Ledarskap

Efter en underbar dag tillsammans med kyrkfolk
engagerade i Svenska kyrkans internationella arbete
känner jag en tacksamhetens lust att skriva några rader om engagemang.
Det har varit enormt berikande att se hur hundra frivilliga har låtit sig peppas, uppmuntras, motiveras och utrustas som hemmamissionärer för kyrkans världsvida uppdrag.

Engagemang föder engagemang.

Engagemang smittar.
Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.
Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Det märks på en medarbetare om hon brinner för saken.
Det märks på prästen om han tror på sitt budskap.
Det känns om skatten ligger någon annanstans än i Jesus.

Vi kan inte anställa fram brinnande hjärtan.
De måste röras och tändas. Ett efter ett.

Som i Gullänget idag.
Ansikten som förbyttes från skepsis till Yes.
Själar som sken upp åt att vi ännu får tro att Kristus är uppstånden.
Vanliga kyrkbesökare som fick ett nytt hopp
och en känsla av sammanhang.

Och ledarens roll?

Vara möjliggörare i sin församling.
Inte vara solist i hockeymatchen utan en lagspelare
som gläds när någon annan får göra mål
och låta hela laget kamma hem vinsten.

Vi anställda måste se till att de andra får plats på plan,
inte kräva allt ljus på oss själva.

Efter Hela världen-dagen i Örnsköldsvik
kom jag lycklig hem och lagade mat till hustrun
som så småningom kom hem från sinnesrogudstjänsten i domkyrkan.
Efter middagen och efterpratet hamnade vi framför teven
och såg filmen Såsom i himlen.

Där,
där har jag mitt ledarideal.!

Körledaren!
Möjliggöraren.

Den vars ledarskap syftar till att ge gruppen största möjliga självförtroende
och locka var och en att ge sig hän för det gemensamma målet.
Körledaren måste vara professionell i att få människor att öppna sig och ge det bästa de kan.
Körledaren ska se individens plats i helheten såväl som helhetens överordnade betydelse.
Endast med en hängiven, ärlig och människonära ledare kan en grupp växa.

Sådana anställda behöver vi i Svenska kyrkan.

Flow

Flow.
När man i full koncentration släpper självkontrollen och bara följer med.
Det var om det på teve ikväll.
Dans, extas handlade det visst om .
Såg bara slutet.

Jag älskar att köra bil. Gärna långt.
Som idag, från Stockholm till Härnösand.
Komma in i Flow.
Helskärpt på trafiken hela tiden förutom de två pauserna
Inte tänka, inte grubbla eller planera.
Bara köra och njuta av att det flyter.

Arlanda, inga plan idag.
Knivsta-avtaget.
Uppsala. Inget stopp denna gång.

Komma in i stora väglugnet på nya Efyran upp mot Dalälven och Gävle.
Mata på längs vajerräckena förbi Tönnebro och skogarna upp mot Ljusnan.
Söderhamnkurvan och fin väg ända till Enånger.

Ta det lugnare och prata lite förbi Iggesund och Hudik.
Sen mala vidare och räkna av Vattrång, Harmånger, Jättendal och Gnarp.
Passera mörkskogarna vid länsgränsen.

Äntligen Njurunda och Ljungan!
Vakna ur flytet och börja inflygningen mot Sundsvall.
Nästan hemma och ändå inte.
Tar en evighet tills vi rundar åmynningen i Sundsvall och får fart igen.
Birsta håller på att stänga.
Timrå, Indalsälven, Midlanda, Torsboda.
Full koncentration och ändå vila.
Snart framme.

Antjärn, yes!
Åsynen av Vårdkasbacken, vit och vacker med vindsnurra och nytt torn.
Flytet saktar ned.
Meditationen avklingar.

Inte många tankar har tänkts under fem timmar förutom små samtal.
Trött men samtidigt upplivad blinkar jag höger vid fängelset
och slår upp ögonen.

Jag är hemma.

Biskopsvalet del 2

Idag har Härnösands stift genomfört provval till biskopsstolen.
Ett stort flertal röstade för domprosten i Uppsala, Tuulikki Koivunen Bylund,
vilken alltså framstår som huvudkandidat till att axla biskop Tonys mantel i november.
Hon fick nästan dubbelt så många röster som tvåan.

Än vet vi inte. Många turer återstår i dansen. Så varför spekulera.

Nu gäller bedja och söka.

Vad jag önskar av en ny biskop:

- tron att Jesus Kristus lever idag

- viljan att hålla skarorna samman

- känsla för vår kyrkas internationella engagemang

- blick för diakonin

Det skall bli spännande med utfrågningen i början av mars.

Till dess får vi stava på vår hemläxa att be för biskopsvalet.

Gud, vem det än blir,

tar vi emot honom/henne ur din hand.

Biskopsvalet del 1

Det drar ihop sig till biskopsval i Härnösands stift. I morgon är det provval. Då nomineras alla eventuella biskopskandidater. Var och en som är röstberättigad får nominera vem de vill. Ett provval görs under dagen mellan dessa kandidater, och utslaget visar vilka som går vidare.
En hearing kommer att hållas den 4/3 med de hetaste kandidaterna, (dvs det som biskop Tony kallade sin allra största anställningsintervju, med flera hundra närvarande).
Och den 24/3 hålls sedan biskopsvalet. Röstberättigade är alla i tjänst varande präster i stiftet samt lika många valda elektorer från församlingarna, plus stiftsstyrelsens och domkapitlets ledamöter.
Under vintern har stiftets rekryteringsgrupp öppnat en webbsida, där de har presenterat sina tre kandidater och gett allmänheten möjlighet att lansera sina egna kandidater. De återfinns på www.svenskakyrkan.se/harnosandsstift .

Jag själv har under dagen åkt till Stockholm och kommer alltså att missa provvalet, men jag tror mig veta att mina tänkbara biskopskandidater blir nominerade ändå. Jag rör mig mellan domprost Tor Frylmark, domprost Tuulikki Koivonen Bylund och kontraktsprosten och kyrkoherden Eva Nordung Byström. Sen finns det lika många till som också skulle bli goda biskopar. Men nu har vi bara en biskopsstol tyvärr.

Jag får säga som Ronny Eriksson:
Den som lever,
far.se

Ledig dag typ

Jag hade tänkt vara helledig idag efter min jobbarhelg.
Men gick till kansliet tre timmar på morgonen för att få senaste nytt om presskonferensen.

Det märkliga har hänt att tre fackförbund knutna till stiftet har gjort gemensam sak med församlingsförbundet i Härnösands stift, alltså den regionala arbetsgivarorganisationen och i torsdags gått ut med i deras tycke hård kritik mot stiftet.
Det är som om Herodes och Pilatus plötsligt har blivit vänner...

Men efter information och en god tvärfacklig diskussion idag känner jag
att kritiken fiser ihop av sig själv som en gammal ballong.
Det hela har inte så mycket med stiftets agerande att göra
som med två stora män med ganska stora egon.

Så då kunde jag gå hem igen och ta itu med en viktigare syssla,
nämligen att storstäda badrummet.
Skönt.

Hela världen-helg

Efter två dagar med utbildningar för 80 intresserade
känner jag att vi är på gång med något viktigt.
Flera gånger har jag fått det bekräftat,
att den syn på missionen som vi framför är relevant och viktig.

Idag var jag i Sundsvall och talade.
Mötte engagerade medarbetare kring frågan om kyrkans internationella arbete, det som vi tidigare har kallat Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission.
Jag tror på förändringen, att de gamla beteckningarna har ersatts av en ny.
Nu arbetar vi för en enda organisation, ett enda "varumärke": Svenska kyrkan.
Hörde ni på mediernas rapportering från Gaza nyligen? Där sades att Svenska kyrkan hade folk på plats och vädjade om stöd till Gaza.
Hade det varit för ett år sedan, så hade man rapporterat om att Lutherhjälpens utsände vädjade om stöd. Nu framgick klart att det var Svenska kyrkan som stod bakom. Och den vädjan om gåvor som framförts har gällt Svenska kyrkan och ingen annan organisation.

Det nya nu är att vi har avskaffat de gamla varumärkena Lutherhjälpen och Svenska kyrkan mission och ersatt dem med en gemensam beteckning, Svenska kyrkan - Internationellt arbete. Som slogan eller motto för det arbetet proklamerar kyrkan: Hela världen! Dvs hela världen är föremål för Guds omsorg och Guds mission idag. Och - vår uppgift är att hela världen.

Det här är jätteintressant. Jag tror jag måste skriva ett blogginlägg enkom för att beskriva den härliga missionsvision som nu tar form. Om nu nån är intresserad. Annars skriver jag nog ändå.
Men just nu är jag trött och nöjd med denna dag under Guds himmel.
Tack för denna helg!

Hela världen

Vad är det som får femtio pers att offra en lördag
och komma till församlingsgården i Sollefteå?

Vad är det som får fyra medarbetare att komma
och genomföra en inspirationsdag med full entusiasm?

Deltagarna kommo från öst och väst, Ådalsliden, Högsjö, Ådalsbygden,
och en stor skara från Sollefteå och Långsele stora pastorat.

En heldag kring vår mission i den världsvida kyrkan,
ett satsning i stiftet på att lansera det nya Hela världen-konceptet.

Dagen blev till synes hellyckad.
Jag tror vi smittade dem rejält om man får uttrycka det lite vanvördigt.
Vi åkte hem djupt tacksamma.

Och i morgon gör jag detsamma i Sundsvall, dock utan Åsa,
som nu några dagar väljer barnbarnet före hela världen.

Klokt av henne.

Ingegerd

En liten särling i vår församling.
På många sätt udda.
Gick alltid i kyrkan
och satt alltid på samma plats långt framme till vänster.

Jag minns henne ända ifrån min gymnasietid på sextiotalet.
Då tyckte jag hon var lite pinsam.
Men senare har jag förstått att hon varit långt mer trofast i sin kallelse
än jag och många andra mer framgångsrika.

Ingegerd var en Hanna i templet,
alltid där, varenda söndag tjänande Gud med sina böner.

Såg som sin uppgift att samla ihop psalmböckerna och agendorna efter gudstjänsten

och att följa diakonen på andakterna på äldreboendena.
Där läste hon alltid herdepsalmen utantill.

Hade dålig hörsel och sjöng alltid långsammare än oss andra.
Men kände alla som gick i kyrkan och ställde alltid upp.
När kyrkans barntimmar började i vårt land,
var det i Härnösand med Ingegerd som frivillig medarbetare.

I min ungdom såg jag nog ned på sådana som Ingegerd.
Hon var ju inte direkt hipp.
Klädde sig väldigt gammeldags.
Såg annorlunda ut då liksom nu.

Förlåt.

Idag var vi på Ingegerds begravning.
Hon blev drygt sjuttio år.
Domkyrkan var full av folk som likt mig ville säga tack.

Ingegerd var en påminnelse om
att det som i världen är ringa, det utvalde Gud.
Hon var en förebild som får tidningarnas kändisar att blekna och försvinna.
Hon var en Jesu vän i själ och hjärta
utan att ens veta det, än mindra skryta över det.

Och hon valde sommarpsalmer till sin begravning,
En vänlig grönskas rika dräkt,
i januari.

Härligt. Hoppfullt. Himmelskt.

Tack Ingegerd.

Ikon

Idag har jag inga visdomsord eller lustiga enekdoter att förtälja.
Är bara nöjd och trött efter en god arbetsdag.

Höjdpunkten var att få gå till en ikonmålande församlingsbo och välja en ikon som avskedsgåva till vår avgående vänstiftsbiskop i Sydafrika. Det blev en Christos Pantokrator, alltså en Jesus-ikon. Den kommer att välsignas genom att ligga på altaret under en mässa innan vi åker ner till biskopsskiftet om några veckor. Sedan kommer den förhoppningsvis att hänga på den konstintresserade biskopens vägg i Kapstaden och påminna honom om oss, men främst om Jesu kärlek.

President Barak Obama

Idag har världen fått en ny president. Så känns det.
Jag har suttit klistrad vid teven sedan jag kom hem.

Vilket installationstal!
Det kändes som om han beslöt sig för att göra verklighet av Martin Luther Kings Dream,
och som John F Kennedys retorik.
Det känns som om en ny ledare med resning i tanke och visioner.

Mycket av erkänsla åt landets och sina egna förfäder.
Och en klarögd blick för USA:s utmaningar internt och i världen.
Beslutsam manade han nationen på fötter för att ta itu med jobbet.

Vilken dag för alla slavättlingar,
att höra och se en svart man tala som nationens president!

Ingen triumf i hans tal, men mycket stolthet.
Ingen arrogans mot sina motståndare, men auktoritet,
parad med värdig värme , lugn och omsorg
på hans läppar, i hans ögon och i hans uppträdande.

Han till och med eskorterade sin företrädare George W Bush till helikoptern efteråt.
Om det fortsätter som det idag har börjat,
så finns det ännu hopp för vår värld.

Bara ingen galning...!
Gud bevare.

Internutbildning

- Välkomna till den här delen av handläggardagen!
Den ska handla om IM och Menu ("mennjo"), som ni alla har fått installerat på era datorer.

Öh, jaha? - om IM och Mennjo..?
Vad tusan är IM och Mennjo?
Det låter som om vi borde veta det redan.

- Om ni slår upp första sidan så hittar ni vårt fakturahanteringsprogram.

- Nej, där står det bara IM.

- Ja, just det. IM betyder ju som ni alla vet Invoice Manager.
För att ni ska hitta en faktura som ni söker kan ni söka på ert referensnummer eller på er webbsignatur.

Jaha, när söker jag en faktura? Försöker i stället bli av med dom.
Och vad är referensnummer? Webbsignatur??
Är det bara jag som är korkad här!!

- Bla bla bla.
En massa klokheter. Och intelligenta inlägg från riktiga stiftsadjunkter.

- Och nu ska vi titta på Menu. Det programmet hjälper er att göra analyser av ert periodsaldo och att ta ut resultatrapporter, så att ni hittar era leverantörer.

Fattar inte mycket. Har så vitt jag vet bara en leverantör och det är vaktmästaren, som kommer med brev och paket. Och honom hittar jag lätt.
Men jag försöker lyssna, för jag anar att det inte är hela sanningen.

Ja, så fortsätter det, allt under det att en bedövande känsla av inkompetens förmörkar pastor Sjöbergs annars så ljusa sinne, och till och med ger honom en släng av akuta inlärningssvårigheter.
Och detta trots att våra ekonomer gör allt de kan för att vara pedagogiska.

Nödrop:
Före lunch handlade dagen om kommunikation. Att vi ska akta oss för att tala Kyrkiska i vår kontakt med omvärlden. Så att människor förstår vad vi menar, på sitt språk.
Kan inte stiftet också tänka på oss som inte begriper Ekonomiska?
Hur vore det med lite hemspråksundervisning?
... Ekonomidatafakturahanteringsrapporter på kyrkiska, kanske?

Sensmoral:
Tack Gode Gud att det finns människor som kan datorer och ekonomi,
och för deras osvikliga tålamod med oss gamla kyrkstötar!

Vilodag

Sova ut ordentligt.
Läsa igenom Norrlands akvavit på förmiddagen.
Stiga upp först till kyrkkaffet.
Ta en långpromenad.
Inte göra något vettigt på hela dan.

Vila från almanackan
vila från kyrkan
vila från telefonerna
vila från alla ljud
vila t.o.m. från all musik

Bara vara där i Kana,
gäst på bröllopet
inte ens synas
inte oroas för serveringen

Vila i en visshet
Han gör det,
vatten till vin,
medan jag vilar
nära

Ledig lördag

Vi har varit lediga idag,
och Linda har åkt tillbaka till USA.

Vi har löst melodikrysset, och det var lätt.
Behövde bara ett par googlingar.

Vi har varit till en arbetskamrat som nu avflyttar från stan
och druckit pulverkaffe och beundrat hennes katt.

Systern har tittat in, brunbränd och fräsch
efter att ha firat nyår med make och barn i värmen.

Jag har avvärjt alla tankar på jobb och måsten,
har spelat lite Mozart, men mest jobbat med släktregistret.

Har lagt in typ hundra släktingar och njutit av det.
Som om någon i framtiden skulle fråga därefter.

Varit ända ner till sjuttonhundra fyrtiofem
då förfäderna kämpade för brödfödan.

Så nu ikväll är rummet fullt av alla de gamla
som lämnat men ändå inte lämnat.

De skulle bara veta hur bra jag har det,
och att jag bugar mig av vördnad.

Ledig dag

Wow vad jag är ledig.
Sov till elva och slapp hundens morgonpromenad
just den morgon då det var 20 minusgrader.
Bra timing.

Har burit upp jullådorna, julmattorna, jullyktan och julbocken på vinden.
Har läst tidningen och Kyrkans tidning i lugn och ro vid en kopp kaffe.
Händer aldrig annars på en vardag.

Har spelat lite Mozart.
Så än så länge håller sig dagen till min önskade plan.
Och ikväll ska styrelsen för vår bostadsrättsförening sammanträda och äta middag tillsammans. Det blir skoj. Dom är så härliga människor.

Trevlig helg!

Jag har jobbat klart inför helgen.
Den ser ut att bli en betydligt lugnare helg än förra.
I morgon fredag är jag helledig och kan göra vad jag vill.

Vad nu det innebär.

Vad vill jag bortsett från min yrkesroll?
När man har jobbat järnet så länge,
så tror man lätt, att denna roll är den jag har och är.

Jo visst, jag är stiftsadjunkt med ansvar för min biskop
och för stiftets internationella kontakter.
Men är det allt?
Nej, innanför och bakom och under min stiftsroll
känner jag av en man, sextio år fyllda,
som är mer än summan av sina arbetsprestationer.

Om jag skulle lyssna till honom,
skulle morgondagens lediga dag komma att handla om
att skriva, föra släktregistret, andas frisk luft, spela Mozart på pianot.

Men mest troligt kommer dagen att handla om något helt annat.
Ett är säkert, jag är trött och behöver koppla av.

Bombad julgransplundrare

Idag är jag dagen efter.
Dvs trött,
mycket trött.
Det har varit så mycket roligt på sistone.
Även glädje är tröttsam på något sätt.

Jag arbetar förmiddagen men går sen hem.
Där står julgranen och vill ut.
Och alla julprydnader som vi radat upp och nu köar till jullådan.
Börjar med jullådorna
men det går så långsamt
att jag snart befinner mig på sängen under en filt.
Sedan följer en timme nästan över på andra sidan,
medan bilder sköljer hjärnan.

Därefter går det fortare.
Ner med julen i lådorna
och ut med granen.
Glitter, pumlor, ljus och stjärna.
Den fråntas alla medaljer.
Sist sågar jag nesligen ner den och stoppar den i en plastsäck.

Mitt i barrgrönskan på golvet leker hunden med min sop.
Sopkvasten är mycket farlig och gör ständiga utfall mot honom.
Så det gäller att vara beredd på flykt.
Gissa om det tar tid med barrmattan?

Efter styckmordet bär jag ut liket till garaget
för vidare befordran till skogs.
Ett tragiskt öde för en så speciell julgran.
Påminner om det jag skrev i december om köpet.

Och nu är glada julen slut slut slut.
Skönt,
efteråt.

Hela världen Pilotkurs

I två dygn, från prästvigningen i söndag till idag har vi varit samlade, 17 personer från stiftets olika hörn för att lära mer om och peppa varandra för vår kyrkas internationella arbete. Dagarna har varit lika roliga denna gång som vid kursens del 1 i oktober.
Vi har satt ihop program till fem Hela världen-dagar som nu skall hållas på olika håll i stiftet. Till de dagarna hoppas vi förstås att folk skall vallfärda från församlingarna. Syftet är att ge information, bakgrund och idéer, så att det blir spännande att tillhöra den världsvida kyrkan och engagera sig för den här hemma.
Men efter denna rivstart på året ska jag nu ta det lite lugnare några dagar.
Jag ska bara göra lite reklam för vår satsning om någon är intresserad:

Härnösands stifts Hela världen-dagar kommer att gå av stapeln
24/1 i Sollefteå församlingshem 9.30-15
25/1 i Sundsvalls Kyrkans hus 13-16
31/1 i Gullängets kyrka, Örnsköldsvik 9.30-15
7/2 i Marielundskyrkan, Östersund 9.30-15
1/3 i Vemdalens kyrka och sockenstuga 11-15

Anmälan till karin.maddox@svenskakyrkan.se

Julkampanjen

Svenska kyrkan har nyss avslutat en julkampanj för sitt internationella arbete. Hur mycket som har samlats in vet vi inte än, men insamlingen är bara halva kampanjen. Lika viktigt har det varit att informera om vad vår kyrka gör. Genom vår kyrkas kontaktnät med andra kyrkor världen runt har vi en möjlighet att snabbt och med kraft göra gemensamma insatser vid plötsliga händelser, eller göra gemensamma uttalanden angående orättfärdiga strukturer. Nätverket ACT, Actions by Churches Together, tillhör den ekumeniska familjen kring Kyrkornas världsråd. Våra julinsamlingspengar går nu till de projekt som Svenska kyrkan åtagit sig att ansvara för i detta stora nätverk. Eller till långsiktiga samarbetsprojekt tillsammans med någon av våra partners i syd.

Något jag uppskattar med Svenska kyrkans internationella arbete är dess insamlingspolicy. Vi sätter in våra missionskollekter på ett 90-konto, vilket borgar för en trovärdig kontroll av att allt går rätt till med planering och uppföljning av de satsade medlen. Och kyrkans administrationskostnad kring 14% är en mycket bra siffra. Kontroll, säkerhet, revision och uppföljning måste få kosta 14% av de insamlade medlen om vi skall vara trovärdiga.

Svenska kyrkan skickar inte ner filtar, kläder och sånt till nödlidande, utan skickar ner pengar så att våra ekumeniska partners därnere kan skaffa fram detta i närområdet. Detta borgar för att behoven tillgodoses bättre än om vi här uppe långt borta skickar det vi tror behövs. Träffsäkerheten är större på närmare håll.
Dessutom vill vi inte förstöra den inhemska produktionen av t.ex. kläder. Om vi skickar kläder till fattiga länder, förstörs deras egen textilindustri genom de dumpade priser som de skänkta kläderna betingar. Och en annan sak, vi förnedrar mottagarna genom att göra dem beroende av gåvor.

En annan sak som jag uppskattar är att Svenska kyrkan satsar på att hjälpa ett helt samhälle i stället för ett utvalt fadderbarn. De familjer som blivit utvalda till att ta emot hjälp till sitt barn genom fadderbarnsgivande får snart problem med sina grannar och sin by. Avundsjuka och utfrysning kommer som ett brev på posten för en sådan familj. Jag tror att fadderbarnsverksamhet verkar vara till mer för givaren än för mottagaren. Jag är glad att vi inte längre stöder de fattiga på det sättet utan satsar på att utveckla den enskilda människan i hennes sociala sammanhang i stället.

En bra sak till är att vi numera uppmanas till stolt lojalitet med vår egen organisation. Svenska kyrkan är i all sin brist med i många oerhört viktiga projekt i nära samverkan med våra systerkyrkor i andra länder. Vår hjälp når fram tack vare att vi har dessa nära relationer. Jag ser ingen större anledning till tvivel på vårt internationella arbete. Det är transparent, övervägt och långsiktigt.
Och även om inte allt är guld som glimmar i vår verksamhet, så känner jag stolthet över vår kyrkas policy i arbetet för att hela världen.

En hejdundrande stiftsdag

Först prästvigningsmässa i domkyrkan runt tre nya präster.
En gästande kör som sjunger underbart och lyfter vår lovsång.
Glädjen i kyrkbesökarnas ögon,
glädjen bland oss framme i koret.

Efteråt ett varmt handslag och ett tack från en av mödrarna,
djupt berörd och tagen av högtiden.
Lyckan i de nyvigdas ögon.
Landsortskörens stolthet efter debuten i stiftets domkyrka.

De hitresta från universitet och pastoralinstitut
som kände att de fick vara en del av vårt stift idag.

Och församlingarna som nu får var sin nykläckt präst med sig hem.
Glada kyrkoherdeögon fast detta innebär jobb för dem.

De personliga assistenterna,
stolta och glada åt hedersuppdraget att stå fadder åt sin kompis.

Helt omtumlad efteråt konstaterar jag att allt verkar ha avlöpt väl,
ja kanske till och med gett många ett möte med den Helige och Varma.

Snabbt hem och byta kläder och väska, köra rally till kursgården,
där jag sätter igång en pilotkurs i internationellt arbete i församlingarna.
Sexton förväntansfulla från stiftets alla hörn.
Eftermiddagen blir fylld av intensiva föredragningar och samtal.
Stämningen inte alls lika kall som huset. Tvärtom.
Skratt och skoj och allvarliga tankeställare till varandra.
Bibelbläddring och mindmap på tavlan
och S-E:s kluriga bibelutläggningar.

En känsla av att höra ihop, vara syskon,
känna varandra fast olika, dela samma uppdrag, samma förtroende.
Och veta, vi ska sedan ut och dela med oss till de andra.

Hur mycket glädje får en dag egentligen innehålla?
Dödströtta och nästan svimfärdiga av alla välsignelser
dråsar vi till sist in bakom vår egen lägenhetsdörr.
Jag häller upp en kopp värmande kvällste
och låter Bachs solocellosvit nr 1 sortera dagens bilder.

Prästvigningshelg

Vilket underbart arbete jag har!

Jobba järnet i en månads tid för att ge tre blivande präster en fin vigningshelg. Ringa, maila och fråga och planera vem som ska göra vad och vilka psalmer vi ska sjunga, vem som ska läsa evangeliet och var i programmet kören ska sjunga.

Förklara hur dom tre ska gå och stå och när dom ska gå fram och när dom ska gå tillbaka, och att dom ska knäböja och bara ta emot när biskopen och de andra lägger händerna på och ber.

Få hjälp av domkyrkans vaktmästare och diakon till att öva nattvardsdukningen och nattvardsutdelandet så att de tre känner sig trygga med vad som ska ske.

Känna att jag får visa på allvaret och glädjen i vigningen, allt det fina och djupa och livsavgörande i att lämna sig själv åt Gud. Och märka att de tar emot det, öppnar sig och blir berörda.

Instruera B hur hon ska gå med håven för att ta upp kollekten.

Komma tidigt till prästvigningsmiddagen i biskopsgården och iförd bästa kaftanen kånka fram världens längsta = högsta trappstege och klättra typ tre meter upp och tända femtio ljus i ljuskronorna innan gästerna kommer.
Ta emot gästerna och mingla, äta gott och vara toastmaster,
samt leda aftonbönen till slut.

Alltså wow,
fast man är sååå trött när borden är avdukade och ljusen är släckta.
Och stegen har nått nästan ända upp i himlen.

Syster Kajsa

Idag är det den 9:e januari 2009.
Min dotter har idag utexaminerats som sjuksköterska
vid Göteborgs universitet!
Gissa om jag är stolt!

Ja, jag vet att världen är upp och ner.
Finanskrisen, javisst.
Och Gaza...

Men i Göteborg!
Där har ett mål nåtts på världens förbättring..!
Grattis Lillis!

Stoppa dödandet i Gaza!

Konflikten i Mellanöstern verkar trappas upp.
Förfärliga scener utspelas där bomber och granater faller.
Hamas skjuter och Israel skjuter och Libanon skjuter.
Detta kan bli en storkonflikt.

Därför måste vi och alla andra måste kräva ett stopp på dödandet.

Som jag ser det är det Israel som har ödet i sin hand och det yttersta ansvaret.
Förstå mig rätt. Det är helt galet att Hamas skjuter granater in i Israel och har vapenlager där civila bor i Gaza.
Men varför gör de det? Jo för att Gaza-borna generation efter generation tvingats leva i ett fångläger. Prova det själv och du blir till slut desperat. Det är Israel som har låst in palestinierna på Gazaremsan. Det är Israel som har vägrat en tvåstatslösning som skulle ha gett palestinierna ett eget land. Nu lever dessa i kringskurna enklaver i landet Israel.

Israel har rätt till sitt land.
Palestina har också rätt till ett land!

Israel måste ge Palestina det land som tillhör Palestina och som världssamfundet har beslutat om. Genom israelernas illegala bosättningar på palestinsk mark, och genom de ruskiga murarna blir palestinierna mer och mer instängda. Och den ständigt pågående förnedringen och psykningen vid alla checkpoints föder ett enormt hat bland palestinierna. Vanmakten föder extremism och självmordsbombare. De har inget hopp och inget att förlora.
Vem av oss skulle vilja ha det så?

Det är ingen tvekan om att Israel är den starkare parten i konflikten, uppbackad som man är av USA. De har rätt att leva i fred, därför måste de acceptera de gränser som FN fastlagt och krävt i flera resolutioner.
Annars får de aldrig sin Schalom.

Palestinierna är också ett folk som vill leva i fred, dvs som du och jag och alla goda israeler.
Så låt oss kräva ett slut på dödandet i Gaza och ett slut av ockupationen av Palestina!


Visst har jag talang för talskrivande? Pacifisten lever än.
På söndag ordnar Härnösandsbor för fred och frihet i Gaza en manifestation och ett fackeltåg kring detta. Jag har ikväll varit på ett möte om det, men kan tyvärr inte delta i den viktiga manifestationen på torget på söndag kl 18 .
Därför demonstrerar jag här och nu.
Det trycker liksom på.

Godnatt.

Kallad

Idag är jag med hundra andra präster i Östersund för prästfortbildning.
Vi har lyssnat till två intressanta föredrag av biskop Tony och av Göran Agrell.
Det handlade om hur vi kan känna av vår samtids andliga frågeställngar, respektive om Luthers aktualitet idag.
Slutsats: Luther är aktuell och relevant för vår kyrka idag. Inte han som person utan hans teologiska koncept.

Vi har diskuterat vem vi vill se som Härnösands stifts nästa biskop. Det var bra att äntligen komma igång med de samtalen. Inte för att vi vill byta biskop, men när det nu måste ske.

Och efter middagen bjöds vi på föreställningen Kallad, skriven och framförd av prästen Karin Härjegård och kantorn Jenny Michanek med anledning av femtioårsfirandet av beslutet om att prästviga kvinnor. Med sparsmakat agerande till egna texter och egen musik och sång till piano visade de på hur viktig kallelsen kan vara i en människas liv. Den kan sitta i i generationer. En mycket gripande föreställning som alla borde se som rörts av Mästarens ord: Följ mig.

Men egentligen har jag inte ro att ta in allt detta. Framför mig har jag att se till att prästvigningen fungerar på söndag. Och samma eftermiddag börjar del två av stiftets kurs Hela världen Pilotkurs, som skall leda till fyra, fem samlingar i vårt stift kring vår kyrkas nya koncept för internationellt arbete.
Spännande uppgifter, men lite nervöst på förhand.

Gott är att veta att detta är min kallelse just nu.

Trettondedag jul

Vilken fin dag det blev idag!
I och för sig har jag alltid älskat Trettondedag jul.
Den uppenbarar Kristus och känns så segerrik.
För första gången hyllas Jesusbarnet som konung.
Och så är det en strålande missionsdag med de vise männen på plats.
Och i bakhuvudet hör jag hela tiden Bachs juloratorium, kantat fem och sex.

I dagens högmässa i domkyrkan fick jag leda Trettondagskören, en dagslända i körvärlden som bestod av ett hop-plock av sångare och hemvändare som inte hade sjungit nog i jul.
Riktigt skoj. Vi blev ca tjugo sångare som sjöng både Christmas carols och ett par sånger från södra Afrika.

Efter gudstjänsten inbjöd internationella gruppen till kyrklunch i församlingsgården, och säkert sextio pers kom dit och åt den sista julgröten med en skinksmörgås mot en gåva till Hela världen.
Ett särskilt välkommen sades till en familj från Palestina. Deras närvaro kändes gripande med tanke på det som händer i deras land just nu. Och än närmare kom det när Cecilia läste upp ett förtvivlat sms-upprop från den norske läkaren i Gaza.

Åsa framförde hälsningar från prästen Rozelda i Kimberley, och Tor berättade för dem som eventuellt inte hade hört det att församlingens trotjänare I.S. hade avlidit.
Och därefter sjöng vi:
I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus i signad jultid.

Folk stannade kvar länge och såg ut att ha mycket att prata om. Och vi fick in 1800 kr bara på lunchen. Och Åsa var särskilt så glad över den varma stämningen under lunchen.
Efteråt stannade vi kvar och diskade undan med köksgruppen Birgitta, Kristina och Mats som hade fixat oss den goda gröten.

Kul!
Länge leve trettondagen!

Trettondagsafton

Ska jag skriva om att vi var bara en handfull på jobbet idag?
Eller att jag fick köra rally för att H skulle hinna tåget från Sundsvall kl 12.10?
Att det berodde på att en två bilar krockat våldsamt söder om Härnösand?

Ska jag skriva om det eller om att vi har varit hellediga i eftermiddag?
Eller att jag längtar efter mina barn?
Eller att Luleå förlorat nesligt mot jumbolaget idag?

Vad är viktigt och vad är oviktigt?

I dagarna har Israel gått in i Gaza med samma brutala makt
som tyskarna gick in i Warszawas ghetto med för två tre mansåldrar sedan.
Stör det vårt svenska trettondagsfirande, månne?

Har vi nog med våra släktmiddagar,
våra teveserier,
eller med våra husdjur?

Husdjuret och dess husse har just varit ute och rastat sig.
Hämtat bortkastade pinnar och luktat på gula fläcken,
helt ovetande om alla stora frågor i vår värld.

Och nu ser jag fram emot morgondagens gudstjänst.
Äntligen skall jag få leda en kör
och med andra vise män och kvinnor hylla kungabarnet

i fyrstämmig sång
från England
och södra Afrika.

I Guds hus

Idag var Jesus vid tolv års ålder i templet.
Stannade kvar där och tjuvbörjade sina teologiska studier
tills föräldrarna hittade igen honom efter ett par dagar.

Jag måste få citera dagens predikant i domkyrkan:
"Vår vackra helgedom i all sin prakt och med alla sina utsmyckningar
är egentligen inte heligare än en platt-teve eller en bänkskiva."

Halsbrytande och på pricken.
Poängen år förstås det som vi sjöng om i en av psalmerna:
Vi äro Herrens tempelhus, byggt utav levande stenar.

Tolvåringen satt också med oss i bänkarna.
Såg den gamle farbrorn längst bak
som stapplade till kyrkan för att höra tacksägelsen efter sin avlidna fru.

Satte sig på I:s plats långt framme till vänster
där hon aldrig mer skall sitta och sjunga.
Nu sjunger hon med därovan.

Gick med i processionen,
osynlig bland alla medverkande
och hjälpte E att hålla korset.

Stod bredvid diakonen och åhörde berättelsen
om sitt första kyrkobesök i Jesusalem.
Log åt igenkännandet.

Hjälpte prästen förklara
att kyrka inte är en byggnad.
Utan det är där Gud bor.

Hjälpte sedan en dam fram till nattvarden.
Hon hade så besvärligt med kärlkrampen idag.
Hon och vi andra fick där framme möta hans blick.

Tolvåringen visste redan att Gud var hans far
och ville därför vara nära honom,
känna Guds närvaro i templet och höra mer om honom.

Jag minns min ungdoms KGF-vintermöten på Hampnäs efter nyår.
Kalla vinterpromenader till Själevads kyrka för att fira mässa,
och däremellan god undervisning om kristen tro.

Jo visst, det var mycket annat där också:
blyga förälskelser, lek och skoj och sång till gitarr till sena natten.
Men mitt ibland oss gick också tolvåringen och trivdes.

För där bland oss bodde hans far
som också var vår far.
Och kyrkan var vår mor.

Välsignade vinterdagar,
då det som idag var minus femton minst
och röken steg rakt upp ur skorstenarna.

Och Gud var nära
och varm.
Som idag.

Elva år

Elva
ett osannolikt tal.
Två ettor bredvid varandra.
Ett och ett blir ju två, inte elva.

Vem tror på talet elva?
Det tufalt udda,
Ett odelbart primtal
utan hemvist i någon tabell eller tidigare förståelse.

Elva är inget bra tal.
Det kan inte ha någon framtid.
Det är ingenting att räkna med.
Eller?

Elva
Vela
Leva

Elva:
Ja, vi har idag fått dela livet i elva år
och vill gärna få dela elva till.

Vela:
Nej, vi har inte tvekat, velat
utan mot alla profeter velat ha varandra.

Leva:
Ja vi vill leva för varandra,
varandras barn och för den Gud vi tror på.

Och samtidigt,
inte förneka livets smärtor
men i självprövning möta dem
och be om visdom.

Klämdag

Klämdag. Ett konstgjort men härligt ord.
En dag som inte finns egentligen, utan som liksom klämmer in sig mellan tunga dagar på jobbet. Klämdagen räknas alltså inte, den är helt och hållet en bonusdag.

Så har denna dag känts, lång, ljus och ledig.
Skön promenad ner på stan för lite shopping.
Kaffe hemma sedan med gott fikabröd.
Jag börjar till och med läsa en bok, Norrlands Akvavit.

Dagen avslutas med julklappsfilmen Afrikas drottning,
en riktig kultfilm från 1951.
Långsam och förutsägbar från typ andra scenen. Men underbar.

Så vad säga mer?
Tack

Nyår

Nyårsdagen går i wienervals-takt och polka schnell
alltid lika hoppfull
nästan uppkäftig

Halva världen samlad i ett och samma rum
Musikverein i Wien
fullt av blommor och lovsångsdans till livet

Sedan ut till vår sommarby
där alla samlats för nyårskaffe
Värmande prat om vår lilla kära värld

Mörkt och kallt när vi åker hem
Nymånens skära
och Venus strålande bredvid

Allt hör ihop
Tretakt

Nyårsafton

Hellediga! Sover ut.
Åker sedan ut till stillhet och blekt solsken vid stugan.
Se bilder på janasa1.blogspot.com

Vilsamt fika i kylslagen storstuga
saffransbulla och prat om nästa sommar

Hem till en trerätters nyårsmiddag efter tidningens recept
med Linda som extrakrydda vid bordet

Notting hill på teve, alltid lika charmig.
It ain't no sunshine when she's gone...
Och Shee..!

Nyårsfirande från Skansen
med berörande sånger
och hela nationen samlad i ett gemensamt nu.

Allting svämmar över.
Minnen, tider, händelser blandas ihop,
flyter samman i en obetvinglig nostalgitåreflod

som man måste le åt efteråt
när gränsen passerats
och Sveeeriige tonat ut

Åhör sansad domkyrkoklockorna i P2
medan hustrun börjar diska undan
inflyttningsfesten för det nya året

Okey,
2009 är här
Vad månde blifva?