I mässan tar vi ut i förskott det vi hoppas och tror på:
"Vi reser ett tecken. Rättvisans tecken. Måltid delad med alla.
Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla."
Därför tar vi varandra i hand och önskar varandra Fred.
Därför tar vi emot honom som förenar oss alla.
Därför är vi sända över gränser.
Mässan är ett drama mitt under Rapport och Aktuellt.
Det är 20 år sedan den märkliga senhösten och julen 1989, då världen höll andan medan Berlin-muren föll och med den hela järnridån.
Att människan ibland kan resa sig och kräva sin rätt.
Att kärleken till frihet, jämlikhet och broderskap fortfarande poppar upp.
Att mänsklig solidaritet kan riva höga murar.Att viljan att leva trotsar alla dödar.
Känslan av en samhörighet som vägrar ge upp.
En palestinsk familj formulerade sig på en skylt utanför sitt hus
som låg tätt omgivet av israeliska bosättare:
We refuse to be enemies!
Öst- och Västtyskland
Sydafrika
Det går.
Israel - Palestina
Israel - Palestina
och alla andra murbyggen världen runt.
Det kommer en tid då murar skall falla.
Om man verkligen vägrar fiendskap tror jag också att murar kan falla mellan människor, stater och religioner.
SvaraRaderaOm kampen kan handla om solidaritet som inte bygger på att en sida har rätt sorts solidaritet... Om någon kan vara hjälten som tar första andra och kanske hundrade steget, inte ger upp hoppet och aldrig slutar låta bli fiendskapen.
Då tror jag på fred. Inte bara mellan nationer utan också mellan människor.
Om man kan leva så. Och ändå (eller just därför) fortsätta att envist vägra blunda för sånt man då måste handskas med att det finns - fiendskap, olikheter, hat, dumhet, galenskap...
Herregud då kanske man skulle sluta som martyr.
Förstår plötsligt att det kanske är rimligt att det kan gå så.