Inte min dag idag

Jo den börjar så bra med att jag slår upp mina blå en halvtimme före väckaren som står på 04.30. Jag packar ihop det sista och hinner kika i tidningen innan det är dags att åka. Hustrun vacklar upp och kör ner mig till kansliet där vår flygbuss står. Glada miner och trötta miner om vartannat. Personalresan kan börja.
Vi stiger ombord och rullar iväg. Mina kompisar tar fram resekuvertet och kollar sina bokningar. Då slås jag av en insikt: Jag har inte mitt resekuvert med mig.
- Leena, ropar jag, för det gör vi på mitt jobb när det är nåt. Jag har inget kuvert med mig!
- Men det har jag, säger Lena och spänner ögonen i mig.
Tack och lov har hon med sig kopior av allas bokningar och incheckningskoder.
- Här har du. Hon langar två papper bakåt till min plats. Varför är jag inte förvånad, säger hon nöjt ut i luften.
Okey, då är vi framme på Midlanda och ska checka in. Stolt över min kod stiger jag fram till disken.
- Har du legitimation säger kvinnan.
-Visst. Ähh, var är körkortet? Körkortet är borta! Kris! Inte nånstans i min lilla plånbok. Det ligger inte på sin plats i sin ficka. Jag börjar svettas. Kvinnan säger att eftersom du reser i en grupp så är det ju många som känner dig, så visa mig bara ett annat kort med ditt namn.
Okey. Jag visar mitt Visa-kort. Tack och lov så är det kvar. Jag får några småkvitton och hon säger Sådärjavarsågod.
Så går jag till säkerhetskontrollen. Där står en nymodighet, en kvinna som vill se boardingkortet innan jag ska in till skanningen.
- Jag har inte fått nåt boardingkort, säger jag.
- Jo det har du not visst det, påstår hon.
- Nej jag fick bara tillbaka de här två papperen som Lena gav mig.

Jag måste tillbaka till incheckningen. Går dit och frågar efter ett boardingkort.
- Du fick det, säger hon, och jag svettas ymningt medan jag bläddrar ibland mina två A4-blad.
Du la det nog i plånboken. Titta där.
Och si, bland kvittona ligger en minimal lapp som knappt rymmer bagagetaggen. Det är boardingkortet.
Helt förbi av förlusten av mitt körkort är jag helstirrig.
Men säkerhetskontrollen går helt utan problem.
Eller?
- Du där, har du med dig en sax?
- Nehej, skrattar jag. Det är nog någon annans.
- Det ligger en sax bredvid din kamera, säger mänskan som genomskådar allt.
Så när jag har fått på mig bälte och skor, tittar vi i kameraväskan.
Och. Där. Ligger. En. Saxdj-el. i en ytterficka. En klosax till hunden...
- Ja den är inga problem, säger skärskådaren, för den är trubbig.
Jag vacklar vidare och undrar vad i hela världen Mozarts klosax gör i min kameraväska. Åker rulltrappan upp till avgångshallen och resten av gänget. Det är bara det att där uppe är det tomt. Inte en stiftsmänniska så lång ögat når. Det är bara att åka ner med hissen och gå på jakt. Då ser jag dom. Ja visst sjutton, vi ska ju åka med Sundsvallsflyg som har avgångshall nere. Och var är körkortet, och varför tog jag inte mitt resekuvert som låg på skrivbordet i fredags, och varför har jag en klosax i kameran??? Frågorna är många.

Till slut kommer vi i alla fall iväg och landar efter en timme på Bromma. Där slår en annan Lena följe med mig och säger: Jag går med dig jag, Jan, du som är så resvan.
Tack Lena! Den behöver jag efter denna morgon.

Vad gjorde jag utan mina lenor?

Lämna paradiset

Efter en natt och en heldag i stugan laddar jag nu för en veckas tjänsteresa. Först till Visby, sen till Växjö. Det blir säkert bra, roligt och intressant. Har inte varit på Gotland sedan en semesterresa med familjen i gul bil för trettio år sedan. Meen - det bär emot att lämna paradiset. Som tur var fick vi göra en extra tur dit ut ikväll för att hämta mitt usb-modem, så att jag har uppkoppling på mina färder.
Det är gudomligt ute i naturen nu, den allra bästa delen av sommaren. Med skir grönska som doftar ljuvligt efter regnet, med fågelsång och bara enstaka mygg och inga knott och getingar än så länge.

Idag har vi anlagt en rabatt vid söderväggen och satt tagetesplant vid rosorna som vi planterade förra sommaren. Rosorna klarade sin första vinter liksom alla ölandstok runt altanen. Det är väl bara själva altanen som vittnar om den gångna vargavintern. Översta hörnet skevar fortfarande uppåt fast inte lika illa som för en månad sedan.
Och så har vi hängt upp en ampelblomma på förstukvisten. Det ser så trevligt ut nu. Som sagt, det är nästan synd att jag måste lämna paradiset, om än bara för en vecka.
Jag längtar redan tillbaka.

På jobbet

För snart fyrtio år sedan när jag var nybliven präst var jag allergisk emot jobbet. Nej inte mot arbetet, men mot ordet. Och frågan: Hur är det på jobbet då? Som ung allvarlig präst såg jag nog min samhällsinsats som något avsevärt högre än ett vanligt jobb. Jag såg mitt arbete som en kallelse. Att kalla det för ett jobb kändes alltför vanligt, för borgerligt, för oandligt för mig. Jag kommer ihåg en diskussion hemma kring ämnet. Den avslutades med hustruns klockrena protest: Men du kan väl inte gå till Kallet heller..?!!

Är fortfarande präst fyrtio år senare men kanske inte lika het, om uttrycket tillåts. Tror ännu på Jesu uppståndelse och på att det jag gör har ett djupt andligt, missionellt värde, men är inte lika övertygad om att Sanningen med stort S är densamma som min egen uppfattning. Jag har med åren fått en mer realistisk och avslappnad inställning till min egen tjänst som präst och min betydelse i de stora sammanhangen. Idag kan jag utan problem tala om att jag går till jobbet utan att känna att det förminskar mitt viktiga uppdrag.

Idag har jag haft en ruschig, rolig dag på jobbet. Har sedan en månad gnott med att bygga upp en katedral. Den skall invigas - och rivas söndagen den 13 juni. Den dagen skall nämligen Härnösands stift ta emot nio nya medarbetare och viga dem till tjänst, fem präster och fyra diakoner. Och min uppgift är att i samverkan med många andra sätta ihop den högtidliga gudstjänst under vilken de ska vigas. Det här ser jag som en mycket stor uppgift, oerhört förtroendefull och viktig.

Nu har katedralen rest sig så högt att jag vet att det blir fyrtioåtta medverkande som skall gå i processionen - förutom domkyrkokören. Och alla dessa måste veta vart de skall gå och sätta sig men också vad deras uppgift sedan är under den nästan två timmar långa gudstjänsten.
För att de nio vigningskandidaterna skall ges en rimlig chans att få uppleva sin vigningsdag på djupet, berörande och nära, måste alla medverkande också ges en rimlig chans att känna sig lugna och trygga i sina uppgifter. Det är mitt jobb, min kallelse just nu. Ceremonimästarens uppdrag. Att organisera dagen, bygga den katedral vilken de nio med hjälp av biskopen och församlingen skall använda för sin heliga stund då de går inför Gud med sin vilja till tjänst.
Jag är stolt över den uppgiften.
På jobbet.

Hustrun på vift

Det kan inte vara tänkt att hon ska åka bort nånstans.
Hustrun ska nog hålla sig hemma.

För en månad sedan skulle hon till Sydafrika två veckor i jobbet.
Kom till Arlanda, sen kom askmolnet.

I förrgår åkte hon till Göteborg på kurs, och vad händer då?
Jo flygstrejk på hemvägen.

Nåja det ordnade sig.
Hon kom sig hem från Arlanda förra gången och lyckades trassla sig hem också idag.

Men vad ska hända nästa gång..?
Hustrun ska nog hålla sig hemma.

Livskvalitet

Kopplar hunden och går ut på en promenad efter middagen. Kvällen är fin om än inte varm. Jag släpper honom lös på elljusspåret, och där slår vi in på ett vänstervarv. Mozart suddar kors och tvärs med nosen i backen och svansen i topp och läser alla sina mail mycket noga. I grantoppen tränar Turdus musicus på sin tretonsskala Du du du, du du du. Och bofinken lockar Huitt, huitt inne i skogen. På ett ställe står fortfarande en sjö med smältvatten bredvid spåret. Jag hittar en brädbit och gräver a là Vildhussen en stund tills det börjar flöda ur sjön.
Borta vid Björners backe går vi över Stigsjövägen till Peter på en vätskekontroll och får en trevlig kaffestund på hans veranda. Sen letar vi rätt på spåret igen och passerar snart BIK-området, där flera fotbollslag tränar, hojtar och visslar. I ett av lagen ser jag en som vinkar. Det är Mats, som strax därefter tar ett skott på mål. Sen vinkar han igen, och Mozart och jag vandrar vidare mot de sista backarna upp till Hälletorp. Jag kopplar honom igen, slänger bajspåsen, hejar på en granne som lastar av säckar med matjord ur sin bil.
Och nu är vi hemma igen lagom till Rapport.

Eurovision

Just nu börjar visst Eurovision song contest sina semifinaler.
Och börsen är skakig liksom Koreafreden.

Vi förväntas titta och vara intresserade av vilka som skall gå vidare
samtidigt som tusentals liter olja flödar fritt ut i Golfen.

Jag vet inte ens vem som vann vår egen uttagning.
Och kan inget om Korea eller om oljekatastrofen.

Men påverkas av såväl det ena som det andra som det tredje.
samtidigt som allt det där känns väldigt långt borta.

Själv har jag helt andra frågor i huvudet.
Lite mer svårbloggade kanske.

Då kan det vara bra att ta till eurovisionen.

Apostlahästar

Tänk så sund man kan känna sig efter en dag, fastän det kanske inte riktigt var meningen. Det bara händer. Om jag igår satt hela dagen bakom ett par svepande vindrutetorkare från Stockholm hem till Härnösand, så har jag idag desto mer nyttjat mina apostlahästar. Närmare bestämt trefalt.

Bilen har nämligen varit på service, det är det första. När den är färdig knatar jag den låånga backen upp till bilfirman på Saltvikshöjden, och det i rask takt dessutom. Inte för att jag älskar att halvspringa 2 km i uppförsbacke, men jag har en ung tjej bakom mig. Jag menar, då har jag ju inget annat val, eller hur? En man i sina bästa år ska väl kunna hålla undan för en tonårstjej!

Efter jobbet ser hunden strängt på mig och säger att nu Husse går vi ut. Så vi går ut en sväng, och innan jag vet ordet av, har vi gått runt elljusspåret. Även det i rask takt, för det gör man i elljusspår. Det kan ju komma någon ungdom där bakom också, man vet aldrig. Dessutom har jag ju liksom kommit igång.

När vi så kommer hem till vårt röda radhus, är det gräsmattan som ser uppfordrande på mig. Det har liksom tvärblivit sommar. Det är liv och fröjd och växt i naturen. Så det är bara till att ge sig iväg och inhandla en gräsklippare. Nere vid hamnen finns en återförsäljare. Ute på gården står dom! Åkgräsklipparna! Mina ögon dras till de härliga minitraktorerna tills jag dreglande snubblar på bron och formligen ramlar in i affären. Strax därefter kommer jag ut med en liten fräsig röd sak. Dock en med bara två hjul. Sen slår jag i rask takt alla mina ägor i öst och väst, springer upp och ned och fram och tillbaka och känner mig sååå sunnnd!

Efter en lång resa

Det luktar regn när jag stiger ur bilen.
Molnen går högre nu,
regnet har slutat.

Marken tackar och skjuter fart.
Myrorna i närmsta stacken har lagat vinterns takskada
och är nu redo för sommarens projekt.

Jag går ner mot bäcken och till stugan på andra sidan.

Den ystra bäcken har lugnat sig en aning.

Vårfloden ser ut att vara över.

En vit matta syns överallt under träden. Helt betagande.
Här och där har också en blyg blåsippa tittat fram.
Men dess fägring är kort och är nu helt dold av den vita mattan.

Men också vitsippans tid går mot sitt slut.
Våren är förbi och nu är det försommar.
Sipporna sträcker sig så nära solen det går, men skall snart vissna ner.

För nu kommer tronföljaren med fart: Liljekonvaljen.
Små smala spjut som skjuter upp ur marken för att leverera sin himmelska doft.
Och då får sipporna ge sig.

En som inte har gett sig är flugsnapparen.
Han sjunger sina arior med okuvlig tro på kärleken.
Liksom taltrast och bofink.

Liv och växt.
Försommaryra.
Pingst.

Dag i ljus

Morfar, titta vad jag har gjort!
Morfar, vill du se vad jag kan?
Finns det härligare frågor..?

Tror du att jag kan klättra upp i trädet?
Tror du att jag kan cykla..?
Hur mycket kan barnbarn lära sig?

Titta Farfar, ser du att jag kan stå och gunga?!
Jaa, jag ser att du kan!
Underbara barn.

Biskop Tonys begravning

Biskop Tony Guldbrandzén begravdes idag i Storkyrkan i Stockholm. Han hade själv noga planerat sin begravning. Därför blev hela akten ett enda stort testamente från honom till oss och eftervärlden. Vi firade påskdagens högmässa där själva begravningsakten kom efter trosbekännelsen och före nattvardsdelen. Tonys kista, svept i ett fint bårtäcke stod framme i koret. Första psalm var Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd. Den sjungs alltid på påskdagen. Tony hade själv önskat att hans kollegor från Stockholmstiden, Martin Modeus och Marika Markovits skulle leda gudstjänsten. Martin ledde liturgin, Marika predikade och vår förrförre biskop Karl-Johan Tyrberg celebrerade nattvarden och gav oss välsignelsen på slutet.
Förutom psalm 147 sjöng vi Upp min tunga, 146, Vi bär så många med oss, 399, samt som slutpsalm 172, De skall gå till den heliga staden. Dagens texter talade om betydelsen av vårt dop samt om Jesu uppståndelse. Predikan utgjordes av ett varsamt tilltal till den bortgångne och många fina anspelningar på sånt han har betytt för sin kyrka och sin familj. Den avslutades liksom Modeus' beredelseord med påskropet: Kristus är uppstånden! Ja han är sannerligen uppstånden!
Och kören! Eller körerna, hopsamlade från olika kyrkor i Botkyrka/Tumba. De sjöng så att det knottrade sig: Efter förlåtelseorden: Faurés Oändligt han ger. Under begravningsakten: Griegs I himmelen, i himmelen. Helt underbara texter till himmelsk musik. Under utdelandet sjöngs 767 Möt mig nu som den jag är, 773 Känn ingen oro, 777 Tacka Herren ty han är god, 781 Jesus Guds Son, du ljus i mitt mörker, 730 Må din väg gå dig till mötes, 731 Må friden från jorden följa dig, 693 Dona nobis pacem. Enkla sånger som vi alla kunde sjunga med i och som talade starkt till oss från himlen och från vår bortgångne biskop. Och när avskedet och nattvardsutdelandet var slut, sjöng kören Faurés In paradisum.
Jättefint sång- och musikval. Till och med en ung harpist fick vi höra, dotter till min studentkompis Gulla.

Avskedstagandet gjordes så att man först gick fram till kistan och tog farväl och därefter tog nattvarden vid någon av de sex stationer som fanns i kyrkan. Dessa var ordnade i ett U längs sidogångarna alltefter de kyrkor Tony hade tjänstgjort i: Ängskyrkan, Tumba/Tullinge, Farsta, Katarina, Storkyrkan och Härnösand. Eftersom jag fick arbeta med biskop Tony som hans adjunkt under hans sista två år fick jag äran att stå vid Härnösands stifts station tillsammans med Karin Forsberg, förtroendevald i stiftsfullmäktige och -styrelse och Katarina Ångström, stiftsstyrelsens sekreterare. Vi kände alla tre hur stort och hedrande detta var.

Avskedstagandet drog ut på tiden, så hela gudstjänsten tog två dryga timmar. Därefter bussades vi till Tumba kyrka, där minnesstund hölls med många tal och många skratt. En varm otvungen stämning rådde, som alltid där Tonys ande fick råda.

Vad ska jag säga efter denna dag?
Känner en oändlig tacksamhet till Gud för den gode herde vi haft i vår avlidne biskop. För att han levde sitt motto: Gud verkar. Uppmuntra varandra. För att han var så ärlig, så genuin, så autentisk i sitt kristenliv. Såg Gud i vardagen och bars av en stark andlig hunger som ständigt drev honom till mässan. Nattvarden var hans centrum, där Kristus möter oss från framtiden och ger oss nytt hopp.
Men som vår vänstiftsbiskop emeritus i Sydafrika, Right revd Mervyn Assur skriver i sitt kondoleansbrev: Tony hade andra planer för sin tid som pensionär. Men Gud kallade honom till högre tjänst.
Tack Tony, tack Britt, och tack Gud för en mycket stark och berörande begravnings- och uppståndelsedag.

Sightseeing i Stockholm

Tur att det är kväll och lite trafik.
Efter att lyckligen ha anlänt till kungliga huvudstaden lämnar vi av H på hennes gata, Greve Magnus gata eller vad tusan den heter. Sen gäller det att köra därifrån till Söder och Ringvägen där schysst syster lånat ut lägenhet.Inga problem tänker jag. Det är bara att köra till Sveavägen och in i tunneln över till Söder.
Så jag kör mot Sveavägen tills Linnegatan tar stopp, men där finns ingen Sveaväg. Tar höger, sen vänster, sen vänster och anländer till Stureplan lagom i tid för nattklubben. Försöker se världsvan ut och glider nonchalant förbi så gott det nu går i en liten Skoda Fabia. Men undrar hela tiden var tusan Sveavägen är. Den kommer aldrig.
Men plötsligt - en skylt: Södermalm. Yes! Girar över i den filen och svänger in på mörka smågator som ser ut som från en gangsterfilm. En skarp högersväng, och, vips lustigt kommer jag in i en tunnel. Jaa, det här är Södertunneln!
Men det är det inte. Gud vet vart vi hamnar. Ut ur tunneln, förbi stadshuset, över vattnet och in i nästa tunnel. Söderledstunneln. Bra tänker jag och kör på tills jag, hoppsan, ser Globen. Oh oh! Körde visst lite för långt. Tar av innan Skanstullsbron och gör en u-sväng, vid vilken både jag och hustrun får en dejà vue-upplevelse. Här har vi svängt en gång förut. När vi sen ser skylten med Södersjukhuset förstår vi varför.
Hursomhelst, in mot Centrum igen vilket är synonymt med in i den förbaskade Söderledstunneln igen, 1560 m norrut den här gången. Kommer ut vid Slussen men hittar ingen avfart åt höger, så rätt vad det är är vi över Slussen och en bit inne i Gamla stan.
Fasen! Här har man kört ända hemifrån och är hur trött som helst. Och så ska man på sigthseeing i Gamla Stan..! När jag kommer till kungliga slottet kommer kvällens andra u-sväng. Jag hinner se Storkyrkan dit vi ska i morgon. Sen tillbaka mot Slussen igen.
- Se upp nu så vi inte missar en vänstersväng upp på Söder!
Men det kommer ingen förrän, Däär! Sväng!
Jag girar vänster.
Och! Så! Är. Vi. Inne. I. Den. Förbaskade. Söder. Leds. Tunneln. Igen.
Jag säger nåt som en prälle inte borde erkänna att han säger, tills jag ser en utväg: En skylt mot Medborgarplatsen.
Tar höger ut ut tunneleländet och kommer ut nånstans vid Götgatan undrande åt vilket håll Ringvägen nu ligger. Vi kör tydligen på Folkungagatan. Det enda jag vet om den är att den kostar 2000 kr nånting i Monopol, men det hjälper föga. Så jag svänger vänster upp mot Ringvägen. Men Ringvägen ligger visst inte åt det hållet, utan åt andra, för rätt vad det är ser jag hela Stockholms centrum från Söders höjder. Och nånstans vid Ersta börjar det luta utför igen.
Och då! Känner jag igen namnet på gatan: Renstiernas gata. Begår resolut kvällens tredje och snävaste u-sväng på typ två hjul strax innan det bär av ner mot Slussen igen.

The rest is history. Jag glider stoltare än en söderkis över höjden och ner mot kurvan där Ringvägen börjar. För. Där. Ligger. Lägenheten! Vant som om jag vore född i kvarteret svänger jag in på en sidogata och hittar förstås genast stadens och kvällens allra sista parkeringsplats.
Vi är framme.
Puh.

Cello

Vilken avkopplande kväll! Jag menar sitta där i cellostämman i Säbrå orkesterförening och spela idel godingar vid Lyrisk musikalisk afton på teatern. Och så Lars T, stadens egen entertainer med sin gitarr och sitt goda humör. Det hela blev en liten allsångsafton blandad med musik av orkesterns grundare Allan Hansgårdh som dog i vintras. Dirigent och presentatör var Björn Hedström. Det är roligt spela i orkester även om jag inte är så duktig. Och så är det så roligt att syster A sitter där och felar.

Jag valde det här i stället för vårlogen med mina murarbröder. Och jag gjorde rätt val. Man kan inte vara med överallt samtidigt. Och det här behövde jag.
Tack fru Musica!

Internationella rådet i graven

Det kändes historiskt idag. Sammanträdet började som vanligt med bibel, bön och ett klubbslag av ordförande Per Wärmegård. Men avslutades utan ett nytt sammanträdesdatum. Internationella rådet i Härnösands stift samlades till sitt sista möte och lades nu ner efter tolv år.

Det startades 1998 på initiativ av stiftet, Vårsta och de aktiva frivilligorganisationerna i stiftet: Lutherhjälpens stiftskommitté, Stiftsmissionsrådet och SKUT-rådet, Svenska kyrkans unga samt Sveriges kyrkliga studieförbund. Uppdraget var att hålla samman de olika intressegrupperna för det globala engagemanget inom kyrkan, även flyktingarbetet, och planera gemensamma utbildningar.

2002 inrättade stiftet en tjänst som handläggare för de internationella frågorna och flykting- och integrationsfrågorna, och den tjänsten fick jag med början mars 2003. En av mina uppgifter blev att vara sekreterare i Internationella rådet, och det har jag varit ända till idag.

IR har under åren utvidgats till att bestå av företrädare även för Kvinnor i Svenska kyrkan, Kvinnor för mission och EFS i Mittnorrland. Med två sammanträden per termin har vi informerat varandra om vad som är på gång i de olika organisationerna och försökt tänka samman de skilda initiativen. Stiftsdiakonen Boel Skoglund var en mycket engagerad ordförande under sina år i Härnösand. Hon tog även initiativ till EFS' inlemmande i rådet och sammanslagningen av stiftsmissionsrådet och lutherhjälpsrådet, den första i sitt slag i hela kyrkan. Nu har hela kyrkan följt efter och gjort en liknande addition på riksplanet.

Internationella rådet var synnerligen aktivt i arbetet inför Världens fest i Åre 2007, dvs Svenska kyrkans internationella riksmöte, och bidrog mycket till att Världens fest inte bara blev en nationell begivenhet utan också blev stiftets möte, alltså ett möte för vårt stifts många internationellt engagerade.

Det här är sånt som jag har fått vara med och så frön till, driva och även skörda frukten av tillsammans med alla stiftets entusiaster. Underbart. Men nu stundar andra tider. Hur ska framtiden bli?

Stiftsstyrelsen har i vår beslutat lägga ned ett antal råd och arbetsgrupper i stiftet och i stället koncentrera främjandearbetet till mer flexibla referensgrupper kring handläggarna. Även Internationella rådet läggs ned. Och det har förberetts av IR själv, som ställt sig positiv till en förändring. När det gäller hur vi ska utveckla de globala kyrkliga frågorna tror jag att vi i framtiden behöver jobba närmare stiftets församlingar och deras internationella grupper. Och det har även rådet bejakat. Jag har en vision av en referensgrupp bestående av företrädare för alla tio kontrakten i stiftet plus Svenska kyrkans unga, SKUT, EFS och kanske Vårsta. I denna grupp kan man vara med längre eller kortare tid, huvudsaken är att man jobbar i gruppen. Om det kan bli en verklighet återstår att se.

Som det har fungerat hittills har man suttit på fyra år, därtill utsedd av stiftsstyrelsen. Ledamöterna har representerat sin organisation och rapporterat till och från denna. Men församlingarna har inte lika lätt nåtts eller blivit indragna. Nu får vi en modell som blir smidig, effektiv och föränderlig och kommunikativ, och församlingsnära. Formellt blir det stiftets internationella handläggare som utser dem som ska arbeta i referensgruppen. Men i praktiken ska vi på sikt leta efter en ordning där man nominerar företrädare från kontraktets församlingars internationella grupper. Därmed kommer jag som internationell handläggare att få en omedelbarare kontakt med vad som händer inom stiftets församlingar i stället för att gå omvägen via den gamla föreningsburna främjandemodellen.

Låter det här torrt? För mig känns det viktigt att jobba för att behålla den engagerade skara på flera hundra personer som ute i sina församlingar jobbar järnet med julinsamlingar, fasteaktioner, SKUT-auktioner, som berättar för konfirmander om vårt globala ansvar och pratar för kollekter till den internationella verksamheten. Det handlar om människor, inte om strukturer. Därför är det viktigt hur vi lyckas i detta förändringsarbete.

Nu tar vi nya tag

Då var det måndag igen. På jobbet hade vi måndagsmöte med all personal. Och det var min tur att leda morgonbönen. Med tanke på förra veckans hemskheter sjöng vi en av de nya psalmerna som handlar om kaos, ilska och tvivel, nr 848. Jag kände mig riktigt tacksam över att hitta den, att den fanns där då vi behövde den:

Den stumma förtvivlans psalm:

När marken brister och allt är kaos, var är du Gud, som vi litat på?
När ord blir stumma och ångest råder: vem är du Gud - vi vill se din nåd.

Vår smärta skriker när livet slår oss - var är du Gud, som kan svika så?
När tillit brister och vrede växer: vem är du Gud - vi vill få din nåd!

Vi har varandra att hjälpa, stödja. Hur kan du Gud lämna allt till oss?
Vi gråter, ropar och bär vår börda: kom Gud till världen - den lider så!

När Kristus kom såg vi en som orkar. Han är vår Bror, och han ger oss mod.
Längst in i mörkret är han oss närmast: Är han vår vila - är han Guds nåd?


Texten är av Kjell Wiklund, folkmelodin är densamma som i kvällspsalmen Nu sjunker bullret.

Vi bad för alla skakade och drabbade familjer, grannar, arbetsplatser i stan och om närhet och omsorg i våra möten med varandra.

Sen tog vi nya tag.
Och mycket riktigt, mailen tog kommandot redan från start och höll mig sysselsatt i flera timmar.

Ikväll har jag krattat gräs bakom radhuset och kopplat av med orkesterrepetition inför onsdagens konsert med Säbrå orkesterförening i Härnösands teaterfoajé.
Välkomna.

Slut långhelg

Söndag kväll och långhelgen är slut. I morgon börjar pingstveckan. Jag ska leda morgonbön på stiftet och sen får vi se. Har rätt öppet schema i början av veckan. Men när jag öppnar mailboxen så brukar dagen lösa sig.
På torsdag åker vi mot Stockkholm för att på fredag delta i begravningen av biskop Tony. Det är nu precis en månad sedan hans död. Och det känns fortfarande ofattbart att det gick så fort.

Dagen började i Ytterskog med dess vårbäck och fågelsång. Medan vi lyssnade på radiogudstjänsten passade en idog hustru på att tvätta stugans alla fönster. Men sen kände vi att vi nog skulle packa ihop och köra in till stan. Duggregnet gjorde väl sitt till.

Tvättstuga och trevligt besök av förra ägaren till vårt radhus. Det var roligt höra att vi hade fått så fint i "hennes hus". Sen har vi bara softat. Jag har satt upp en tavla, så nyttig har jag varit.
En söndag kväll ska ha sin gruvningstid också, då man ställer in sig på en ny arbetsvecka.

Det här inlägget blir inte särskilt intressant att läsa misstänker jag.
Jag tror jag skyller på söndagkvällsbluesen.
Tur att det finns häftigare bloggare.

Sommar?

Nej,
idag ska jag inte uppta er tid med mina känslor inför trippelmordet.
Jag begär inte att mina läsare skall vara där jag är och känna det jag känner.
Särskilt om de inte bor i Härnösand.
Men min reaktion på det inträffade handlar inte om någon "galen medkänsla" utan om en chockartad sorg som under den gångna veckan fullständigt förtog all vårvärmen och vitsippsfärgen.
För mig i alla fall.

Idag har sommaren kommit, överraskande, överslätande, och övertygande..?
Vi har njutit av tjugofem grader i eftermiddag.
Bättre än på Mallorca..?

Jag har solat och löst korsord på vår altan och tittat på småfåglarna.
Samt krattat på husets baksida, som först igår blev snöfritt.
Flugsnapparen bygger bo med sin nyvunna vän.
Bofinken flöjtar än i närmaste björk efter sin maka.
Fjolårets granplant verkar övertygande i sin livskraft.
Stefan fick en gädda nere vid sjön.

Såna här små kära iakttagelser
hjälper upp balanseringen av den vecka som gått.

Den här dagen behövde jag.
Den här dagen behövde kanske fler än jag
i Härnösand
som motvikt.

Klämdag

Mellan himmelsfärden och helgen före pingst.
Mellan helvetesveckan och en efterlängtad långhelg.

Härnösand kippar efter luft,
hoppas på bra väder.

Vill se vitsipporna och känna värmen
trots kalldraget från i tisdags.

Vill koppla av och känna att det är vår.
Men allvaret överskuggar våryran.

Idag såg jag polisbilar och patruller vid tingsrätten.
Den arme ynglingen skulle häktas,

som har dräpt sina syskon och deras pappa
i ett bestialiskt mord.

Jag vill inte veta det här!
Backa bandet!

Delete..!
Ogiltigförklara den gångna veckan!

Jag vill få tillbaka fågelsången och vitsipporna
inombords.

De sjunger och lyser allt vad de kan där ute,
men is täcker våren.

Och ångest.
Något förfärligt har hänt.

Hur blev detta möjligt?
I Härnösand..!

Vi måste hålla varandras händer!!
Annars blir det ingen sommar.

Kristi himmelsfärds dag

Kristi him.
Så har jag alltid kallat den här dagen, en fin dag som jag alltid har gillat.
Diakonen far till kyrkan. Själv stannar jag hemma och lyssnar på radiogudstjänsten från Örnsköldsvik. Kul eftersom jag känner både prästen och kantorn och det sänds från Sörliden.

Ingen gökotta alltså.
Det har varit dåligt med sådana sedan jag slutade som kyrkoherde i Högsjö.
Diakonen kommer hem och vi gör oss i ordning för lantliv. Gudstjänsten i domkyrkan präglades tydligen av den chock som gått genom vår stad. Bl.a. spelade domkyrkoorganisten Tears in heaven med tanke på de drabbade.

Vi kör ut till stugan och försöker skaka av oss rugget.
Inte lätt.
Så nära mellan liv och död.

Men här sitter flugsnapparen och sjunger vid sin nyförvärvade holk.
Bofinken och rödvingetrasten flöjtar också bland granarna.
Och en stenskvätta flyger alldeles förbi oss där vi sitter på altanen med vårt kyrkkaffe.
Starka tecken på det starka livet.
För att inte tala om vårbäcken,
och vitsipporna!

I Härnösand..?!

Först förvirring.
Det kan inte vara sant.
Sen - hur kan det vara sant?
Två döda tonåringar och en vuxen man.
Hur kan nån ha ihjäl dem?

Första ryktet: En klen forskare.
Just det.
Dom har alltså hittat mördaren. Det är säkert han. Förstår bara inte hur.
Andra misstanken: Är det ett hedersmord?
Tredje misstanken: Han var kanske inte ensam.

Och idag, medan polishelikoptern hovrar över mordkvarteret och gör oss alla nervösa:
En till anhållen. En man utanför stan.
Okey, mördaren var inte ensam.
Men varför? Nåt stämmer inte.

Så ikväll: En ung man gripen i Holmsunds hamn på väg ut ur landet.
Halvbror till de dräpta ungdomarna.
Hans pappa är den som anhållits tidigare under dagen.

Den unge mannen, 21 år gammal, erkänner morden.
Alla tre.
Att han dödat sina halvsyskon och deras pappa.

Förvirringen kvarstår.
Men samtidigt: okey, då har vi en mördare.
Ett trippelmord här i Härnösand...

Förfärligt.
Den vårvackra staden blir grå och isar till i en stillbild av ångest.
Människorna fryser fast på gatorna.

Men vad var motivet? Man dödar inte sina syskon, eller?
Frågorna hopar sig ju mer vi får veta.

Men tragiken tätnar framför allt kring den drabbade kvinnan.
Hennes äldste son är plötsligt den huvudmisstänkte.
Misstänkt för att ha dödat sina egna halvsyskon,
hans mammas barn.
Och som om det inte räcker har han tydligen dessutom mördat de två barnens pappa
som hade delad vårdnad om ungdomarna
och helt i sin ordning kom till mammans bostad för att hämta dem.

Det börjar med att hennes nuvarande man anhålls som skäligen misstänkt.
Och dagen slutar med att det är hennes egen förstfödde som är gärningsmannen.
Hennes nuvarande man, forskaren, släpps och återvänder till sin kvinna,
vars två yngsta barn är dödade av hennes äldste son.

Vad har den arma kvinnan kvar?
Vad har dom två kvar förutom varandra?
Allt är ju mosat, krossat, förstört.
I ett enda nu.

Kyrie eleison.
Kriste eleison.
Kyrie eleison.

All heder åt polisen.
Dom har jobbat effektivt och fort.

Fast ändå -
Det har hänt så himla nära.
Gud, förbarma dig!

Trippelmord i Härnösand

Hemskt! Ruggigt.
En kilometer härifrån har ett trippelmord begåtts idag.
Min första tanke år: Brattåsmorden för ett par år sedan, ouppklarade.
Hoppas förövaren blir fast den här gången.
Det låter som en familjetragedi på nåt sätt.
Arma familj, och mördaren...
Jag menar dräpa två tonåringar... Sjukt.
Tro vad som får en människa till något sådant?

Kväll i Avliden

Vi har haft personalfest på stiftskansliet. I byn Avliden där Hälge finns. Det var kul. Jag var med i festkommittén, och halva nöjet var att planera det hela. Vi inredde vårt sobra fikarum till Avlidens bygdegård, med granar och tallar här och där i hörnen, uppstoppade fåglar, pelargonior, en hundkoja åt Edvins hund Blixten, en uggleholk, gamla naturläreplanscher, brödkakor under taket, trasmattor på golvet och rutiga dukar, vitsippor och kottar på borden med mera, med mera.

Menyn bestod av en fördrink på älgpasset tre trappor upp i huset: En Pajala sunrise ungefär, dvs en mugg lingondricka med en korvskiva på kanten. Huvudrätten bestod av fläskytterfilé med kantarellsås och till efterrätt bjöds glass med hjortron och kaffe. Vi sjöng in våren och hyllade glesbygden på olika sätt, bl.a. med Bröderna Djups Vi bor på landet, ett fullblodspekoral med bara två ackord. Och allt gick hem. Utom arbetskamraterna som inte gjorde sig nån brådska alls hem till nästa dag.

Kanske det bör sägas att detta spektakel självklart gick av stapeln helt utanför arbetstid. Men jag är viss om att trivsel och skratt höjer arbetsförmågan med flera nivåer, så i morgon får vi säkert mycket gjort för vårt stifts församlingar.
Tack, arbetsgivarn!

Terapi

Gå lös på en grandunge med såg och röjsax, kratta och skottkärra.
Ogenomtränglig står den där och bjuder surt motstånd.
Taggig så hemskt med alla torra grenar och kvistar.
Små granstackare som vissnat redan efter en meter eller två,
därför att de står bredvid en gigant och aldrig fick näring eller ljus.
Grenar som fastnat i fallet för tjugo år sedan och blivit kvar.
Och under alltihopa en tjock matta av kottar, barr och ris och förmultning.
Inte en blomma, inte ett blåbärsris.
Här är okrattat sen en hel generation tillbaka.

Så kommer jag med sax och såg och antar utmaningen.
Går på i två timmar så att svetten lackar.
Bort med alla torrkvistar så att barnbarnen får ha kvar sina ögon.
Bort med alla små omöjliga förkrympta granstackare.
Ner med några smågranar som får bli gärdsgård så småningom i stället.
Och ner med en björk som snön har förvandlat till en krok.
Bort med småaspar och sälgar som bara är i vägen.

Bort med mattan ända ner till jorden.

Och där spirar det.

Små tveksamma groddar som gärna skulle vilja upp men aldrig hittills orkat.

In med ljus, in med luft! Mycket ljus och mycket luft i snåret.

Såja - nu blev det ju rena helgedomen av fästningen.

Puh. Det här behövde jag.

I himlen absolut

Jag har idag bevistat årets första och troligen enda konfirmation.
Sex konfirmander med särskilda behov.
Plus åttio nära och kära, och sex gånger åttio lovsjungande änglar.

Tre ledare som under året har gett järnet
för att de här dyrbara ungdomarna skall få något med sig ut i livet,
något som håller, något som bär.

Sex ungdomar med olika funktionshinder, i vita konfirmandkåpor,
Lika viktiga som andra ungdomar, lika fina, lika sedda.
Och kyrkan full med stolta släktingar och vänner.

Frälsarkransen, deras konfirmandmaterial.
Enkelt, tydligt, instruktivt.
Radbandet som är en vandring genom kristen livserfarenhet.

En av konfirmanderna kan läsa högt och gör det.
En leds fram och får agera med de andra i ett drama om händer.
Alla sex får uppgifter allt efter förmåga.

Enkla sånger kring frälsarkransens pärlor.
Texter som förmedlar.
Texter som berör.

Unga människor, oftast helt bortglömda.
Ungdomar med olika svårigheter och funktionshinder.
Men urviktiga för Gud.

Vem är egentligen funktionshindrad?
Vem har svårt för sig?
De här ungdomarna minns allt de har lärt sig.

Emma som konfirmerades ifjol
och Christoffer som gjorde det för tre år sedan.
De kunde fortfarande svaret på pärlornas gåta.

Nu möter de Jesus i nattvarden
precis som de är,
precis här, och precis nu.

Det som är svagt i världen det upphöjde Gud, säger Paulus.
Men vem har sagt att de här ungdomarna är svaga.
Som tar emot Gud i sitt hjärta så omedelbart, och med en kram.

Ser vi inte hur de får sitta nära Frälsaren vid det himmelska nattvardsbordet,
där alla normala, väluppfostrade, lärda, smarta och politiskt korrekta medborgare
får ta plats längre ner vid bordet.

Konfirmationsmässan närmar sig sitt slut, och de unga pustar ut.
Veckan har varit jobbig och dagen nervös.
Nu är det bara en psalm kvar. Sen ska vi få tårta!

Men den psalmen..!
Slutpsalmen som en av konfirmanderna själv kom på
efter allt tal om pärlor och Gud och honom själv:

Pärleporten.
Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig, och bevarat mig som sin.

Jag känner änglarna klappa i händerna
och skynda hem för att berätta
för Gud.

Rum att hyra i Ytterskog

Hyresmarknaden är het just nu, så det gäller att få uthyrningsrummen i ordning.
Det är lika roligt varje år när den här tiden kommer.
Redan har några hugade spekulanter synts till.
Ett par stycken har redan varit in på en visning.

Idag gjorde jag allt klart inför sommarsäsongen.
Städade ut skräp och färdigställde två rum till så högt upp jag nådde.

Vad gör man inte för sina hyresgäster,
småfåglarna.
Nu har jag sex holkar klara för inflyttning.

Vårkväll

Efter jobbet -
ut till landet, ut till fåglarne.

Vi flyr våra plikter
och kör ut till vår stuga i Ytterskog.

Där möter oss friden,
knoppande vitsippor

och en gräsmatta,
helt snöfri!

Vi äter och pratar av oss.
Sen ut till krattorna.

Vi karar,
vi krattar

decimeter för decimeter
meter efter meter

tills axlarna värker
och tumvecket har blåsor.

Det blir fint.
Man hinner tänka av sig.

Taltrasten refererar vårkvällen där uppe i solskenet,
och Mozart springer efter pinnen.

Vi ställer ifrån oss krattor och tippkärra
och tittar.

Helt lugnt ikväll.
Ska vi gå ner till sjön.

Högvatten.

Spegelblankt.

Kvällssol på andra sidan.
Tallarna upp och ned i vattenspegeln.

Stillheten evig
här och nu.

Men det förstår inte bäcken.
Den bubblar om sitt och fyller på med mer.

Vi strosar upp emot stugan igen
tyst tacksamma över livet.

Och sätter på kvällste.

Vårsånger

Det är nåt jag bara måste göra varje vår.
Sjunga vårsånger.
Annars blir det inte vår.

Idag fick jag chansen.
Var ombedd komma till SKUT-gruppen i min församling.
Då tog jag med gitarren!

Sjutton förväntansfulla damer,
och en stiftsadjunkt.
Först Lik vårdagsol i morgonglöd och en andakt.

Sen:

Vintern Rraaasat ut bland våra fjällar..!
Hör hur västanvinden susar...
och Du ska inte tro det blir sommar...

Däremellan info om hur viktig Svenska kyrkan i utlandet är för många ungdomar som är ute och reser i världen. Jag läste upp nätartiklar om det och sa att tack vare ert arbete för SKUT får de här ungdomarna känna att Svenska kyrkan är ett hem att komma till när de är utomlands.

Sen sjöng vi SKUT-visan Att komma hem som Per Harling har skrivit.
Jag var rätt nöjd när jag gick tillbaka till stiftskansliet efteråt.
Nöjd över sångglädjen, engagemanget, kaffegemenskapen, SKUT-känslan - hemmakänslan.

Och mest nöjd över våren som nu kommer.

Bokdags

Ikväll blir det bara en kort rad. Vill lägga mig med mina tre böcker.
Har kommit in i dem alla tre och vill hinna läsa lite innan det blir för sent.
Vilka böcker?
De står alla i en samlingsvolym på sextiosex böcker som jag kan rekommendera.
Jag håller på med Psaltaren, Profeten Jesaja och evangelisten Markus.

Gräsänklingsblues

Jo vi tycker verkligen att vi har fått tag på ett väldigt trevligt radhus, och varje vrå här har en potential. Jag säger potential, för än så länge är listan lång på sånt som ska åtgärdas.
Tänk om jag kunde säga simsalabim så att allt är klart i morgon när hustrun kommer hem från konfirmandlägret!

I morgon kommer i alla fall den förra husägaren hit med ett släp och tar hand om allt som kommit upp i tö på verandan plus en cykel och en nyckel.
Men jag hade velat hinna få hit nån som förstår sig på varför inte stordatorn kopplar in sig på vårt nya trådlösa nätverk.
Och så måste en VVS-kille hit och skruva lite i rören.
Och så ska jag se till att elfirman kommer hit och installerar nya elradiatorer.
Ikväll funkar dessutom inte strömmen i köket, så då får dom titta på det också.
Och bilen måste på service, när vi nu ska hinna det.
Och vi ska vi ta hit en låsfirma.
Och tavlor ska upp och hyllor ska upp, och morfarsklockan ska få en väggplats.
Och gästrummet är inte klart och inte arbetsrummet heller.
Ochsåvidare ochsåvidare.

"Jag måste skura trappan, jag måste bona golv.
Och jag ska hinna in på banken före klockan tre.
Och jag ska stämma om pianot, jag ska måla om i köket.
Jag ska samla alla kräftskal i en prydlig liten hög.
Och laga dörren sen, och muta portvakten.
Och så damma, damma, damma om igen...."

Men som sagt. Huset har potential.
Simsalabim!

Vargkriget

Såg ett helt osannoligt TV-program ikväll om en idag existerande militant motståndsrörelse inom Sveriges gränser.
Den bekämpar vargen.
Filmen Jägarna var åtminstone påhittad. Eller..?
Jag är glad att jag har slutat jaga.
Ett vet jag dock, att jägarkåren besitter starka känslor för vad som är deras rätt och frihet. Men att gå så långt som till att beväpna sig med illegala vapen och illegal jakt och hemliga organisationer och hemliga samordnade aktioner i syfte att utrota vargen igen - det hade jag aldrig trott eller tänkt.
Känns lite kusligt faktiskt.
Ungefär som med vargen.

Vårmusik

Holberg-sviten!

Edvard Grieg, min egen vårkompositör.
Sätt på skivan så förstår du.
Opus 40, Från Holbergs tid. Svit i gammal stil

Preludium
Oerhört frisk, trosviss, skrattande
Självförtroendet enormt
Lekfull som en vårbäck
Famnande hela världen i sin glädje
Nordisk natur om våren
Obändig i sin framtidstro

Sarabande
Försiktig, trevande
Prövande ljuset
Vis av erfarenheten
Oändligt skön
En dyrbarhet i handen
Följer ner till det nedersta
Och blommar upp därifrån

Gavotte
Lekfull, skämtsam, odygdig
allt under trygga former och harmonier
Musetten med en ton från sätern
Lek och skoj en lördagskväll
Byggs upp till helt oemotståndlig skönhet.
Allt som en lek med barockens melodik och harmonik
Slutar pampig som den värsta kantat

Air
Andante religioso
Försiktighet ännu en gång
En nerv av evig längtan
trots allt det ytligt sköna
Saknad
Tillbedjan
Förhoppning
På gränsen till patetisk
Söker sig uppåt hela tiden
Finner till slut vila

Rigaudon
Genast slås himmelens portar upp
till en virvlande långdans à la följa John
Vårbäcken forsar igen
Mellanspel i moll
skirt som en nordisk vårkväll
en sista påminnelse om det nordiska vemodet
Sen bara lek och skratt igen!