Ut till landet, ut till fåglarne!

Det är valborgsmässoafton.
Vi har åkt ut till stugan för att fira Valborg.
Inte med eldar och fyrverkerier,
inte med körsång och majbrasor.

Utan med den totala stillheten.

Bäcken brusar hög och mäktig.
Snön är på defensiven.
Solen betraktar matchen som avgjord.
Det är lerigt överallt.

Allt är väl inför Valborg.
Här finns ännu ingen svin-influensa,
ingen rädsla för smitta.
Bara en åtkramande lågkonjunktur.

Hur ska det gå för Sverige efter sångerna och majbrasorna och första maj-talen?
Vitsipporna börjar titta fram, men massor av folk är idag arbetslösa.
Blåsipporna står blyga i rabatterna och vittnar om oändlig skönhet,
men allt tyder på att lågkonjunkturens kyla fryser ner folks köplusta.

Men nu är det varborgsmässohelg och landet flödar i sol och värme.
Nu firar vi våren med brasor och grillpartyn.

Här ute har fåglarna samlats för att hälsa våren.
Bofinken, rödvingen och flugsnapparen.
Och sparvhöken som vakar över spelplanen från en grantopp.

Tack för denna afton.
Den känns helig på nåt sätt.
Tack för bäcken, för den röda stugan.
Tack för ledigheten, solljuset, grillglöden och nubben.

Inför Valborg

Nu har vi sommardäck på bilen!
Våren är här!

Jag har tagit ledigt för helgen och gjort privata ärenden under dagen.
Oerhört vilsamt. Och våren är varm.
I morgon åker vi ut till stugan för årets första övernattning.

Beethoven skrev till pastoralsymfonins första sats:
Erwachen heiterer Empindungen bei der Ankunft auf dem Lande.
"Uppvaknandet av varma känslor vid ankomsten till landet."

Lyssna på den, Beethovens 6:a, första satsen.
Så är det för mig just nu.

Valborgsstämning.
Vårglädje.
Naturen!

Summering av en dag

Idag har jag suttit med några arbetskamrater i en heldagsdiskussion kring stiftsarbetet.
Jag har sedan köpt två nya fiskar till mitt akvarium.
Farit och handlat färdiglagad middagsmat och värmt till hemvändande hustru.
Vidare har jag haft tvättstuga i fyra timmar.
Samt bytt i sängarna och sopat golvet hemma.

Vad av detta har varit viktigast?
Dum fråga. Måste något vara viktigare än det övriga?
Kom med en annan?

Vilket av detta har känts roligast?
Hallå. Fortfarande värderande fråga.
Lägg av med det.

Hur känns det efter denna dag?
Svar: Det är bra att allt detta blivit gjort.
Allt har inte varit roligt, men okey.

Men jag längtar mycket efter valborgsledigheten.
Tycker det är mycket spring från det ena till det andra.
Livet snurrar så fort.
Det är mycket jag skulle vilja göra som aldrig får plats.
Både på jobbet och i det privata.

Men klaga inte, Jan, du har haft nåden att vara frisk ännu en dag.

Ja jag vet.
Hälsa, ork och arbetsglädje,
hus och hem och dagligt bröd
hustru, barnbarn och husdjur,

Det är nåd, förunderlig nåd.

Jag får tänka så här:
Tänk att jag har förunnats göra så mycket en vanlig tisdag!
Tack för det.

Tiden, fysiken och Gud

Jag ser ett teveprogram ikväll medan jag plockar ihop påskpyntet.
Hur mycket är klockan? heter det och handlar om begreppet tid.
Summan av kardemumman är, att det vet vi inte utan att veta vad det är vi mäter.

Summan är att enligt Einstein beror tiden på var vi står och hur fort vi färdas,
för massa och hastighet påverkar tiden.
Men enligt kvantfysikerna händer rumtiden nu och alltid.

Det kan då betyda att mitt liv redan finns som dåtid, nutid och framtid.
Någon siar sant om vad som skall ske, för det sker ju redan nu.
Och våra döda finns nära, fast utom räckhåll, och ändå här?

Mitt livs dåtid finns i nuet liksom min framtid.
Evigheten får med ens vetenskaplig relevans.
Vad var det Bibeln sa: För Gud är tusen år som en dag och en dag som tusen år.

Betyder det då att mitt liv är förutbestämt?
Ja, kanske Einstein skulle säga, kvantfysikerna kanske nej.
Du skapar själv din framtid genom att avslöja den.

Tankarna blir lite extra snurriga efter ett sånt här program,
och jag undrar:
Hur länge ska du klara dig, Gud?

De talade också om att vårt nuvarande universum är 13,7 miljarder år gammalt.
Alltså är svaret på tidsfrågan:
Klockan är 13,7 miljarder år.

Det finns de som hävdar att det måste ha funnits något före skapelsen, före Big bang.
Att Big bang kan ha varit en kollision av två dimensioner.
Ja Gud vet..., om han/hon nu finns.

Är du inte snart färdigutredd, Gud, och lagd åt sidan?
Av världen, av kyrkan,
ja kanske även av mig..?

-Icke är det väl jag, Herre?
Jag vill inte vara en Judas,
men förnuftet ställer sina frågor till tron.

Gud, jag söker dig.
Finns du där bland skuggor och frågor?
Eller uppfinner vi dig hela tiden för att klara vår ångest?

Bäst jag lämnar filosofin och återgår till påskpyntet.
Jag avlägsnar påskvipporna från riset och slår in hönsfamiljen.
Lägger påsken i lådan och bär upp den på vinden.

Kanske påsken inte alls är förbi utan händer just nu.
-Han är inte här, han är uppstånden.
"Du som lever, lider på jorden nu.."

Om allt händer här och nu i rumtiden,
vad spelar det då för roll om Kristus dröjer?
Då har han ju redan kommit tillbaka.

Från framtiden.
Till mig, mina förfäder och till mina barnbarn.
Nu.

Hemkomst

Från bilfönstret ser jag två tranor gå och beta på en äng i Antjärn.

Ett svanpar slingrar sina halsar och parar sig på Nattviken mitt i stan.

Vid gymnasiet gömmer sig några surmulna snödrivor så gott de kan under gruset .

Och när jag stiger ur taxin hör jag taltrast och bofink summera helgen:

Våren har kommit!

Inger!!

Vi saknar dig, Inger!
Hela kyrkan saknar dig.
Och du finns inte längre kvar.

Jag är i Uppsala på internationell arbetskonferens.
Många vänner möts, men vi ser inte dig.
Många röster hörs, men inte din.

Här på hotellet nåddes jag 061124 av dödsbudet:
Död med din dotter i bilkrasch i Egypten.
Död med din dotter, men din man överlevde.

Satt ikväll och pratade om dig med mina vänner från Luleå stift.
Vi kände ett och detsamma: Du fattas oss, Inger!
Fast vi vet att du aldrig ville stå i centrum.

Ditt ljusa ansikte,
din ärliga förtröstan,
speglad i dina glada ögon.

Din långa erfarenhet i vår kyrka.
Dina otroliga kontakter åt höger och vänster, åt nord och åt syd.
Din självklara auktoritet i bönhus och katedral.

Ditt varma, lugna sätt att argumentera:
-Hur vore det om vi tänkte så här..?
-Jag tänker att man kanske också kunde göra så här...

Och din aldrig sviktande glädje och tilltro till det goda.
Vem skall nu bära den vidare?
Vem ska nu ge oss andra råd?

Du var den mest erfarna, den mest meriterade bland oss internationella handläggare.
Efter dig famlar vi och trevar efter riktningar: Hur skulle Inger ha tänkt?
Hela tiden i smärtsam saknad.

Fast å andra sidan, varför skulle du komma tillbaka?
Du sitter säkert på ett moln buret av himmelsk lovsång och funderar:
Du Gud, tänk om vi kunde göra så här..?

Hela världen-konferens

Är i Uppsala och deltar i Svenska kyrkans arbetskonferens kring det internationella arbetet.
Förmiddagen upptogs av två sömniga föredrag, men eftermiddagen kändes angelägen.
Hur ser det ut i stiften? Hur arbetar vi för att utveckla det internationella engagemanget i de olika stiften i Svenska kyrkan?
Alla stifts representanter fick berätta hur främjandearbetet är organiserat, och det visade att det ser väldigt olika ut runt om i Svenska kyrkan. Samtidigt märktes det att många står i samma frågor idag:
Har vi en överlastad organisation i stiftet?
Hur organiserar vi oss för att få bästa möjliga slagkraft?
Hur säkerställa lekmannainflytande och folkrörelseanda?

Svaren skiftade. Meningar bröts.

Roligt att brottas med vänner.

Morfar i Uppsala

Denna dag har jag rest från vårvinter till försommar,
från snö till lövsprickning,
från Härnösand till Uppsala.

Pulsade i morse i snömodd till vår stuga för att hämta mobilen som jag glömde där igår.
Och när jag ett antal timmar senare kom till Uppsala,
var där närmare tjugo grader varmt, och ingen enda hade mössa och vantar.

Hemma hos dotter L blev morfar genast överfallen av klättrande barnbarn.
Och lille T håller på att lära sig cykla.
Gissa om det var jag som fick springa bakom cykeln?

Och storasyster E visade stolt upp sin rymdvarelsefamilj i lilafärgat papper.
Hur har jag inte längtat efter såna här stunder!
Tack kära ni.

Fick också träffa vännen I för första gång.
En speciell förmån som gav mersmak.
Välkomna upp till sommaren!

Fylld av upplevelser och tacksamhet vandrade jag så i sakta mak ned till stan.
Det är något visst med Uppsala studentkvarter.
Där föds våren.

Vår vid graven

Parkerar bilen nära porten till kyrkogården.
Öppnar den tunga järngrinden in till Högsjö kyrkogård
och går stentrappan upp till kyrkan och den övre kyrkogården.

Solen skiner och kyrkan lyser i aprilsolen.
Blicken far iväg långt ut över Mörtsjön och Prästholmen.
Det är en varm vårdag och allt känns hemma.

Den kära stenen:
Skolkantorn Sven-Lennart Sjöberg, 1919-1994
Sjuksköterskan Eva Maria Sjöberg f Jakobsson, 1916-1994

Vi valde en vacker gravsten.
Allt som är kvar efter dem
snart femton år efteråt.

Snön har smält bort
och ljungen har tinat fram.
Lönnlöv kring stenen.

Den lutar lite bakåt men är okey.
Jag plockar bort två gravljus.
Tar gräs och torkar bort lite fågelspillning från stenen.

Solen
Bofinken
Värmen

Stillheten
Närvaron
Ömheten

Saknaden
Tacksamheten
och vårljuset!

Moderna tider

Idag har jag varit i en och en halv timme på en konferens i Uppsala .
Nej inte där nere utan med hjälp av en videouppkoppling mellan stiftskansliet och kyrkokansliet.
Det var första gången för flera av oss som det verkade. Som alltid när man möter nya tekniker och möjligheter blir det med mycket skratt och skämt, som barn på julafton ungefär.

Tevetittande på varandra dryftade vi gemensamma projekt avhandlade viktiga framtidsfrågor . Tänk, jag slapp ta fakirtåget kl 5.35 från Härnösand och ägna hela dagen åt mötet. Allt jag behövde var Micke. Han ställde i ordning teven och visade mig hur fjärrkontrollen fungerade. Och vips, var jag i Uppsala. Efter sammanträdet gick jag och tog en fika och gick till min arbetsplats och kollade mailen.

Jag vet, det är töntvarning på såna här skrivningar. Mina barnbarn kommer snart att tycka att Farfar/Morfar måtte vara född på stenåldern som tycker att det är nåt speciellt med att man pratar med varandra på teve.

Jag minns när jag första gången såg en teve i mitt barndomshem. Jag och mina systrar gapade, stumma av lycka över att vi äntligen hade en egen teve och slapp bjuda bort oss till våra skolkamrater på lördagarna. (Då var det teveprogram bara på onsdagar och lördagar.)
I vardagsrummet stod en teveapparat som hette något så märkvärdigt som Westinghouse.
Den var ful, men den var dock en teve. Den hade en ratt som man skruvade på för att hitta rätt frekvens. Det var mycket myrornas krig på den tiden innan man hittade rätt.

Sedan kom undret. Fram trädde en bild, fast sen försvann den och började rullade uppåt hela tiden. Då fick man skruva på en annan knapp tills den stannade, men inte för långt för då började den rulla nedåt. Men så tippade bilden åt vänster och flimrade, så att man fick skruva på en tredje knapp tills den nästan tippade åt höger. Till sist blev bilden stadig, och vi kunde andäktigt se hur Aktuellt dångades in av ett allvarligt klockspel till en svart/vit stillbild av Stockholms stadshus.

Sedan dess har vi hunnit långt, mycket långt. Men tänk så snabbt man vänjer sig vid lyxen. Idag tappade vi vår uppkoppling två eller tre gånger under videosammanträdet och fick börja om. Om något år kommer vi själva att skratta åt hur förundrade vi var över denna nymodighet 2009. Och hur det racklade. För då har vi kanske hunnit ännu längre i kommunikationerna.
Åtminstone när det gäller tekniken.

Vårritual

Vissa handlingar är närmast rituella.
Högtidliga gränsmarkörer.

Som att vårstäda bilen.
Jag hann inte fixa till vår lilla Skoda Fabia före påsk.
Den skrek åt mig hela påskhelgen.
Men det blev visst uppståndelse i alla fall.
Idag blev det gjort. Idag begick jag vårriten.
Jag har ledig dag från jobbet och passade då på.
For och tvättade bort vårvinterkamoflaget samt dammsög insidan.

-Det där kolapapperet har legat här alltför länge. Bort med det!
Fönsterskraporna som skramlar i dörrfacket, bort med dom!
Motorvärmarsladden nere på golvet har gjort sitt. Det är vår nu!
Ut med gummimattorna och in med dammsugaren.
Ett mindre grustag elimineras och det blir så fint.
Och hundhåren! Hemska saker! Överallt!!
Här pratar vi omnipreséns.

Och innanför bakluckan uppenbarar sig julgranen igen i form av ett lass barr sen i julas.
För julen varar intill påska.
En och annan läsare kanske påminner sig min julgransköparkris i december. Jag kan berätta att granen blev typgodkänd hemma och sköttes med moderlig ömmhet ända till långt efter trettondagen, knappt barrande alls.
-Titta här! Nu börjar den till och med skjuta skott!
Ja tänka sig.
Den jobbade upp sig inom företaget kan man säga.

Såna bilder kommer för mig medan jag dammsuger.
Jag ler och flyttar mina spelmarkörer från jul till påsk, ja nästan ända till Valborg.

Nu återstår bara sommardäcken.
Dom är beställda och läggs på till veckan.
Sen! är det vår på rikt.

Biskopsgården tom

Idag kom flyttbilen till biskopsgården i Härnösand.
Efter åtta år som härnösandsbor flyttar vårt kära biskopspar Britt och Tony nu sitt bohag tillbaka till Stockholm. Själva kommer de att bo sista halvåret i sitt sommarhus i Nordingrå.

Jag känner av det här.
Jag tyckte inte om åsynen av flyttbilen.

Men det måste också sägas att vi har haft tur som fått ha ett så fint biskopspar ibland oss.
De har var och en betytt mycket för vår stad och vår församling och för vårt stift.

Nu återstår att njuta av de återstående fem månaderna innan Härnösands stift vänder blad och börjar om med en ny biskop. Det blir spännande det med, inte tu tal om det. Och säkert bra. Men ikväll gapar biskopsgårdens privata våning med tomma fönster.
En sorglig syn.

Nu förestår en ganska omfattande restaurering av huset. Det är därför våra vänner flyttar ut redan. För att göra övergången så smidig som möjlig för vårt stift och vår nästa biskop.

Love you.

Biltankar kring påskens vittnen

Ljuset som väcker mig redan klockan sex.
Fjällsidor tinande i svart och vitt.
Värmen som får mig att glömma mössan.

Tranorna som patrullerar Gillhovs ängar.
Det fasta väggreppet under bilen.
Räven som ilar över E14 vid Borgsjö kyrka.

Blånande isar och smutsiga vägrenar.
Elva grader utanför bilen.
Snön som smälter på åkrarna runt E4 i Fröland.

Månne det är våren?
Eller Kristi uppståndelse?
Jag lever! O fröjd!

Våraning

Det är lördag och vi har varit lediga.
Det betyder kaffe på säng och Melodikrysset!
Först därefter steg vi upp.

Vi åkte ut till stugan för att bese våren. Och visserligen kunde jag köra in till torpet. Vägen var i stort sett snöfri. Men vår stuga var helt omgiven av snö, säkert en halvmeter tjock.
Nåja, solen lyste rätt övertygande i alla fall.
Tystnaden, ljuset, skaren som bar Mozart men inte mig,
vilan i solen på farstukvisten,
den nya boken i serien Släkten,
kaffestunden,
ja allt sjöng att våren är på gång.
Härligt.

Kärleksförklaring

Efter en vecka på resande fot med biskop Tony känner jag mig kär.
Min nya förälskelse: Berg, Åsarne, Rätan, Klövsjö, Oviken Myssjö och Hackås.
Alltså Svenska kyrkan i Södra Jämtland.

Nej inte organisationerna, inte strukturerna,
men människorna, gemenskaperna
och den andlöst vackra naturen.

Tack Jämtland för en fin vecka!
Vi ses i Bergs kyrka på söndag kl 11.
/Adjunkten

Biskopen electa och den heliga Margareta

Ikväll har vår nästa biskop Tuulikki Koivunen Bylund för första gång framträtt i lokalteve i programmet Eftersnack. Det blev bra. Hon gav ett avspänt, skärpt, glatt och seriöst intryck, allt på en gång. Till och med TullaMaja gillade henne, tror jag.
Två sånger sjöngs till hennes ära, får man nog lov att säga. Det hade aldrig en manlig biskop electus förärats. Troligen är det större än jag förstår att vi kommer att få en kvinna som biskop. Hon gjorde med sin relaxade stil ett gott intryck på mig i alla fall.
Tack för det, Tuulikki.

För övrigt har dagen för mig handlat om ett första kännbart besök vid en av stiftets allra äldsta kyrkor, nämligen den i Hackås. Den ligger oerhört vackert beläget helt nära Storsjöns strand med utsikt bort mot Oviksfjällen. Kyrkan som är från 1100-talet är omgiven av urgamla gravhögar och troligtvis byggd på en gammal offerplats.
Hackås kyrka öppnar sig med valv efter valv, om jag får travestera Tranströmmer.
I den innersta lila absiden finns målningar av legenden om Sancta Margaretas martyrium. Och utanför kyrkan finns en liten markerad minimeditationsvandring som leder till Margaretakällan.

Inne i kyrkan firade biskopen med följe en stilla och fin morgonmässa, Mässa vid Margaretas källa, medan solen började belysa fjällen. Efter mässan gick jag den lilla vandringen på knappt hundra meter fram till dungen med den anspråkslösa Margaretakällan.
Mig gjorde det inget att den var konstgjord. Den gjorde intryck ändå.
Ja, inte källan just, men legenden om kvinnan som vägrade ett tvångsäktenskap och därför blev martyr för sin tros skull. Hon sägs nu vara alla barnafödandes skyddshelgon. Därmed känns hon för mig som en symbol för alla de nu aktuella tvångsäktenskap som unga kvinnor i vårt land hotas med för att skydda en familjs heder. Källan och helgonlegenden bildar på sitt sätt en tyst protest mot våldet mot kvinnor i vårt land.

Här, där en av Sveriges viktigaste pilgrimsleder finns planer på att anlägga ett pilgrimscenter där man kan vandra och be till Gud för utsatta kvinnor.
Ett onekligen gripande koncept.
Lycka till, Hackås!

Heja jämtar!

Förr i tiden skydde människor minsann ingen möda.
Tanken kommer över mig under dagens rundresa med biskopen i södra Jämtland.
Långt innan väg fanns drog man virke upp till fjälls och byggde Arådalens fjällstation på Oviksfjällens sydsida. Och detta för att möjliggöra turism i fjällen.
Ingen infrastruktur, varken väg, eller elektricitet, ingen komfort, bara en vedkamin, ingen radio, ingen parabol, ingen internetuppkoppling. Bara frisk luft och oändligt vacker natur.

Där uppe har människor med uthållig vilja också lyckats bygga ett fjällkapell på senare år, ja det är trettio år sedan nu. Där firade vi idag en pilgrimsmässa i solljus och tystnad. Sedan knattrade snöskotrarna ned oss till bilparkeringen och bekvämligheterna igen.

På nedvägen från fjällen norrut mot Storsjöbygden fick vi i bussen höra om fäbodlivet förr. Ovanför Persåsen finns över trettio fäbodar dit bönderna från andra sidan Storsjön fraktade sina kor på försommaren för fjällbete fram till hösten. Där fick "butäusa" , alltså fäbodjäntorna ansvara för sommarens ost- och smörproduktion av den mjölk som korna och getterna gav. Vilket oerhört tungt och ansvarsfullt arbete för den tidens tonåringar!

Och så kommer vi till Ovikens gamla kyrka, byggd för kanske mer än femhundra år sedan, smyckad med altarmålningar, altarskåp, statyer och väggmålningar. Undrar vilka arbetstider och vilken arbetsmiljö de hade som frös där medan bygget pågick? Det står på en tavla att kyrkan byggdes "under biskopens hvarsamma inseende". Jag undrar det jag.
Kanske dom tyckte det var riktigt roligt att bygga kyrkor, när jag tänker efter. För de nöjde sig inte med en kyrka utan har uppfört en formlig katedral ett par hundra meter därifrån också.

Och fortfarande arbetar församlingarna runt Storsjön målmedvetet, inte kanske med att bygga fler gudshus, men på att skapa mötesplatser, kontaktytor och pilgrimsvägar för det inre tempelbygget i varje människa.

Säga vad man vill om jämtarna, men inte skyr dom då arbete.
Heja!

Till Jämtland

Det har blivit dags för en biskopsresa igen.
Idag har hans visitation av församlingarna i södra Jämtland börjat.
Vi fick avsluta påsken med en fin ekumenisk gudstjänst i Bergs kyrka, där Svenska kyrkan i Södra Jämtland och Svenska missionskyrkans församling i Svenstavik sin vana trogen firade en Emmausmässa tillsammans, detta år med stiftets biskop närvarande.
De har ett långt hunnet samarbete vilket ger hopp inför framtiden.

I morgon bär det upp i Oviksfjällen..!

Emmaus

Annandagen är en härlig dag.
Inte på grund av att vädret är bra på påskresan.
Utan för att Jesus vandrar med.

Vi har svårt för att tro det,
att en uppstånden mästare och vän skulle gå vid vår sida.
Det skulle synas mer på oss om vi trodde det.

Gullberg skaldade:
Tro ej någonsin att en gud kan dö.
Han går förbi dig, fast din blick är slö.

Tänk om det är sant att det segrande livet går vid vår sida
från vaggan till graven
och söker samtal med oss!

Jag kanske inte är ensam på livsvägen...
Är det det dopet handlar om?

Någon söker fånga min blick.

Påsk!

Idag flög svanorna över Ångermanland.
Snön smälte.
Jesus uppstod.
Bofinken annonserade sin ankomst.
Familjehelgen nådde kulmen.

Är det sant att döda uppstår?

Är det sant att döda uppstår?
Osäkerheten är total på påskaftonen.

Vågar jag tro på Jesu löften?
Eller är det en lögn jag har trott på i hela mitt liv?

Ligger min Jesus ännu kvar i sin grav,
blev han helt enkelt uppäten av hundar och kråkor?

Vem ska jag ty mig till, om Jesus dog men inte uppstod?
Att han har dött vet jag, men tänk om han inte har uppstått..?!

Han trodde ju själv, att han skulle uppstå och upprätta sitt rike inom kort.
Nu har det gått två tusen år, och vi väntar än.

Humanisterna häcklar oss, Herre.
Och andra religioner med.

Hade du menat det så här?
Tänk om Judas var den ende klarsynte ibland lärjungarna..?

Jesus, var är du?!
Mörkret är så tungt.

Om du misslyckades, så ge oss ett tecken.
Fast - i så fall kan du ju inte göra det.

Då är du lika fången i döden som vi andra.
Och inga böner kan nå dig.

Men om du lyckades besegra döden,
Då kanske du kunde ge oss ett tecken?

Då kan du ge dig till känna
och visa dig för dina lärjungar.

Gör det, Herre!
Dom är på väg till graven.

Dom är på väg till kyrkan,
till krogen, till fjälls, till sängs.

Dina sökare, tvivlare och dina troende finns över hela världen.
Hos några har påskdagen redan börjat.

Vad säger de?
Har du verkligen uppstått?

Kyrkan tror det och besjunger det.
Bekänner det och ger sitt liv för den tron.

Jag hör deras sånger, och de är glada, så glada.
Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!

Vad har de dina sett som ger dem sådant mod?
Kan de ha sett - Dig?

"Din död förkunnar vi Herre, din uppståndelse bekänner vi,
till dess du kommer åter i härlighet."

Orden är från nattvardsbönen.
Är det där du visar dig, Jesus?!

Jag måste dit.

Långfredag

Dagen började grådisig och droppande,
men när Jesus var korsfäst och allt lidande till slut tog en ände,
då kom solen.

På morgonen var vi till gudstjänsten i Ängekyrkan.
Där fick jag bidra med att sjunga Improperierna, en underbart vacker sång som egentligen skall framföras i fyrstämmig dubbelkör. I den förebrår Gud människan för Jesu död.

Under eftermiddagen gick vi en solig långfredagsvandring runt stadsviken med kristna från olika samfund. Ett stort kors i täten, psalmsång och läsningar och böner på olika lidandesstationer under vägen. Mycket tänkvärt och välplanerat av kyrkorna i stan.

Det är alltid skönt när klockan har passerat tre på Långfredag.
Då är allt över för min Herre
och jag kan begrava honom i mitt hjärta.

Ruh't wohl,
ruh't wohl,
Ihr heilige Gebeine.

Hemma igen

Ja, så var då denna semestervecka till ända.
Nöjda och solade har vi landat hemma i grådiset.
Och här har vi redan påskgäster i huset.
Barnbarnet I är hos oss med mor och far och sin mormor från NY.

Från det ena roliga till det andra alltså.
Att det är Skärtorsdag har vi i dagens scenbyte tyvärr missat helt.
Får väl göra vår egen läsning nu vid läggdags.

I morgon blir det äntligen kyrka igen.
Påsken är en så stark högtid.
Den vill jag inte missa.

God natt, Sverige.

Biskopsvalet del 7

Nu är det klart.
Biskopsvalet i Härnösands stift.
Vi får Tuulikki Koivunen Bylund som ny biskop efter Tony Guldbrandzén.

Välkommen, Tuulikki!
Jag ska göra allt jag kan för att bistå dig.

Men du må förlåta oss vars första reaktion är sorg.
Det handlar inte om dig, utan om vår tillgivenhet för biskop Tony.
Vi vill egentligen inte att han ska gå i pension. Vill inte mista honom.
När vi nu vet vem som står i tur efter honom, står det också klart att han kommer att sluta.
Och det känns.

Det känns bra att vi har ett halvår till med biskop Tony,
och att vi samtidigt får förbereda oss på ta emot den nya biskopen,
biskop electa Tuulikki.

Sista dagen vid poolen

Idag blåser det över Gran Canaria.
Det är uppbrott i luften.
Många ska hem idag, och vi åker kl 5 i morgon bitti.
Så det gäller att ta vara på dagen, som Cecilia sa i sin kommentar igår:
Inte sitta här vid datorn utan ut och grilla!

Jo jag ska strax samla mod och gå till poolen.
Nu har jag läst ut Gardell, så det blir mycket sudoku idag.
Hoppas vi slipper vattengympan.
Den är bra men känns också lite larvig.
Jag menar, tänk er fyrtio damer i varierande ålder och så två karlar, varav den ene är jag och den andre är en yngre pojkvän klart itvingad av sin tjej.

Jag glider ner från grillen vigt som ett sjölejon från klippan, helt frivilligt tror jag
och gör pensionärsgympa i vattnet som om jag inte hade min värdighet att tänka på!
Helt glömsk av det faktum att jag är biskopens adjunkt står jag där i vattnet och hoppar och viftar med armarna. Det är otroligt vad en människa kan förfalla under en charterresa.

Rätt snart är jag ensam karl i vattengympan. Den unge pojkvännen skakar på huvudet och börjar crawla runt i stället. Gympan är alldeles för töntig för honom. Men jag fortsätter och inser att utan denna gympa skulle jag inte få någon gympa idag. Detta är vad som bjuds. Och jag kan inte crawla så snyggt som han heller utan drar bara åt vänster hela tiden och med en vildhet som om jag hade ett stim hajar efter mig. Nej jag fortsätter hoppa och vifta och böja och sträcka.

Uppe på torra land står en ung tjej och skriker till varje gång vi ska göra en ny rörelse. Ingen hör vad hon säger men hon visar som tur är. Men varför tänker inte dessa gympaledare på att vi står nere på sjuttio famnars djup och försöker följa hennes rörelser, vilket går lika långsamt som när man drömmer att man springer. Vi har ett fasligt schå att hålla takten.

Takten ja. Det är dunkadunkamusik som gäller, uppfordrande och bra.
Till slut går det riktigt bra att få ihop det hela, och sen tror jag att jag är ung och vacker och viktllös och på ett härligt disco.
Ja käre..!

Nej hoppas vi slipper vattengympan idag.
Vi höres.

Charter!

Jag måste bara få säga det.
Jag älskar charter.
Det passar mig precis att bli slussad från det ena till det andra och hamna dit jag ska utan att egentligen anstränga mig. Ut ur landet, in i ett annat. In i buss nr 17 som står däär borta.
Man forslas i rasande fart i natten till sitt hotell som heter Sunprime Playa Riviera Sea Marina Canary Beach Exclusive Hotel Resort eller nåt sånt, och där står en vänlig människa och tar emot fast klockan slagit tolv.
- Välkomna till Sunprime Riviera. Ni är få se nu, Sjöberg, eller hur? Ja på det här hotellet talar alla svenska utom nattvakten. Här är er nyckel. Frukosten serveras från kl 7.30.
Man får ett hotellrum med balkong och havsutsikt (enligt förhandsvalet).
Installerar sig och inser att wow, det här blir bra.

På morgonen uppstår charterdagens enda kritiska moment. Kampen om solstolarna.
Enligt hustrun är det Absolut Nödvändigt att vi bokar våra solstolar före frukost. Annars kan Våra stolar bli ockuperade av nån ohyfsad typ som bara tänker på sitt eget bästa!
Alltså går man ut med sitt badlakan och lägger det på poolens Allra Bästa stolar.
Och när den striden är vunnen, kan man i frid äta sin frukost.
Man följer helt enkelt pilen Sunprime Breakfast och hittar där världens frukostmeny. Äter för hela dan, fil ägg och bacon och tropiska frukter och jag vet inte vad.

Sen packas ryggan med vatten, böcker, sudoku och keps och solglasögon.
Och så vidtager den stora smörjelsen.
Med solfaktor 200 typ gnor man in sig så att solen inte ska ha en chans.
En intelligent fråga blir ju då, varför man alls ska ut i solen.
Men det gör man.
Kladdig som en fläskkotlett i marinad plaskar man ut till poolen och fläker ut sig på grillen.
Och sen är det bara sååå bra!

Gardells bok Om Jesus

Min semesterlektyr är är som jag tidigare sagt Jonas Gardells bok Om Jesus.
Den gör några starka intryck.
1. För att vara amatörteolog är Gardells oerhört påläst.
2. Hans fokus är att ta reda på vad vi egentligen kan veta om den historiske Jesus.
3. Han skriver väldigt bibelcentrerat, hänvisar hela tiden till bibelord.
4. Han problematiserar Jesus-gestalten utifrån sina rön, och mycket är fräscht och intressant.
5. Han har förstås sin egen agenda, det har alla forskare vad dom än säger.
6. Gardell driver vissa teser i sin bok, t.ex. att Jesus inte visste om att han var Guds son, att han menade att t.o.m. Judas kunde få förlåtelse, att änden var omedelbart förestående. Men han gör det med mycket bibelforskning på fötterna.
7. Gardells teologi i korthet: Gud älskar alla och lämnar ingen.
8. Han tror sig inte ha den fulla sanningen utan säger i stället: Tro inte på allt jag säger.
9. Heder åt en av våra mest omtyckna, omskrivna och omdiskuterade artister som gör Jesusforskningen tillgänglig för en bredare allmänhet, och som gör det med klart kristen bekännelse

Biskopssvalet del 6

Sitter nere på Gran Canaria och besinnar att jag kommer att missa biskopsvalet i övermorgon. Då väljer Härnösands stifts präster och valda elektorer sin biskop för de kommande åren. Det blir antingen domprosten i Uppsala Tuulikki Koivunen Bylund eller kyrkoherden i Örebro Ingemar Söderström. Som det har verkat hittills, alltså i provvalet och första valomgången, så är det väl fördel domprosten, ungefär som det är fördel Färjestad just nu.

Spännande blir det. Och säkert bra vem vi än får.
Men tur att vi har lagkaptenen Tony på isen i ännu ett halvår medan vi skolar in oss på det nya ledarskapet.

Nu ska jag gå ut och sola.

Bloggare hitåt!

Hallå alla bloggare!
Får jag be om hjälp?
Hur gör jag en blogglista bredvid bloggen?
Hur länkar jag till ditt och datt i min blogg?
F'låt att jag frågar, men jag är sextio plus och känner ingen att fråga.

Har idag läst en sajt om hur man förbättrar sin blogg,
och då inser jag att jag är årtionden efter.
Jag behöver gå i bloggskola. Finns det nån sådan?

Om Jesus

Läser Jonas Gardells bok Om Jesus.
Har hunnit till hälften.
Kan inte läsa långa stycken.
Så intressant är den.
Kräver eftertanke.

Idag har jag med honom brottats med Jesu gudsbild, eller Jesus gudsbild som han skriver.
Den gammaltestamentliga guden som i sin nyckfullhet utväljer den ene och förkastar den andre, favoriserar och förskjuter, älskar och ratar.
Gentemot den allomfattande, älskande och allt förlåtande föräldern, även om inte Gardell använder den termen.

Här har vi ett problem, men inte för att det är Jonas Gardell som påtalar det.
Gardell har dock ett sätt att avtäcka frågeställningarna som inte är vanligt.
Han har ingen kyrklig ställning att försvara, ingen akademisk heller.
Han kan skriva som han tänker.
Jag önskar fler av oss vore så modiga.

De flesta kyrkliga auktoriteter som publicerar sig verkar ha som mål att bli biskopar.
Därför undviker de de riktigt brännande konfrontationerna i teologin.
Utom Lars Collmar.
Collmar har aldrig satsat på att bli biskop. Han skriver också det han faktiskt tänker.
Han påminner i sin ärlighet om Jonas Gardell.

Låt mig nämna ett exempel i boken Om Gud som fascinerar mig. Läs sid 146-150:
Det finns en olöslig konflikt i synen på Gud som en gallrande ,bortrensande Gud, som utväljer vem han vill och förkastar vem han vill,
och tanken att Gud är barmhärtig och nådig och älskar alla.
En variant av teodicé, eller hur.
Gud valde bort Kain, Ismael, Esau, Saul, inte av någon egentlig anledning.
Anledningen verkar i stället närmast nyckfull.
Och kvar står Kain, vars offer inte duger, Ismael oäktingen, Esau den blåste brodern och Saul som Gud bara inte tycktes gilla.

Det är inget nytt att bibelläsare ställer frågor inför dessa orättvisor.
Men Gardell tycks vilja dra linjen ända fram till Jesu kors.
Även Jesus ser ut att vara en av dessa Guds försmådda och föraktade:
- Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig??!!
Efter ett liv i Guds närhet och kraft blir Jesus av Gud lämnad, övergiven
med alla sina minnen av andliga segrar och sina sent uppkomna teodicéfrågor .

På sid 150 kommer han till vägs ände.
I och med Jesu död dör den exkluderande guden.
Här måste något lämnas i vår syn på Gud. Annars kommer vi inte vidare.
Annars finns det inte någon skillnad mellan Gud och Hitler.
I Jesu död dör också den nyckfulle kanaaneiske guden en gång för alla.
Och uppstår gör den Gud som är inkluderande, förlåtande, den föräldralike.

Gardells udd är att det inte går att förena dessa båda gudar.
Samma budskap som i hans första teologiska bok Om Gud.
Bibeln serverar oss inte endast en gudsbild, utan flera. Och det finns en utveckling i synen på vem Gud är inom hela GT.
Denna komplexa syn förtätas nu och kommer till en kris i Jesu dödsstund.

Något måste lämnas för att bilden skall hålla ihop.
Långfredagen med dess hämnande nyckfulle Gud måste lämnas.
För att påskdagens Gud skall uppstå.
Den som allt förlåter och innesluter.

Typ nyckfullheten vs föräldrahjärtat.
Intressant.

Framme

Vi anlände igår natt till Playa del Cura på Gran Canaria.
Första dagen är en rek-dag. Vi kollar runt och ser var matsalen finns, var shoppingcentret ligger, hur poolen funkar.
Vi har hamnat på ett mycket vilsamt ställe, det är klart.
Hotellet Sunprime Riviera Beach ligger alldeles vid havet. Bränningarna gäspar upp på stranden endast ett tiotal meter från hotellet. Här är svensk sommarvärme får man väl säga. Inte mer, men inte heller mindre som ifjol då vi frös en vecka på Cypern.
Det är andra gången vi åker hit till ön. För tio år sedan var vi till Playa del Ingles.

Det här känns helt rätt. Standarden är rätt hög och inga ungar skriker vid poolen. Vi har ju valt ett koncept som heter Vi som reser utan barn. I bussen från flygplatsen blev vi nervöst fnittriga när vi såg att vi var yngsta paret i bussen. Idel vithåriga 75+ för övrigt.
Men här är vi inte alls yngst. Hit verkar alla möjliga sorter sökt sig som uppskattar en intensiv vila.

Nu i eftermiddag sitter jag på balkongen med Jonas Gardells Jesus-bok och ett vackert glas rött, och kan inte fatta att det är sant. Utanför oss rullar havet in och eftermiddagssolen håller just på att inta vår balkong.
Det kommer att bli varmt och gott.

Stilla veckan

Åsa och jag åker nu bort en vecka för att vila och vara tillsammans.
Kanske det inte blir så mycket bloggat i stilla veckan.
Det beror på uppkopplingsmöjligheterna på Gran Canaria.

Kanske det blir en del läst och bedit i alla fall.
Där vet jag att uppkoppling finns tillgänglig.
Lösenord: Jesu Kristi kors

Farväl till jakten

Jag har gjort något historiskt idag.
Nämligen sålt min älgstudsare.
Är således vapenlös ikväll för första gången på 28 år.

Köpte geväret, en Husqvarna kaliber 30-06, av Kalle Edling i Fredrika efter min lyckade start som älgjägare 1981. Det hela började så här.
Som nykommen kyrkoherde i Fredrika insåg jag att det inte gick att prata med folk om något annat än älgjakten på höstarna. Det var liksom ingen idé att starta någon församlingsverksamhet förrän jakten var över, dvs runt allhelgona.

Våra första umgängesvänner i byn blev Leif och Margot.
Leif var polis på orten och tyckte tidigt att jag borde ta älgskyttemärket.
Jaja, varför inte, tänkte vapenvägraren Jan. Det är ju skillnad på folk och fä.

Det var då ganska lätt att få vapenlicens. Man behövde fyra godkända serier på stående älg på älgskyttebanan. Och godkänt på ett teoriprov.
Sagt och gjort. Leif tog med mig till skutbanan och gav mig en bok.
Efter en månad var båda proven klara.

Och när jakten började den hösten, fick jag följa kyrkvaktmästaren Curt-Iwan till skogs med hans jaktlag och en lånad bössa. Den dagen slutade med att jag fick fälla en fjoling som kom instormande på passet med en hund efter sig.
Min allra första dag i älgskogen!

Detta gav mig blodad hand kan man säga.
Så under vintern som följde förhandlade jag mig till en plats i skogvaktaren Arms jaktlag.
Och när nästa jaktsäsong inföll, 1982, hade jag både jaktlag och eget vapen.

Leif kände till gubben Kalle Edling på ålderdomshemmet. Han hade deponerat sitt jaktvapen på polisstationen, och det var till salu. Jag sökte upp Kalle och frågade om jag fick köpa geväret.
- Är det ett bra vapen, frågade jag.
Gubben såg på mig med plirande ögon.
- Ja, inte är det nåt fel på bössan. Då beror det mer på vad som finns bakom kolven...
Jag fick köpa hans studsare och utrustade den med ett kikarsikte som min stolte far gav mig.

Och när jakten började -82 var jag med.
På andra jaktdagen fällde jag en kalv, och på fjärde jaktdagen kom stortjuren.
Då hade jag Pappa med mig i skogen. Han fotade och jag sköt.
Det började med att nån sköt i såtens bortre ända, och sa på radion att han hade påskjutit en tjur. Men den stack till skogs. Sen hördes skott hos min passgranne, och kort därefter hördes brak av kvistar på andra sidan vägen, där jag satt med jaktradion i örat.
Jag upp med geväret och lämnade radion till Pappa.
En stor älgtjur såg mig när han skulle passera vägen, vek av och sprang längs med vägen, och sen korsade han vägen c:a trettio meter från mig. Jag gick ned på knästående, tog sikte och Pang!
Älgen knäade i skottet, det såg jag. I övrigt såg jag bara ragg i kikaren. Tjuren stack till skogs och var borta. Men när senare jaktlaget sökte igenom området hittade hundföraren älgen död inte långt från mitt pass och med endast en kula i kroppen.
Det visade sig att det var en 21-taggare.

Alla var lika förvånade som jag.
Pappa var stormförtjust och for hem och larmade hustru och barn:
- Kom, Jan har skjutit en stortjur..!

Efter denna nybörjartur, har det blivit en mer måttlig jaktlycka. Det blev inte mer jagat i Fredrika, för 1983 hade vi redan börjat på missionärskursen i Uppsala och kom inte åter till Sverige förrän 1987 och då till Umeå.
I Umeå kom jag med i ett personaljaktlag inom Umeå kyrkliga samfällighet som jagade med Träskliden-Grisbacka jaktvårdsområde halvvägs upp mot Botsmark. Det var ett härligt gäng. Jag jagade med dem i flera år, också under Luleå-tiden.

När jag sedan flyttade ner till Högsjö, kom jag rätt snart med i Nordansjö-Dals jaktlag med Christian Hardeljung som jaktledare. Dvs en urjägarnas urjägare och jaktskrönornas mästare. Med hans gäng fick jag flera roliga stunder,
men också underbara stilla morgnar ensam på mitt pass med utsikt över Högsjö kyrka.

Sista älgen jag fällde var en kalv. Då kände jag att det inte var lika roligt som förut. Jag tyckte synd om kalvstackarn. Och jag hade mer och mer känt nervositet över de obligatoriska jaktproven. Varje augusti blev förstörd av oron inför skjutprovet. Och sen blev det ett stress i att jag inte kunde vara med och jaga som jag borde under helgerna.
Så sporten miste sin tjusning.

Jag slutade som älgjägare för två och ett halvt år sedan, och det enda jag har saknat sedan dess är kamratskapen i jaktlaget och förstås älgköttet i frysen.
Mer och mer har beslutet mognad fram att helt sluta och alltså sälja mitt vapen.

Och idag kom han, min köpare, med ny vapenlicens klar och utskriven.
En sista gång fick jag klappa om min kära gamla 30-06:a,
och sedan räckte jag över den till den stolte nye ägaren och kollegan L.

Skönt.
För det är ett enormt ansvar med ett dödligt vapen.
Nu slipper jag det.
Var sak har sin tid.

Jag har blåst eld upphör.
Jag har gjort patron ur.
Och tagit farväl av älgjakten.