Jan-dagen

I morse då jag kom till mitt arbetsrum låg ett tulpanprytt vykort på mitt skrivbord med ett varmt grattis på namnsdagen från en arbetskamrat. Oerhört rart. Jag visste inte ens själv att det var Jans dag idag. Har vuxit upp med en almanacka som bara uppmärksammat mitt andra namn. Så jag har alltid räknat Lennartdagen 28/9 som min namnsdag.

Det här med namn är lite komplicerat. Undrar hur många som egentligen är helnöjda med vad dom heter. Jag har alltid tyckt att Jan är väldigt kort och enahanda. Och det är det ju. Jan. Punkt. Hinner ju liksom inte börja förrän det tar slut. Och om någon ropar på mig så låter det som ett enda långt Aaa! ungefär som när jag försöker svara tandläkaren. Dessutom låter Jan som gäspning på engelska. Det har nog försvårat min internationella karriär kan jag tro. Och så är det ju det där med Jan Banan och Vad har du i fickan Jan..? som alltid har känts lite genant.

Mitt namn finns i en mängd varianter. Jan är en holländsk kortform av det bibliska namnet Johannes. I Ryssland hade jag hetat Ivan, i Italien Giovanni, i Spanien Juan, i Frankrike Jean, i England John, i Tyskland Johann och i Finland Jussi. Fast Johannes är helt klart den finaste formen av det hebreiska namnet som betyder att att Gud är nådig.

Den som har ett kort eller svårt förnamn brukar få ett smeknamn rätt fort. Lars blir Lasse, Per blir Pelle och Jan blir Janne. Men Janne har liksom aldrig slagit igenom i mitt fall. Under ungdomsåren kallade Pappa och systrarna och några kompisar mig för Janne. Men det blev aldrig någon riktig hit. Jag kan nog tycka att Janne är nog så fint. Låter lite ledigare, lite trevligare, lite busigare, lite roligare. Ibland tror jag att det har suttit i nån sorts respekt, att folk inte har vågat janna mig. Man kanske tycker att Janne inte riktigt passar min seriösa prästerlighet. Fast om jag hade presenterat mig som Janne så hade det nog blivit blivit mer av Janne. Nu har jag alltid introducerat mig som Jan. Det är nog helt enkelt det som är anledningen.

Fast jag har aldrig förstått varifrån mina föräldrar fick namnet. Kanske var det poppis det året jag föddes, jag har ju en jämnårig kusin med samma namn. Lennart fick jag i alla fall efter Pappa, och även om det låter lite mesigt så känns det varmt för mig.
Jan Lennart, det är jag det.