Fler frågor

Tack bloggvänner för era kloka kommentarer. Roligt att filosofera med er.

Utifrån gårdagen tänker jag vidare. Det är helt rätt att Gud, om Gud finns, finns i det som är, jag menar verkligen är, själva verkligheten. Dvs inte främst i våra föreställningar, teorier, teologier, gudstjänster, böner, sakrament, sådant vi håller heligt. För sådant har ändrats, men Gud är en och densamme och Är I Verkligheten.

Jorden är rund, det är verkligt. Ändå trodde varken Abraham, Isak eller Jakob, varken Saul, David eller Salomo, varken Jesus, Petrus eller Paulus på det som var verkligt, det som Gud faktiskt hade skapat åt dem som livsbetingelse. Först 1500 år senare började det hävdas av mänsklig forskning, det som Gud vetat hela tiden men som människan ännu ej hade upptäckt.
För mig har det alltid känts tröstande att Gud vetat hela tiden att jorden är rund, fastän Bibelns världsbild räknar med att jorden är platt. Det är som om det fortfarande pågår en uppenbarelse, en forskningens, vetandets uppenbarelse. Och enligt den har många av kyrkans dogmer och världsbilder och etiska grundvalar fått ge vika. Ska vi se det som bakslag för kyrkan? Eller som: Aha, ännu något som vi får veta av Guds hemligheter..!

Men vart tar då den särskilda uppenbarelsen vägen? Den som Nya testamentets apostlar vittnat om, att Gud sände sin son till jorden för att leva vårt liv och dö vår död till försoning för våra synder och sen göra det omöjliga möjligt, nämligen att uppstå från de döda för att ge oss hopp inför vår egen dödlighet.
Står de här synsätten emot varandra, eller går de att förena? Räcker det med naturvetenskapliga landvinningar som gudsuppenbarelser? Vad finns kvar av biblisk sanning, när nästan allt "sant bibliskt", allt som kyrkan hållit för sant har visat sig ohållbart i historiens ljus?
Finns det fog för att säga att kristen tro är sannare inför de stora frågorna än annan mänsklig tanke, rit och sed ?
Hjälp mig.