Inte min dag idag

Jo den börjar så bra med att jag slår upp mina blå en halvtimme före väckaren som står på 04.30. Jag packar ihop det sista och hinner kika i tidningen innan det är dags att åka. Hustrun vacklar upp och kör ner mig till kansliet där vår flygbuss står. Glada miner och trötta miner om vartannat. Personalresan kan börja.
Vi stiger ombord och rullar iväg. Mina kompisar tar fram resekuvertet och kollar sina bokningar. Då slås jag av en insikt: Jag har inte mitt resekuvert med mig.
- Leena, ropar jag, för det gör vi på mitt jobb när det är nåt. Jag har inget kuvert med mig!
- Men det har jag, säger Lena och spänner ögonen i mig.
Tack och lov har hon med sig kopior av allas bokningar och incheckningskoder.
- Här har du. Hon langar två papper bakåt till min plats. Varför är jag inte förvånad, säger hon nöjt ut i luften.
Okey, då är vi framme på Midlanda och ska checka in. Stolt över min kod stiger jag fram till disken.
- Har du legitimation säger kvinnan.
-Visst. Ähh, var är körkortet? Körkortet är borta! Kris! Inte nånstans i min lilla plånbok. Det ligger inte på sin plats i sin ficka. Jag börjar svettas. Kvinnan säger att eftersom du reser i en grupp så är det ju många som känner dig, så visa mig bara ett annat kort med ditt namn.
Okey. Jag visar mitt Visa-kort. Tack och lov så är det kvar. Jag får några småkvitton och hon säger Sådärjavarsågod.
Så går jag till säkerhetskontrollen. Där står en nymodighet, en kvinna som vill se boardingkortet innan jag ska in till skanningen.
- Jag har inte fått nåt boardingkort, säger jag.
- Jo det har du not visst det, påstår hon.
- Nej jag fick bara tillbaka de här två papperen som Lena gav mig.

Jag måste tillbaka till incheckningen. Går dit och frågar efter ett boardingkort.
- Du fick det, säger hon, och jag svettas ymningt medan jag bläddrar ibland mina två A4-blad.
Du la det nog i plånboken. Titta där.
Och si, bland kvittona ligger en minimal lapp som knappt rymmer bagagetaggen. Det är boardingkortet.
Helt förbi av förlusten av mitt körkort är jag helstirrig.
Men säkerhetskontrollen går helt utan problem.
Eller?
- Du där, har du med dig en sax?
- Nehej, skrattar jag. Det är nog någon annans.
- Det ligger en sax bredvid din kamera, säger mänskan som genomskådar allt.
Så när jag har fått på mig bälte och skor, tittar vi i kameraväskan.
Och. Där. Ligger. En. Saxdj-el. i en ytterficka. En klosax till hunden...
- Ja den är inga problem, säger skärskådaren, för den är trubbig.
Jag vacklar vidare och undrar vad i hela världen Mozarts klosax gör i min kameraväska. Åker rulltrappan upp till avgångshallen och resten av gänget. Det är bara det att där uppe är det tomt. Inte en stiftsmänniska så lång ögat når. Det är bara att åka ner med hissen och gå på jakt. Då ser jag dom. Ja visst sjutton, vi ska ju åka med Sundsvallsflyg som har avgångshall nere. Och var är körkortet, och varför tog jag inte mitt resekuvert som låg på skrivbordet i fredags, och varför har jag en klosax i kameran??? Frågorna är många.

Till slut kommer vi i alla fall iväg och landar efter en timme på Bromma. Där slår en annan Lena följe med mig och säger: Jag går med dig jag, Jan, du som är så resvan.
Tack Lena! Den behöver jag efter denna morgon.

Vad gjorde jag utan mina lenor?

Musikminne

Dagen före Valborgsmäss.
Vi drar ut till stugan för helgen
och tar med oss några skivor.

Bl. a. Petterson-Berger,
min hjärtebroder,
som sätter toner på all min längtan i vårtid.

Jag sätter på skivspelaren och börjar med middagen.
Samtidigt dras förhänget bort
och jag är för längesedan.

Irmelin Rose,
Jungfrun under lind,
Intet är som väntanstider...

Faster Lisa
och Pappa vid pianot
nån gång på sextio- eller sjuttiotalet.

På den tiden kunde man sjunga P-B utan att rodna.
Och det gjorde dom,
Pappa vid pianot och hans syster Anna-Lisa Pleje som solist.

Men inte på estraderna eller i kyrkorna
utan hemma i Bastuträsk, Bjurholm,
eller hos oss i Ramvik,

på fullaste allvar,
vilket gav mig en känsla för Pettersson-Berger
och för Pappa och faster Lisa som musiker.

Någonstans i bakgrunden lekte kusin Tomas,
helt obekymrad om släktrelationer eller sitt öde.
Men han fick Farmors absoluta gehör och hela Norrland.

Tomas Pleje förstod i sinom tid sin kallelse
och gick vägen som sin mormor,
genom musiken till Gud.

Hans mors sopran
i den himmelska kören
sjunger ännu P-B:s romanser.

Intet är som väntanstider.