Om ceremonilösa begravningar

Jag läser i DN om att allt fler i Stockholm begravs utan någon ceremoni. Att man kan beställa en begravning med kremering och gravsättning utan någon närvaro av vare sig anhöriga eller officiant.
Det får mig att tänka på den begravningssed jag mött här i Kalifornien under de senaste åren.
Här verkar det vara bråttom med kremeringen när någon har dött, kanske för att det kostar pengar att förvara den döda i bårhuset. Därför är det inte så vanligt med en begravningsgudstjänst  a la Sverige med tillresta släktingar. Utan de som kan och hinner samlas dagarna närmast dödsfallet till ett farväl i the Funeral home, alltså på begravningsbyrån. Kanske inte ens det. Ibland kremeras och gravsätts den avlidna av familjen utan några ceremonier alls. I stället inbjuder familjen släktingar  och vänner till en Memorial Service eller Celebration of Life, och den kan äga rum ett par månader efter dödsfallet. Här kan den högtiden ledas av vem som helst som har familjens förtroende, ofta en kyrklig företrädare men inte nödvändigtvis en präst. I våra svensk-amerikanska kretsar är det vanligt med en Memorial service som det offentliga uttrycket för sorgen efter en avliden. Begravningarna fokuseras mer på de efterlevandes behov av sorgeuttryck än att vara till för den avlidnas skull.
Men jag har inte fått känslan av att döden förnekas och stoppas undan. Halloweenfirandet är på ett sätt med sina dödskallar, kistor och döingar i skyltfönster och hem ett enda månadslångt erkännande av dödens verklighet, i mitt tycke rätt osmakligt men ändå. Och hemma i Sverige har allhelgonahelgens ljuständningar och minnesgudstjänster samma funktion, att bekräfta döden i vår kulturella kontext.

Det är kanske ofrånkomligt att tider och seder förändras, att det sker förskjutningar i våra kulturella uttryck. Själv kan jag känna en viss sympati för den begravningskultur jag ser här, åtminstone den del av den som jag beskrivit här ovan. Att tonvikten läggs på de efterlevandes behov i stället för på den döda. Men nog har kyrkan i Sverige en viktig uppgift i att hjälpa sörjande att på olika sätt få uttrycka sin sorg och sina andliga behov inför dödens verklighet. Och att betona varje människas oändliga värde inför Gud. Våra riter, vid livets början, vid dess olika faser och vid livets slut är sådana uttryck som jag tror alltid kommer att finnas och efterfrågas.