Las Vegas, check

Las Vegas, check.
Ska bli riktigt skönt åka hem i morgon.
Detta är en helt osannolik stad. En hysterisk nöjesmaskin byggd för att skinna dig på pengar.
En stad som aldrig sover, 24/7. På hotellet kan du beställa frukost vilken tid som helst på dygnet.
Här är aldrig tyst. Vart du än går omges du av bländande reklam och medryckande rytmer som ska öka din puls och köplust.
Och folk förtrollas av galenskapen. De häftiga hotellen med sina enorma spelhallar och casinon.
De stora bländande showerna med kända artister och de små bröllopskapellen, där den och den celebriteten har gift sig.
Och visst - det var häftigt att åka längs the Strip eller promenera på Fremont Street, som är som en enda lång happening. Men jag blev också trött av stadens eviga dunkadunkalockelser och gyllene klor. Allt jag såg var till för att göra mig partysugen och spendersam.
Folk som bor här utanför och som jobbar i maskinen kan nog säkert leva ett högst normalt liv.
Men jag tror att många, många besökare far illa av Las Vegas.

Hursomhelst så är nu Las Vegas the gateway to Grand Canyon.
Och det var den upplevelsen som var målet för vår resa.
Bye, bye, Vegas.

Om ceremonilösa begravningar

Jag läser i DN om att allt fler i Stockholm begravs utan någon ceremoni. Att man kan beställa en begravning med kremering och gravsättning utan någon närvaro av vare sig anhöriga eller officiant.
Det får mig att tänka på den begravningssed jag mött här i Kalifornien under de senaste åren.
Här verkar det vara bråttom med kremeringen när någon har dött, kanske för att det kostar pengar att förvara den döda i bårhuset. Därför är det inte så vanligt med en begravningsgudstjänst  a la Sverige med tillresta släktingar. Utan de som kan och hinner samlas dagarna närmast dödsfallet till ett farväl i the Funeral home, alltså på begravningsbyrån. Kanske inte ens det. Ibland kremeras och gravsätts den avlidna av familjen utan några ceremonier alls. I stället inbjuder familjen släktingar  och vänner till en Memorial Service eller Celebration of Life, och den kan äga rum ett par månader efter dödsfallet. Här kan den högtiden ledas av vem som helst som har familjens förtroende, ofta en kyrklig företrädare men inte nödvändigtvis en präst. I våra svensk-amerikanska kretsar är det vanligt med en Memorial service som det offentliga uttrycket för sorgen efter en avliden. Begravningarna fokuseras mer på de efterlevandes behov av sorgeuttryck än att vara till för den avlidnas skull.
Men jag har inte fått känslan av att döden förnekas och stoppas undan. Halloweenfirandet är på ett sätt med sina dödskallar, kistor och döingar i skyltfönster och hem ett enda månadslångt erkännande av dödens verklighet, i mitt tycke rätt osmakligt men ändå. Och hemma i Sverige har allhelgonahelgens ljuständningar och minnesgudstjänster samma funktion, att bekräfta döden i vår kulturella kontext.

Det är kanske ofrånkomligt att tider och seder förändras, att det sker förskjutningar i våra kulturella uttryck. Själv kan jag känna en viss sympati för den begravningskultur jag ser här, åtminstone den del av den som jag beskrivit här ovan. Att tonvikten läggs på de efterlevandes behov i stället för på den döda. Men nog har kyrkan i Sverige en viktig uppgift i att hjälpa sörjande att på olika sätt få uttrycka sin sorg och sina andliga behov inför dödens verklighet. Och att betona varje människas oändliga värde inför Gud. Våra riter, vid livets början, vid dess olika faser och vid livets slut är sådana uttryck som jag tror alltid kommer att finnas och efterfrågas.

Farfarslycka

Nu har huset fyllts av leenden, skratt och glada barnaröster.
Barnbarnen E och J med mor och far har landade i eftermiddags och har nu intagit San Francisco.
Barnen förväntades vara griniga av trötthet efter den drygt tio timmar långa flighten.
Och ja,  J hade lite ont i öronen efter inflygningen.
Men trötta - icke.
De var hur pigga som helst och kommenterade allt längs vägen in mot stan.
- Titta, Pappa, en palm!
- Vilka breda vägar dom har här i USA!
Och J informerade Farfar:
- Vet du, Farfar, att hemma i Sverige, där är det oktober!

Och som dom tjöt av fröjd och fruktan i de branta backarna runt Russian Hill där vi bor.
- Kolla, J vilken brant backe! Hjälp, ska vi upp där??
-  Och titta, barn, där kommer en kabelvagn. Den kör rakt uppför den branta backen.
- Oj, Pappa, vad allt är annorlunda här mot för i Sverige! Osv, osv.

Väl installerade i vår lilla lägenhet fick barnen och deras föräldrar middag som Åsa hade gjort i ordning. Och fast det vid det här laget var långt över midnatt för 8- resp. 4 1/2-åringen hann de med en springrunda på vår innegårds lilla gräsmatta. Och där hittade de både fikon och citroner, paprikor och en liten kolibri.
Alltmedan deras föräldrar började krokna och längta till sängen, satte barnen sedan igång med att rita av det de sett och leka med leksaker. Jag tror deras klocka nog var 05 på morgonen när de till sist kröp i säng. Vid det laget tyckte deras fader nästan att det var dags att koka morgonkaffe.

Till slut kom de dock alla i säng.
Lycklig nattade Farfar sina barn.

Kväll i kosmisk fred

Klockan är 21 och jag sitter på balkongen/terassen ut mot vår lilla trädgård.
Trädgården vetter åt öster mot ett kryssningsfartyg, och bortom det syns the Bay Bridge.
Det är helmörkt men fartygets och stadens ljus lyser upp.

Ovanför mig i den nattsvarta himlen
seglar Cassiopeia upp roterande runt sin polstjärna,
åtminstone från min utkikspunkt i Guds kosmos.

Flygplan lyfter från Oakland åt norr
eller glider in från norr mot Oakland eller San Francisco.
Luftrummet störs ideligen av irriterande och högljudda helikoptrar.

Dagen har varit vilsam.
Hustrun och jag har inte gjort många knop
efter den gångna helgens kraftsamling.

Hon anlände från Uppsala och ledarskapskursen i fredags.
Och redan på lördag morgon flängde vi till en nystartad familjelördag i East Bay,
där vi mötte flera intresserade familjer med sång, andakt, fika och umgänge.

Sedan in till San Francisco i trafikkaoset.
Det var Fleet Week, och då vallfärdar halva stan till hamnen
för att se på krigsfartygen och den öronbedövande flygshowen.

Vi hade ett noga inplanerat dop i sjömanskyrkan den eftermiddagen
och det gällde att hitta en parkeringsplats i vimlet.
Som tur är kunde jag mota bort en bil från kyrkans garageplats.

Dopgudstjänsten blev fin, om än ackompanjerad av US Navy's flyg.
En bisarr konfrontation av världens militärt starkaste nation
och Jesu tydliga och maktlösa fredsbudskap.

Igår firade svenska församlingen Tacksägelsedagen
med vår kyrkoherde Staffan och diakon Åsa
och med bröd, frukter, pumpor, höstlöv på altaret.

Jesus Kristus mötte oss i bröd och vin.
Jag hade förmånen att vara kantor vid gudstjänsten
och en nyanländ sångarfamilj lyste upp med sång och musik.

Hur kan jag annat än vara tacksam efter Tacksägelsehelgen?
Och hur kan jag annat än tacka för denna måndag av total ledighet?!
Och nu vrider sig Cassiopeia mot en ny dag.

Funderingar kring Gud

Hur är det nu med Gud?

Jag menar, vem är Gud?

Vi är modersmjölkade med att säga han om Gud, se Gud som konung, herre, domare, herde 

och inte minst som fader. Fader vår, som är i himlen.  Och nu Vår Fader, du som är i himlen. 

Numera studsar jag allt oftare inför typiska manliga epitet om universums skapare och min gud. 

De patriarkala formuleringarna känns inte rätt, de skorrar mot min magkänsla. 

Och, detta oroar mig. Ja oroar, för jag vill inte vara på villovägar.

Jag vill inte vara på väg bort från min kristna tro.

Dock är det inte så enkelt med Min Kristna Tro. Den har åldrats och förändrats genom åren. 

Idag handlar den inte så mycket om att ”jesa”, dvs att jämt och samt tillbe och hylla Jesus, 

gärna ljudligt. Jag känner att i min gamla tajta relation till Jesus fanns en begränsning. 

En förminskning av Gud nästan till en människa. Andra kanske känner att det är just det som är det fina med kristen tro. Och visst kan jag hålla med så långt, 

att Jesus är Guds son, Guds människobarn här på planeten Tellus. 

”Jesus är gåvan, given åt jorden. Gud denna gåva åt syndare ger.”

Så sjöng vi ur Sions toner varje julafton vid familjens julbön.

Men - även om Jesus är Guds gåva till jorden och till mig som enskild människa, 

så får jag därmed inte dra slutsatsen att Gud är antropomorf, mänsklig,

dvs konung, herre, domare, herde, fader, och allt som begränsar Gud till min mänskliga referensram. Gud är större. Gud är mycket större.

Och därför finns det sidor av min spiritualitet som skorrar mot min halvpietistiska kyrkofromhet. Gud måste vara mer än manlig till sitt väsen.

Gud måste också vara lika mycket Moder, Mamma, Livgivare, Trygghet, Varm famn. Immanent.

Den som alltid finns där för mig. Samtidigt värnlös och utsatt.

Egentligen en Gud som är bortom alla mina referensramar kring moderskap och faderskap.

Väcker inte ordet Moder helt andra associationer än Fader?

I Jesaja 66 beskrivs Gud som en mor som tröstar sin son.

Jag behöver båda bilderna, far och mor.

Jag behöver känna en legitimitet i att benämna Gud också som Moder.

Är det heretiskt att i min privata bön be: 

Vår Fader, vår Moder, du som är i himlen och i allt som är? 

Borde förmånsbeskattas

Så, nu är min bröllopshelg avklarad.
Två vigslar på helt ovanliga ställen.
Igår nedanför norra fästet av Golden Gatebron i ett litet kapell,
och idag vid stillahavsstranden två timmars bilfärd söderut längs Highway 1.
Vacker inramning av båda vigslarna.
Det har sina fördelar att vara "selfsupporting pastor".
Men frågan om det inte borde förmånsbeskattas ibland.

Det har sina påfrestningar också för den delen.
Dagens brudpar befann sig på en sandstrand nedanför en mycket brant brant.
Jag klättrade mycket försiktigt nedför en stenig stig bärande gitarren i ena handen och en kasse med röcklin och stola i den andra. På ryggen hade jag ryggsäcken med övrig rekvisita, typ handbok,
sju psalmböcker och viktiga papper samt förstås en vattenflaska.
Allt gick vägen, vigseln likaså. Det var inte helt fel att stå där i solgasset och höra de brusande bränningarna utanför medan vi sjöng "Guds kärlek är som stranden och som gräset är vind och vidd och ett oändligt hem."

Sen var det att klättra upp igen till bilen med hela min packning.
Pust och stön.
Glad ändå att jag inte tog kavaj och fin-skor idag utan svarta jeans, jacka och gympaskor.
Upp kom jag, men jag klagade lite på skämt åt en familj som klättrade framför mig:
- As far as weddings, I much rather do them in church!

Bröllopshelg

Som nybliven gräsänkling har jag fullt upp.
Hustrun har anförtrott mig två vigslar under detta veckoslut.
Den ena blir i morgon lördag, den andra på söndag.

Många är det som kommer hit från Sverige för att gifta sig.
Jag är glad att kunna ställa upp på ideell basis när vår kyrkoherde är förhindrad att komma.
Han är ju här endast den andra helgen varje månad.

Idag var det Wedding Rehearsal för helgens bröllop nummer ett.
Jag körde i god tid över Golden Gate-bron.
Man vet ju aldrig hur trafiken blir i den begynnande fredagseftermiddagsrusningen.

En inhyrd ceremonimästare organiserade intåget. Och det är inte någon enkel sak.
Först tågar jag in från ett sidorum i koret, följd av brudgummen och hans marschalkar.
Sen kommer tärnorna mittgången fram och ställer sig på brudens sida i koret.

Brudnäbbarna kommer därnäst, en efter en, mittgången fram och tar plats på stolarna.
Sen the flower girls.
Sist bruden följd av sin närmaste tärna som håller ordning på släpet.

Hennes far följer henne fram till den väntande brudgummen
som tar över och för bruden fram till altaret.
Allt detta under musik framförd av en stråkkvartett.

Sedan är det dags för mig att annonsera den första psalmen, Guds kärlek är som stranden.
Och sen följer vigselgudstjänsten ömsom på svenska  och ömsom på engelska.
Har skrivit ut en personlig agenda med alla växlingar av språk införda, för att inte glömma något.

Men sådana här dagar längtar jag hem till det urgamla svenska vigselsättet,
där brud och brudgum som jämbördiga partners kommer in,
sida vid sida, eniga om sitt gemensamma beslut att ingå äktenskap.

Ingen övervakande förälder som överlämnar sin dotter till sin nye husbonde.
Sådant känns för mig forntida, men våra kungligheter tycks inte ha samma uppfattning.
Dock, som präst är jag här inte regissören, blott en av aktörerna.

Huvudsaken är förstås att de unga tu känner att de blir välsignade.
Som präst får jag finna mig i att göra än si än så.
I morgon blir det än så.

Avsked

För en minut sedan såg jag planet med hustrun ombord lyfta inför mina ögon.
Nu är hon på väg mot en utbildningsvecka i Uppsala.

Aldrig förut har jag sett ett transatlantiskt flyg lyfta så nära vår del av SF.
Två minuter efter start såg jag ljusen svepa över the Bay bridge helt nära
och sedan långsamt svänga åt styrbord under stigningen mot nordost.
Sedan kunde jag följa ljusen upp till 15.000 fots höjd, alltså c:a 5.000 m.
Då var hon mellan Napa och Sacramento. Allt enligt den förträffliga Flighttracker.
Med böner och välsignelser släppte jag så henne med blicken.
Kommer att följa planet tills jag somnar ikväll. Då torde hon vara långt uppe över Kanada.

Man är allt lite fånig, eller hur?
Jag menar,
som sitter här och glor ut i mörkret och torkar ögonvrårna.

Förresten.
Det var säkert Åsa som sa åt piloten att ta ut startsvängen så långt åt mitt håll som det gick...
Jag tror det iaf.

Safari njema, mwapenzi.
Mungu akubariki na kukulinde.