Om en vecka

Om en vecka
är jag förhoppningsvis hemma i Sverige igen med dess sommardofter och fågelsång.
Det känns verkligt overkligt, eller overkligt verkligt.
Biljetten har jag och rutten är bestämd.
Kommer att lämna stillahavskusten och lyfta åt nordost upp över Nordamerika, överflyga Grönland för att sedan nuddande Island glida in över Norge och till slut landa på svensk mark.

Efter två och ett halvt år här i Kalifornien och San Francisco känns det riktigt exotiskt att få komma hem till den svenska midsommaren. Man blir ju liksom hemmablind var man än är. Den stad som nu är mitt hem är ju så otroligt speciell, vacker , utmanande, jobbig och härlig, att man egentligen inte skulle kunna bli mätt på allt det fantastiska.

Men för en kyrkoarbetare är det nu inte ytan som gäller, eller det turistiskt imponerande, även om det också finns där. Rätt fort kommer man in i mänskliga sammanhang där det är djupare saker som gäller. Jag har fått lära känna många nya människor som nu under dessa år utgör min värld, min vänkrets, mitt sociala kitt. De betyder mycket för mig vare sig det är dimma över Golden Gate-bron eller inte. Golden Gate-bron är egentligen vid närmare betraktande inte så mycket märkvärdigare än Högakustenbron därhemma i Ångermanland.
Jo för all del, lite mäktigare och vackrare är den allt.

Men jag känner mig samtidigt väldigt priviligierad som under dessa korta år får vara en del av Kalifornien. Detta hade jag aldrig trott, än mindre siktat mot. Det bara hände i och med att hustrun blev erbjuden tjänst här. Livet här är på många sätt enkelt, inga minusgrader, ingen snö.
Här har jag nu förunnats en spännande början av min pensionärstid med frihet att välja det jag vill göra och vara med om. För det mesta är jag en del av hustruns projekt och spelar och sjunger med barnen, övar orgel och piano och medverkar i de olika församlingsaktiviteterna och försöker bygga ärliga relationer till de många nya bekantskaperna här.
Men det är också så, att jag inte längre orkar tycka att allt nytt är så fängslande och spännande. Jag vilar ofta middag, något helt nytt i mitt liv efter hjärtoperationen för två somrar sedan. Jag försöker vårda min hälsa genom motion och återhållsam kosthållning. Och har lyckats minska min vikt med tio procent på ett år, vilket jag är mycket nöjd med.

Jag märker också hur fort det händer, att de svenska TV-serierna, melodifestivalerna och nyhetsskandalerna börjar kännas onödiga och perifera. Och hur min oro har koncentrerats till det hårdnande andliga klimatet därhemma symboliserat av SD:s frammarsch.

I mångt och mycket liknar min upplevelse av detta nya liv mina tidigare många flyttningar från församling till församling. För att kunna ta in den nya miljön dit jag kommit, måste jag släppa de kära människorna som jag lämnat. Det har alltid känts smärtsamt men alltid fungerat likadant. Dem jag har lämnat, lämnar jag i Guds hand utan att till varje pris kämpa för att behålla dem som vänner. Det gör å andra sidan att jag efter ett långt liv som präst nästan inte har några nära vänner alls. Bara församlingsbor och konfidenter som jag fått dela liv med, så länge det varat.
Men i mitt nya liv som pensionär har jag både tid och glädje i att tacka Gud för de många människor som jag under åren har fått möta, i Boden, Fredrika, Tanzania, Umeå, Luleå, Högsjö och Härnösand, medmänniskor jag har fått följa, älska, kämpa och brottas med.

Jag är så tacksam för den lilla skara av nära och kära som alltid har följt mig och alltid kommer att vara min referensram i livet, en älskad hustru, barn, barnbarn och bonusbarn, systrar, svågrar och svägerskor och deras familjer samt mina kusiner även om vi inte ses så ofta.
I denna lilla skara har jag mina rötter, min kompass,
vart jag mig i världen vänder.