Kanske dags för ett blogginlägg igen. Det var
ett tag sedan nu.
Det föranleds av två böcker som jag just nu
läser, den ena på eftermiddagarna i min fåtölj och den andra på kvällen i
sängen.
De två böckerna behandlar två viktiga skeenden
i kyrkans historia, är båda skrivna av nu levande kristna författare med
kärlek till Guds verk, vad nu det är, och med en inre nöd för kyrkans ärende i
världen. Ämnesvalen är angelägna. Båda böckerna fascinerar mig men är så olika
att de tycks behandla helt skilda världar. Och båda böckerna skildrar tider och
händelser som jag har erfarenheter av och därför kan relatera till. Alltså lite
schiz-varning här.
Den ena boken fann jag i höstas på Duvans bokbord
under stiftsfesten i Östersund och den andra har saluförts i inlägg på Facebook
samt i kyrkliga publikationer.
Jag har hunnit till sidan 203 i biskop Jonas
Jonsons bok Missionärerna och till sidan 131 i pastor Claes-Göran Bergstrands
Den karismatiska väckelsen – vad hände?
Jonas Jonsons bok ger mig en inblick i begynnelsen och utvecklingen av Svenska kyrkans mission från 1974 och hundra år framåt. Än
har jag bara hunnit till 1930-talet. Jonas Jonson är nog den kyrkoledare i
Svenska kyrkan som efter Nathan Söderblom varit mest engagerad i och för den
internationella ekumeniken.
Claes-Göran Bergstrand var på sjuttio- och
åttiotalet som baptistpastor en känd gränsgångare mellan traditionell
frikyrklighet och pingstväckelsen. Hans egna upplevelser av andedop och Andens
gåvor gav honom en ledande ställning inom den framväxande karismatiska
väckelsen. Han frågar nu: Vad hände sen, vart tog allt det härliga vägen? Och
Jonas Jonson brottas med frågan om alla utsända missionärers verk och betydelse
i ljuset av de lutherska kyrkornas tröghet och sanningsanspråk.
Det är måhända fel emot båda författarna att ställa dem sida vid sida. Jag vill inte jämföra dem eller värdera deras
böcker. De representerar ju helt skilda kyrkotraditioner och fromhetstyper. All
jämförelse dem emellan vore oschysst mot dem båda. Men båda två triggar
mig och blottlägger i mig gamla olösta frågor om vad som är och skall vara ett
sant uttryck för Guds rike.
Å ena sidan finns i mig en pietism, en enkel, personlig och subjektiv Jesusfromhet, och den har betytt mycket för mig genom åren. Och den gav mig kontakt med den karismatiska väckelsen. Å andra
sidan har jag i mig en mer högkyrklig rand som uttrycker sig i en vila vid det
objektiva i vår tro, dvs att tron inte handlar om mig och mina gudsupplevelser
utan om vad Gud har gjort för mig och som manifesteras i mässan. Den sidan hos
mig bejakar mångfalden i Guds Andes uttryck. Allt måste inte se likadant ut för
att vara rätt. Och Gud kan ha andra språk än Bibelns.
Bergstrands bok innehåller vittnesbörd om
andliga segrar, hur ungdomar blivit frälsta och förvandlade och hur det
påverkat de historiska kyrkorna. Åtminstone fram till sid 131 skall jag väl
säga.
Jonsons bok beskriver den svenska statskyrkans
mödor med att hänga på frikyrkornas missionsiver, och berättar om de
svårigheter som mötte de första svenskkyrkliga missionärerna i Indien och
Sydafrika. Där ligger inte fokus på härliga segrar utan på en gammal,
trögstartad och lagstyrd luthersk kyrkas vilja och kallelse att nå ut till de onådda med
evangelium.
Båda böckerna fascinerar och ställer frågor
till mig. De drar verkligen åt helt olika håll, samtidigt som jag känner att
båda författarnas frågeställningar och erfarenheter av sina kristna sammanhang
på något sätt finns och går ihop i mig.
Så vart skall denna läsning föra mig? Finns
det fler som har upplevt välsignelsen och spänningen i de två världarna, i
kyrkans objektiva teologi och dess jordnära själavårdstradition och i väckelsekristendomens
subjektivism och andliga självförtroende?
Jag får nog anledning att återkomma.
Jag läser också Jonas Jonsons bok nu har kommit till s 310 nånting. Jag har turen att ha den som kurslitteratur på kursen ”Kyrkoliv i Tanzania” 7,5 hp på Johannelund. Den knyter ihop mycket av mina 11 år i SKMs värld, vad jag redan visste då och det jag reflekterat över i mina studier i missionsvetenskap.
SvaraRadera