalmen I denna ljuva sommartid.
Men för Nathan Söderblom kom den vackra koralen till i saknaden av ett förlorat barn.
Här sjunger Nathan själv sin psalm.
Det var ödesmättat på nåt vis att höra biskopen sjunga--långsamt och med känsla--i vetskap om hur den kom till. Syster U.
SvaraRaderaEller också står det för det som Omi S förmedlade, ett svårförståeligt gap mellan ärkebiskopens officiella jag och hans privata. Du borde läsa hennes bok.
SvaraRaderaFör övrigt, kära syster, minns du, att vi sjöng just den psalmen på en begravning för tjugo år sedan?
Tack Jan
SvaraRaderaför dessa utmärkta synpunkter som jag råkade se först nu av en tillfällighet (då jag på nätet letade efter något helt annat). Du är ju för övrigt den som gjort den absolut skarpaste analysen av de båda böckerna. Särskilt viktigt är genusperspektivet som du tog upp.
Stort tack för din recension och tack för att jag fått träffa dig och söta Åsa i SF, det var stort. Så här skrev du:
”Jag fascinerades oerhört av Omi Söderbloms sätt att presentera sin farfar, ömsint men inte sentimentalt. Ärligt, kunnigt. Omi Söderblom måste ha lagt ned enormt med tid och möda på detta verk. Inledningen fram till Helges egna texter kändes som ett pirrande förspel till en spännande film. Och sen presenterar hon Helges våndor i hans egna starka texter, kommenterade av främst föräldrarnas och sekreterarens upplevelser av det som hände Helge. Det gjorde att boken blev som ett levande samtal mellan dessa fyra huvudpersoner och i någon mån även Helges syskon.
Jag vill tacka för Omi Söderbloms varsamma behandling av alla de livsöden som hon låtit mig möta i boken. Alla människor blir så viktiga i hennes berättelse, och hon låter dem vara dem de är och låter läsaren själv dra slutsatserna. Det är ett mycket ödmjukt förhållningssätt av en som skulle kunna ha sina skäl att "ge igen" å farfars och de övrigas vägnar som levde i skuggan av Nathan. Omi Söderblom faller inte för den frestelsen, hon låter Nathan Söderblom vara den store kyrkofurste han var och Helge det försummade barn och missförstådda yngling som han var. I Omi Söderbloms sista kapitel diskuterar hon några av huvudpersonerna väldigt nära. De sidorna gav mig också mycket. Där visar Omi Söderblom återigen att alla som hon berättar om är så viktiga och stora för henne. Så domare hon är, dömer hon ingen i sin berättelse. Hon friar heller ingen utan överlämnar alla som dom är till läsaren. Det är strongt gjort.
Jag har också njutit stort åt Omi Söderbloms skrivkonst, hennes lärda men lättlästa språk och förstås av Helges språkekvilibrism. Att han nu har fått träda fram ur Nathans skugga måste ju vara en stor upprättelse av honom som konstnär. Helge hade verkligen språket i sin hand. Och hans brottning med livet känns under huden. Utan Omi Söderbloms insats hade han förblivit i skuggornas värld. Nu känns det nästan som om jag känner Omi Söderblom och hennes släkt lite.
Omi Söderblom och Jonas Jonsson är konkurrenter för att inte säga rivaler...
Han känner sig säkert förbisprungen på mållinjen. Hans bok är ju på något sätt mindre nutida, mindre aktuell, mindre allmänmänsklig än Omi Söderbloms. Hans bok är en kyrkohistorisk exposé över Nathan Söderbloms gärning. Och den får med nödvändighet en trängre läsekrets än Omi Söderbloms tror jag.
Den gode Jonas inser nog detta och att det är du som i längden kommer att vinna folkets gunst, om man säger så.
Dessa två böcker står också för ett typiskt manligt perspektiv, och ett kvinnligt. Och det tror jag Omi Söderblom vinner på.
Tiden kommer att verka mer för Omi Söderblom än för Jonas Jonsson.”
Kan det sägas bättre undrar Omi Söderblom