Idag har jag tagit mig upp till San Franciscos högsta punkt.
Vandringen upp till toppen av Mt Davidson blev en upplevelse.
Kullen ligger mitt i staden mellan havet och bukten, helt nära landmärket Twin Peaks.
Jag angrep den 283 m höga kullen från väster. Hustrun skulle åt det hållet för ett arbetsmöte så jag hängde på. Tänkte att jag måste ut på en straffrunda nu efter att ha ställt mig på vågen i morse.
Spanade in berget som kröns av ett stort kors och tog sikte på det. Vägen upp dit gick via gator hit och gator dit med alltmer sofistikerade villor på kullens sidor. Sista biten var en rätt brant stig som vindlade sig upp genom en grönskande skog. Uppe på toppen var utsikten härlig. Där mötte jag en gammal man som också var ute på en runda.
Han tog kortet.
Mannen frågade varifrån jag kom, och när jag sade Sverige sade han helt spontant att han gillar Sverige på grund av vår hållning i palestinafrågan. Han sa att han själv håller på palestiniernas rätt till ett eget land och att han beundrade Sverige som har erkänt Palestina.
Hans åsiktsyttring kändes lite överraskande. De äldre här brukar vara rätt konservativa.
Efter en stunds samspråk skildes vi åt och jag gick från utsikten bort till det stora korset.
Där fick jag mig en tankeställare genom beskrivningen som stod på en platta vid korsets fot.
Platsen är ett minnesmärke över det turkiska folkmordet på armenier för snart hundra år sedan.
Men från början var det inte så. Enligt Wikipedia restes här ett kors först till minne av Kaliforniens första pionjärer och invigdes av president F D Roosevelt. Det ersattes snart av ett annat som dock brändes ner av mordbrännare. Ett nytt kors restes, nu i hållbarare cement, men det har fortsatt vara ett föremål för debatt, eftersom det står på allmän plats och till slut blev till en nagel i ögat på den amerikanska konstitutionen. som klart åtskiljer stat och religion.
För att lösa problemet sålde kommunen platsen på bergets topp 1997 till högstbjudande,
och det blev till en armenisk ideell organisation. Och dessa förklarade platsen för ett minnesmärke över folkmordet på armenierna.
Ännu 2007 var korset kontroversiellt. Vid den årliga påskhögtiden uppe på Mt Davidson, visade det sig nämligen att plattan med inskriptionen vara borta. Det fanns tydligen folk som retade sig på att den turkiska regeringen anklagades för etnisk rensning av 1,5 miljoner människor. Hur nu någon kan vara emot det. Men jag tänker att det väl handlar om den alltför vanliga inställningen att kyrkan skall hålla sig till det andliga och inte lägga sig i politiska frågor.
En ny platta med inskriptioner kom i alla fall till och det är den som jag visar på kortet här ovan.
"By honoring those lost, we honor all victims of injustice and cruelty. In their name, we dedicate ouselves to the protection of human rights and the dignity of all peoples."
Jag står där vid foten av det 31m höga korset och inser att Jesu kors alltid har väckt anstöt. Och att platsen med sitt budskap är högaktuell, inte minst nu när Turkiet som vill in i EU utan att erkänna något folkmord.
Den gamle mannens friska radikalitet plus Mt Davidsons höga kors blir för mig en påminnelse om vår kristna kallelse i världen att vara jordens ljus och salt.
Så dagens straffrunda blev mycket mer än bara motion. Den gav korset på stadens högsta kulle en profetisk mening. Det står där som ett tecken, en protest mot att människors rättigheter kränks om och om igen runt om i vår värld.
Och medan jag med lätta steg går nedför stigen, börjar jag spontant nynna på en av våra protestpsalmer i den svenska psalmboken, nr 398:
"Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla.
Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla."
