Prästen i böneskola

Jag har börjat i en samtals- och bönegrupp kring Frälsarkransen, biskop Martin Lönnebos svenska radband. Ikväll fick vi stifta bekantskap med Gudspärlan, den första och den största av alla arton. Gul som solen, ja gyllene visar pärlan på Den som mitt liv är helt beroende av, mitt upphov, min mening och mitt mål. Gud, den förste och den siste i mitt liv och i mitt radband. När jag har gått varvet runt kommer jag tillbaka till Gud. Därför kallas pärlbandet också för Livets pärlor.

Jag har vetat om Frälsarkransen länge men aldrig satt mig in i den, än mindre bett med den. Och jag har alltid tyckt att pärlbandet ser tjejigt ut, eller som Made in förskolan. Nu ska jag försöka erövra radbandet och göra det till mitt eget böneband. Spännande, hoppfullt och osäkert, som att bestämma sig för att börja banta.
I kvällens samtal, undervisning och bönestillhet fanns i alla fall ingenting tjejigt eller förskolemässigt. Å andra sidan är det kanske just det jag behöver, en enkel bönemetod för barnet inom mig som ropar efter Gud. Nån sa ju: "Om ni inte vänder om och blir som barn, skall ni aldrig komma in i himmelriket."

-Gud!