Morgonmässa i Härnösand

Jag vaknar kl 05 när det ljusnar ute. Inser att jag är i Sverige och i mitt blivande hem i Härnösand.
Gårdagen finns kvar som en dovhet i huvudet. Resan hit tog 23 timmar från dörr till dörr.
Stiger upp och letar rätt på kaffepulvret och gör en mig smörgås till frukost.
Sedan får vi se. Om jag inte kan somna om, kanske jag går i onsdagsmässan, tänker jag.

Ett par timmar senare går jag genom en vårvintrig stad, bländad av morgonsolen.
Här är så vackert, så kallvackert. Solkallvackert.
Domkyrkan lockar och jag styr stegen dit.

I Johanneskoret väntar Gud på mig,
och flera gamla vänner och arbetskamrater höjer ögonbrynen vid min åsyn.
En ensam dämpad kyrkklocka ringer till mässa på Dymmelonsdagen.
Jag blir lycklig av att få höra en riktig kyrkklocka, som dessutom tonar i en liten ters, en mollters.
Passande i Stilla veckan.

Sedan blir jag lycklig av att få höra en riktig kyrkorgel, dessutom så väl trakterad.
Den värdiga inledningen till 395, Tyst likt dagg som faller... och den för dagen långsamma psalmsången, lyfter fram veckans allvar och stillhet.

Vår präst går fram och talar utan koncept, ber oss trycka på pausknappen och bli stilla under den halvtimme som mässan tar. Leder oss sedan in i ett mycket träffande möte mellan det hon kallar Vår personliga berättelse och Den Stora berättelsen i Bibeln. Jag får spegla min korta men unika berättelse i Den stora berättelsen. För de hänger ihop.

Det är så sparsmakat inrett och prytt därframme i koret. Enkla robusta nattvardskärl som vittnar om en krukmakares dagliga värv. Och som kontrast, ciboriet i silver där det invigda nattvardsbrödet förvaras, vittnande om det mänskliga som Gud gör heligt i nattvardens möte mellan himmel och jord.

Jag blir så välsignad denna morgon, av allt det vackra, av stillheten i den enkla gudstjänsten,
och av alla välkomnande kramar efteråt.
Tack!