Resa till Lincoln

Nu är jag hemma igen efter en fullmatad englandshelg. Åkte med biskop och stiftsstyrelse till vårt vänstift Lincoln Diocese inom anglikanska kyrkan. De tog emot oss med öppen famn och visade oss runt i den enorma katedralen, tog oss ut i den urgamla staden och förde oss upp och ner genom gator och gränder liksom genom årtusendena. Vi pratar romartiden här. Romerska bågar och husväggar finns kvar. Resten är medeltida, åtminstone uppe på krönet runt katedralen.

Vi fick värdefulla samtal med stiftsledningen och även besöka församlingar i Mablethorpe och Boston. Också här togs vi emot av systrar och bröder. Det kändes tydligt. Jag tror den här resan blivit en ögonöppnare för vår styrelse när det gäller ekumeniska relationer. Kul var det också att en av vårt stifts församlingar, Frösö församling samtidigt gjorde församlingsbesök i Stamford tillhörande Lincoln stift. Den här vänstiftskontakten kan komma att bli mycket givande för oss eftersom det är nå lätt att ta sig dit och därifrån och hit. Men vi ska fördenskull inte minska på intresset för Sydafrika och Slovakien. Vi behöver alla varandra tror jag.

Innan hemfärden hann vi också med ett besök i Svenska församlingen i London, där kyrkoherde Mikael Persson tog emot och berättade om församlingens historia och nutid, dess betydelse för londonsvenskarna. Jag kanske minns fel men jag tyckte han sade att det finns 15 - 16.000 svenskar i London. För många av dem är Svenska kyrkan en viktig kontaktpunkt, ett viktigt ankare.

Sist jag var där var dagen då USA startade Irakkriget. Det var på min födelsedag 2000 och även Storbritannien gick ut i kriget. Nu när vi var där fick jag höra president Obama förkunna att kriget i Irak nu är slut.
Tro det.
På altaret i Ulrika Eleonora kyrka står det Gud är kärlek.
Vi kan behöva påminna oss det när de stora skramlar med vapnen.

I morgon ska jag berätta om min höjdarkväll i London.