17 september 1809

För precis tvåhundra år sedan undertecknades freden i Fredrikshamn, som ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland.

Jag är ingen historie-freak och alls inte kunnig på området. Men det berör mig, det faktum att Sveriges öde stod på spel den sommaren 1809, när den ryska och svenska hären möttes i Sävar, inte långt från mina förfäders hemtrakter. Och det berör mig, att Sverige på grund av det blod som då utgjöts tröttade ut Ryssland så pass mycket att man fick fred, en fred som varat i två hundra år och som inneburit att vårt land slapp bli en del av Ryssland.

De stackars soldater som föll i Sävar och lite senare uppe i Piteå innan Sverige gav upp, fick aldrig veta betydelsen av sitt offer, det vi sedan länge tagit som självklart: Att Sverige bestod som nation och kungadöme om än tilltufsat och vingklippt. Vi förlorade Finland men fick behålla området väster om Torne älv. Om tsar Alexander hade fått riktigt som han ville, hade den svensk-finska gränsen kommit att dragas vid Kalix älv. Och därmed hade malmfälten, grunden för vårt lands välfärd, inte kommit att tillhöra Sverige.
Var hade vi dåvarit idag?

Under dessa dagar högtidlighålls dessa händelser genom en stor konferens i Umeå under namnet Pax Nordica. Konferensen innebär kulmen på några års uppladdning inför jubileet. Fram till det s.k. Märkesåret har lokala förmågor i Sävar i teaterns form visat de händelser som ledde fram till kriget och de sista slagen på svensk mark.
Så helt nära min släkts hemtrakter.

Förlusten av kriget var förnedrande för Sverige. Skammen tvingade en dålig kung att avgå. Vi förlorade Finland. Stormaktstiden var över.
Vad har det lett till?
Jo fred i tvåhundra år.

Tänk att det som först verkar bara förnedring och skam kan leda till något oväntat gott, ja mycket gott.
Dona nobis pacem.

I Finland

Under några dagar är jag på resa till Helsingfors med SKUT-rådet i Härnösands stift. Förutom att vi sitter i interna informationer och diskussioner gör vi mycket intressanta studiebesök. Vi anlände med färjan i morse, men det känns redan som om vi varit här i flera dagar. Under dagen har vi hunnit med en rejäl sightseeing, ett besök på Kyrkostyrelsen, motsvarande vårt kyrkokansli. Där har vi hört om hur finska lutherska kyrkan betjänar sina utlandsfinländare. Vi har gjort två kyrkobesök här i Helsingfors, samt åkt de fem milen till Borgå och besökt deras historiska domkyrka samt domkapitel och fått höra om det svenskspråkiga arbetet i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Det kändes mycket speciellt att stå på den mark där Sverige förlorade Finland 1809 i och med att kejsaren Alexander I av Ryssland annekterade Finland som storfurstedöme.

I morgon skall vi besöka den svenska Olaus Petriförsamlingen, som tidigare varit en SKUT-församling, dvs tillhört Svenska kyrkan i utlandet, men som sedan några år tillhör Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Därefter bär det hem igen.

Dagens starkaste: Känslan av att Sverige haft 200 år av fred sedan 1809, medan våra grannar i öst fått genomgå enorma umbäranden under denna tid. Om jag hade en hatt skulle jag vilja lyfta på den för detta folk.