Kvibille 45 år senare

Nu är jag här igen. I Kvibille.
Det är ca 45 år sedan sist.
Kör igenom platsen där min familj tillbringade några sommarveckor i slutet av femtiotalet.
Min far som var skolkantor bytte tjänst en sommar med en kantor i Halland.
Under några veckor tog de varandras tjänst och gavs därmed en möjlighet att se en annan landsända än den vanliga.

Idag kör jag alltså på nytt igenom Kvibille och söker efter något igenkännbart minne.
Stannar vid värdshuset för att beställa en kopp kaffe.
Tycker att en gul tegelvilla mitt emot ser lite välbekant ut.
Går in och beställer två kaffe med wienerbröd och passar på att fråga.
Jodå, den gula tegelvillan på andra sidan vägen var en gång tjänstebostad för kantorn i byn.
Persson hette han. Villan bebos numera av hans barnbarn Magnus.
Kantorns son bor kvar i byn och är klarinettist, får jag veta.
Kantorn själv är död men hans änka lever än.

Minnena slår till.
Jag minns inte riktigt men det kan vara 1957, sommaren då vi flyttar från Tärna till Högsjö.
Vi åker för första gång genom Sverige ända ned till Halland.
Vana vid Tärnabys fjällvegetation blir vi syskon helt betagna av den frodiga naturen,
framförallt att få se och känna på en riktig grön gräsmatta!
I Tärna finns inga gräsmattor, bara klippta fjällsluttningar typ.
Nu kommer vi till ett formidabelt paradis! En villa med världens största trädgård med en gräsmatta som aldrig tar slut. Vi fjällungar blir så till oss att vi rusar omkring på den frodiga gräsmattan hela kvällen, medan byns pojkar stannar sina cyklar på landsvägen nedanför för att beskåda skådespelet och fundera över vilka underliga varelser som kommit till deras by.

Idag ser jag åter villan, den gula tegelvillan snett nedanför kyrkan. Trädgården, gräsmattan, landsvägen där nedanför. Ser syster Ulla springa runt runt på gräsmattan och ser mig själv en bit bakom av naturliga orsaker: Jag är två år yngre och plattfot.
Efter en lång dag i en Volvo PV 444 har vi äntligen nått resans mål, paradiset!

Tomten är mindre idag, gräsmattan ser högst vanlig ut,
landsvägen är asfalterad och tiden har flugit fort.
För att ära minnena av den första sommaren då jag fick uppleva Den Stora Vida Världen,
för att hedra minnena av alla gamla kantorer,
och kiosken icke att förglömma, där min lillasyster bet av en tand mot brädan,
köper jag på värdshuset en riktig Kvibilleost

men lämnar sedan forntiden
för att köra vidare till mitt eget barnbarn i norra Halland.