Vilken högtid!

Kungen och Silvia på plats inte långt från oss,
men fokus är på kyrkgången.
Storklockan tystnar sist av alla klockorna.
Den nya orgeln börjar sjunga.

Då ser jag Härnösands stifts standar vaja fram i processionen.
Och rörelse griper mig så att jag inte kan se klart en stund.
En lång procession av gosskör och flickkör, medverkande, gäster från världens alla hörn. Och sist alla biskopar i sin hattparad.

Två kvinnor kallas fram och vigs till biskopar i vår kyrka.
Två kvinnor tillsammans, kanske första gången i världshistorien.
Omgivna av kärlek, glädje och förhoppningar.

Bön med handpåläggning och Veni Sancti Spiritus, den riktiga varianten.
Oändligt stilla inför Gud.

De får sina insignier och kläds i full skrud.
Sedan vänder de sig om så att alla får se dem.
Då tar en annan kvinna, biskop Caroline upp en spontan applåd.
Och hela Uppsala domkyrka dånar av en varm, lång glädjehyllning.
Vår nya biskop strålar glad där hon står reslig och fin i stiftets bruna kåpa och mitra med domkyrkans svarta tunga kräkla i vänster hand,
och det stora guldkorset hängande om halsen.

Processionen går ut, stiftets standar vajar bort,
folk börjar myllra, prata och samla ihop sina saker.

Jag packar ihop tre biskopsutstyrslar i min väska,
paketerar staven,
slår in högtiden i sin förpackning,
stoppar in upplevelsen i bussen.
Och tar den hem till Härnösand.

Tack gode Gud!