St Martin in the Fields

London i förrgår.
Jag mer eller mindre råkar hamna där på Trafalgar Square.
Sven-Erik föreslår att vi ska gå dit. Där finns något att se säger han och syftar på en stenskulptur. Vi kommer in på torget och kikar upp emot den skyhöga Nelsonstatyn. Den stolte segraren vid slaget vid Trafalgar står där högt över oss andra och minns sin triumf. Men det är inte den statyn som min käre stiftsdirektor vill visa, utan en annan. Så vi går vidare. Lördagseftermiddagen är solig och varm. Torget myllrar av folk. Många ungdomar sitter och softar under Lord Nelson, andra demonstrerar eller gör något annat publikt. Några asiatiska killar i rullstol uppför en dans till häftiga trummor. Vi kryssar oss fram genom folkmassan till en kyrka alldeles vid torget och går uppför trapporna till dess ingång. Där, nära porten under tak bakom pelarna, står Sven-Eriks stenskulptur. Jag stannar till. Under ett omedelbart moment av andlös tystnad, ja närmast helighet, fångas jag av anblicken av en ca 1½ m hög stenskulptur.

Kyrkan är St Martin-in-the-fields, en kyrka som jag ofta har hört talas om men aldrig förut besökt. På kvällen kommer jag tillbaka dit för att gå på en konsert i kyrkan. Jag kommer i god tid och plockar på mig allehanda broschyrer om församlingens verksamhet. Slår mig ner och läser, och då börjar det gå upp för mig varför jag så väl känner igen namnet. Det handlar om all musik som produceras i kyrkan, särskilt av Academy of St Martin in the Fields och dess berömde grundare Sir Neville Marriner. Men även idag satsar man på en rik konsertverksamhet som fundraising och outreach i församlingen. Kvällens konsert kommer dock inte att handla om Sir Neville eller hans orkester. Jag har helt enkelt lockats av handaffischen som jag fick några timmar tidigare, och som utlovar Vivaldis årstiderna och annat mumsigt av Bach, Händel, Pachelbel, Vivaldi och Mozart.

Det är ännu en stund kvar innan konserten börjar. Jag läser vidare i mina broschyrer och fascineras mer och mer av denna församling. Inte för att jag vet om den i verkligheten lever upp till något av det som den presenterar eller säger sig vilja vara. Men jag blir glad när jag läser St Martins programförklaring :

Mission Statement
St Martin-in-the-Fields exists to honour God by being an open and inclusive church that enables people to question and discover for themselves the significance of Jesus Christ.

Den nuvarande kyrkan är snart trehundra år och anlades redan på Henrik VIII:s tid för att hindra landsbygdens smutsiga folk från att på söndagarna komma alltför nära kungens nejder med sin lortighet, trasighet och sina smittor, utan ge dem en kyrka som höll dem kvar "in the fields". Och jag förstår att denna anrika församling med sitt kanoncentrala läge mitt i London inte bara bjuder på vacker musik, utan också tvärtemot King Henry's intention försöker nå de utsatta. Varje söndag morgon öppnas St Martin's dörrar för de hemlösa, så att de får komma in och sova några timmar i kyrkbänkarna innan gudstjänsterna börjar.

Skulpturen vid kyrkporten kommer för mig, och jag nickar. Jag inser att inspirationen ännu lever från S:t Martin av Tours, den hedniske soldaten som på 300-talet rördes av åsynen av en fattig man. Martin klöv sin mantel i tu och gav den ena delen till den frusne stackaren vid vägen. På natten efteråt uppenbarade sig Kristus för honom i den fattiges tiggarens gestalt, och Martin förstod att han måste följa Kristus och bli kristen. Detta ledde till Martins omvändelse. Idag har den gamla vördnadsvärda kryptan byggts om till ett inbjudande församlingscafé, som fungerar som träffpunkt och som konktaktyta mellan församlingen och staden. Man presenterar sig som The church of the ever open door, alltså den ständigt öppna dörrens kyrka.

Min fascination ökar ju mer jag läser och ser. Spännvidden mellan de högklassiga konserterna och den diakonala hjälpverksamheten. Viljan att därigenom, liksom i allt, representera Kristus. Öppenheten för såväl tradition som nutid. Högklassig konstmusik och sovstuga. Precis som barnet vid ingången.

Och så börjar konserten och därmed min höjdarkväll i London. Jag släpper alla mina teologiska tankar och fångas helt av musiken. Ikväll musicerar en stråkensemble på 16-man, eller ska vi säga 15 kvinnor plus en man. De heter The Belmont Ensemble. Och dom knockar mig direkt. De framför barockmusik men en musikantisk fröjd och finess som överträffar allt jag tidigare har hört när det gäller Vivaldis årstiderna, Bachs konsert för två violiner, Pachelbels Kanon och en hel del annat. Musikern i mig vaknar och jag bara blåstirrar på cellisterna, lyckostarna.

Kvällen knyter samman hela veckans möte med England, med anglikanska kyrkan och dess inkarnationella väsen. Ja, inte dess internationella utan dess inkarnationella väsen. Bländad av den himmelska musiken snubblar jag ut ur kyrkan, helt övertygand om det översinnligt sköna. Men i lampljuset utanför porten blir jag varse den talande skulpturen. Jag läser runt det fyrkantiga stenblocket: In the beginning was the Word. And the Word became flesh and dwelled among us. Och ovanpå stenblocket höjer sig ett nyfött barn ur klippan.

Inkarnationens kristendom: Gud som är den högste av höga och omgiven av himmelsk renhet, skönhet och musik, kommer ned till oss i ett nyfött barns gestalt för att visa varje liten människa hur oändligt värdefull hon är.

Hade jag haft någon med mig denna kväll,
så hade jag inte någonting kunnat hålla tillbaka mina tårar.