Alltså jag är förvirrad, förvånad, förundrad och förfärligt hedrad.
Har inte ord egentligen.
Det är ju så många andra som borde...
Ändå blev det jag.
Och med en sån värme från hela stiftet.
Det här blev stort för mig.
Tur att jag nu är på annan ort en vecka
så att själen hinner ikapp.
Idag har vi flugit med Suntrip till Nueva Estockholma.
Här ska vi nu koppla av en vecka, hustrun och jag.
Samtidigt flyger våra kära sydafrikavänner hem till sig inatt.
Och ho vet om jag nånsin får se dom igen
För efter denna vecka
ska jag börja
vända
blad.
26 september 2012
24 september 2012
Hedersprost!
Jo visst, det är en fin och högtidlig titel.
Men det är inte det, inte själva titeln.
Jag har aldrig farit efter titlar.
Men att vid medarbetarmötets avslutande sändningsmässa bli kallad fram -
Hon hade sagt att hon ville utnämna några hedersprostar,
och att också jag måste vara där för att hon ville få tacka mig för mitt jobb med mötet.
Hon nämner inte helt oväntat min kollega som gjort det akademiska teologiska jobbet,
som har skrivit en lärd, gedigen bok till mötet.
Och utnämner henne till prost honoris causa och ger henne en kram.
Sen ber hon mig komma fram, jag som i mitt eget tycke bara haft huvudansvaret för
det praktiska och innehållsliga, för mjukvaran i mötet.
Och jag väntar mig ett tack till mig och arbetsgruppen.
Domkyrkan proppfull med medarbetare från stiftets fyra hörn.
Men när jag kommer fram, läser hon upp från en tavla
att hon härmed utnämner Jan Sjöberg till prost honoris causa i Svenska kyrkan
för förtjänstfulla insatser i Härnösands stift.
Chocken
Tårarna
Björnkramen
Den förkrossande långa och varma applåden från en fullsatt domkyrka.
Helt enormt. Helt enormt!
Jag saknar ord.
Det var som -
som om dom menade det,
både biskopen och menigheten.
Bekräftelsen
Betydelsen
Belöningen
Jag är tagen.
Hedrat inför hela stiftet...
jag som aldrig riktigt har trott på mig själv
Tack!
Men det är inte det, inte själva titeln.
Jag har aldrig farit efter titlar.
Men att vid medarbetarmötets avslutande sändningsmässa bli kallad fram -
Hon hade sagt att hon ville utnämna några hedersprostar,
och att också jag måste vara där för att hon ville få tacka mig för mitt jobb med mötet.
Hon nämner inte helt oväntat min kollega som gjort det akademiska teologiska jobbet,
som har skrivit en lärd, gedigen bok till mötet.
Och utnämner henne till prost honoris causa och ger henne en kram.
Sen ber hon mig komma fram, jag som i mitt eget tycke bara haft huvudansvaret för
det praktiska och innehållsliga, för mjukvaran i mötet.
Och jag väntar mig ett tack till mig och arbetsgruppen.
Domkyrkan proppfull med medarbetare från stiftets fyra hörn.
Men när jag kommer fram, läser hon upp från en tavla
att hon härmed utnämner Jan Sjöberg till prost honoris causa i Svenska kyrkan
för förtjänstfulla insatser i Härnösands stift.
Chocken
Tårarna
Björnkramen
Den förkrossande långa och varma applåden från en fullsatt domkyrka.
Helt enormt. Helt enormt!
Jag saknar ord.
Det var som -
som om dom menade det,
både biskopen och menigheten.
Bekräftelsen
Betydelsen
Belöningen
Jag är tagen.
Hedrat inför hela stiftet...
jag som aldrig riktigt har trott på mig själv
Tack!
16 september 2012
Gjort vinter
Den här helgen har handlat om vår sommarstuga.
Vi har haft amerikafrämmande där och fått hjälp att dra upp båten för säsongen.
Vi har grillat för sista gången och övernattat. Och det har varit soligt och varmt faktiskt.
Idag har vi röjt ur skräp och gamla möbler ur bodan, sånt som ska slängas.
Nu kom domens dag för den gamla blå köksmöblen från femtiotalets Tärnaby.
Liksom för Tanzaniatunnan.
Och Åsa offrade en kär gammal gunghäst.
Med mera, med mycket mera
som nu kurar under en presenning i väntan på att köras till soptippen.
Gräset är klippt kanske för sista gången, vattenslangen tömd, hoprullad och inburen.
En vitmålad bräda är nu fastskruvad som fönsterfoder ovanför farstufönstret.
Vi har burit in hammocken och grillen
Nu väntar jag bara på höststormarna i oktober.
I november ska hängrännorna tömmas på löv.
Sedan kan vintern komma.
Vi har haft amerikafrämmande där och fått hjälp att dra upp båten för säsongen.
Vi har grillat för sista gången och övernattat. Och det har varit soligt och varmt faktiskt.
Idag har vi röjt ur skräp och gamla möbler ur bodan, sånt som ska slängas.
Nu kom domens dag för den gamla blå köksmöblen från femtiotalets Tärnaby.
Liksom för Tanzaniatunnan.
Och Åsa offrade en kär gammal gunghäst.
Med mera, med mycket mera
som nu kurar under en presenning i väntan på att köras till soptippen.
Gräset är klippt kanske för sista gången, vattenslangen tömd, hoprullad och inburen.
En vitmålad bräda är nu fastskruvad som fönsterfoder ovanför farstufönstret.
Vi har burit in hammocken och grillen
Nu väntar jag bara på höststormarna i oktober.
I november ska hängrännorna tömmas på löv.
Sedan kan vintern komma.
14 september 2012
En vecka kvar
Så är rubriken på dagens blogginlägg på jobbet.
Jag är ju bevars general för Medarbetarmöte 2012 i Härnösands stift,
och det går av stapeln om en vecka.
Vi väntar inalles ca 700 deltagare och jobbar järnet inför dagarna.
Jag gillar detta uppdrag.
Det är hur kul som helst att få ett mål och sen en grupp med vilka man ska ta sig dit.
Under det 1½ år vi haft på oss har vi arbetat väldigt bra ihop och kunnat kläcka många idéer. Några av dem ser ut att bli verklighet, andra har vi fått lämna.
Redan tidigt bestämde vi oss för att använda biskop Tuulikkis motto som tema:
Kärleken fördriver rädslan.
På denna sanning och utmaning har vi byggt vårt möte.
Nu gäller det att omsätta stororden i handling och verklighet.
På många sätt blir det här projektet min sista satsning i Härnösands stift.
Efter att ha lett arbetet fram till Världens fest 2007 får jag nu leda jobbet fram till Medarbetarmöte 2012. Ett stort förtroende och ett stort ansvar.
Vi är många som arbetar och många som måste få äran om det blir bra i slutändan.
Men helt klart så känner jag en mycket stor glädje vid denna uppgift.
Och nu är det bara en vecka kvar.
Jag är ju bevars general för Medarbetarmöte 2012 i Härnösands stift,
och det går av stapeln om en vecka.
Vi väntar inalles ca 700 deltagare och jobbar järnet inför dagarna.
Jag gillar detta uppdrag.
Det är hur kul som helst att få ett mål och sen en grupp med vilka man ska ta sig dit.
Under det 1½ år vi haft på oss har vi arbetat väldigt bra ihop och kunnat kläcka många idéer. Några av dem ser ut att bli verklighet, andra har vi fått lämna.
Redan tidigt bestämde vi oss för att använda biskop Tuulikkis motto som tema:
Kärleken fördriver rädslan.
På denna sanning och utmaning har vi byggt vårt möte.
Nu gäller det att omsätta stororden i handling och verklighet.
På många sätt blir det här projektet min sista satsning i Härnösands stift.
Efter att ha lett arbetet fram till Världens fest 2007 får jag nu leda jobbet fram till Medarbetarmöte 2012. Ett stort förtroende och ett stort ansvar.
Vi är många som arbetar och många som måste få äran om det blir bra i slutändan.
Men helt klart så känner jag en mycket stor glädje vid denna uppgift.
Och nu är det bara en vecka kvar.
13 september 2012
Hus till salu
Idag läggs vårt kära radhus ut till försäljning.
Det smärtar att vi måste skiljas från det allra bästa hus vi
bebott i Härnösand. Men nu har det blivit så. Vi råder inte över mer än det vi äger.
Åsa har fått en tjänst inom Svenska kyrkan i utlandet från mitten
av december. Jag passar då på att gå i pension. Hon sökte tjänstledigt i två år men fick kämpa sig till ett halvår för att
pröva sin nya tjänst.
Hon kommer alltså att tvingas säga upp sin tjänst i domkyrkoförsamlingen, när vi en dag förhoppningsvis har konstaterat sett att vårt boende och hennes arbetsplants i San Francisco inte är allergiframkallande. Och då finns det ingenting längre som talar för att vi skall komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i utlandskyrkan. Okey, det är så församlingen vill ha det. Det är bara att acceptera.
Hon kommer alltså att tvingas säga upp sin tjänst i domkyrkoförsamlingen, när vi en dag förhoppningsvis har konstaterat sett att vårt boende och hennes arbetsplants i San Francisco inte är allergiframkallande. Och då finns det ingenting längre som talar för att vi skall komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i utlandskyrkan. Okey, det är så församlingen vill ha det. Det är bara att acceptera.
Vårt hus är nu ute till försäljning.
Rackarns vad vi fejade inför fotograferingen. Och ikväll när jag
ser korten på Hemnet känner jag mig glad. Och jag förvånas över det.
Vårt radhus är ju det allra bästa boendet i hela Härnösand typ.
Ändå känner jag mig glad.
Är det för att det kanske är dags att bryta upp..?
Vårt radhus är ju det allra bästa boendet i hela Härnösand typ.
Ändå känner jag mig glad.
Är det för att det kanske är dags att bryta upp..?
11 september 2012
Bestiga Matterhorn
Åsa har temaveckan Inspiration 2012 i domkyrkoförsamlingen den här veckan,
Och jag klättrar upp emot Medarbetarmöte 2012 dit sjuhundra pers kommer nästa helg.
Samtidigt lägger vi ut vårt radhus till försäljning, säljer en bil,
och förbereder oss mentalt på en spännande flytt till jul.
Men oroar oss också mycket över vännen L:s sjukdom.
Det är mycket nu.
Men vi har nåt att se fram emot.
En veckas semester efter bergsbestigningarna.
Och jag klättrar upp emot Medarbetarmöte 2012 dit sjuhundra pers kommer nästa helg.
Samtidigt lägger vi ut vårt radhus till försäljning, säljer en bil,
och förbereder oss mentalt på en spännande flytt till jul.
Men oroar oss också mycket över vännen L:s sjukdom.
Det är mycket nu.
Men vi har nåt att se fram emot.
En veckas semester efter bergsbestigningarna.
09 september 2012
Tänk @ framtid!
Svenska kyrkans stormöte i Malmö, Världens fest, är över.
Nöjd och med ömma fötter åker jag hem.
Det blev mycket fotvandring under dagarna från den ena begivenheten till den andra, men det var det värt. Igår hörde jag en entusiastisk amerikansk teolog Ched Myers tala sig varm för att vi måste avdisneyfiera Bibelns berättelser. Han berättade om den laddade politiska situation som rådde i det heliga landet vid Jesu tid och hur det romerska imperiet påverkade allt och alla. Han menade att kyrkan från allra första början var en proteströrelse mot imperiet. Även idag måste kyrkan ta aktiv del i samhällslivet och avslöja ekonomiska och politiska imperier som inte vill människan väl utan bara bygga makt. Intressant var det och med många hänvisningar till evangeliernas berättelser. Och en härlig humor hade han.
Det blev mycket fotvandring under dagarna från den ena begivenheten till den andra, men det var det värt. Igår hörde jag en entusiastisk amerikansk teolog Ched Myers tala sig varm för att vi måste avdisneyfiera Bibelns berättelser. Han berättade om den laddade politiska situation som rådde i det heliga landet vid Jesu tid och hur det romerska imperiet påverkade allt och alla. Han menade att kyrkan från allra första början var en proteströrelse mot imperiet. Även idag måste kyrkan ta aktiv del i samhällslivet och avslöja ekonomiska och politiska imperier som inte vill människan väl utan bara bygga makt. Intressant var det och med många hänvisningar till evangeliernas berättelser. Och en härlig humor hade han.
Jag deltog därefter i en mycket viktig framtidsspaning för
vår kyrkas internationella arbete där en tung panel gav sina visioner och lät
alla tycka till om kyrkans internationella uppdrag och arbetsformer.
Det tredje stora passet för dagen gruvade jag mig för lite.
Margot Wallström framträdde i S:t Johannes kyrka och berättade om sitt arbete
åt FN när det gäller sexuellt våld i krig och konflikter. Inget roligt ämne,
men oerhört viktigt. Jag blev nästan illamående av det hon berättade, men kände
samtidigt en stolthet över det hon fått vara med om att uträtta för världens
kvinnor. Hon gav ett gediget, kunnigt och ödmjukt intryck.
Efter föredraget
sades att varje stift skulle få en kopia av filmen Wallströms resolution som
beskriver hennes arbete för att stoppa sexvåld som krigsvapen.
Något som också var starkt under helgen var alla möten med
goda kyrkvänner från när och fjärran. Och vilken tur vi hade med vädret.
Arrangörerna kan andas ut.
I morse gick jag på en tidig gudstjänst för att hinna mitt
flyg hem. En underbar mässa vid namn Skapelsens skönhet med specialskriven text
och musik som verkligen berörde.
Med de sångerna klingande i huvud och hjärta
steg jag sedan på flygbussen ut till Sturup.
Tack Malmö, tack Lunds stift för en Världens fest i
mångfaldens tecken och med siktet mot framtiden!
07 september 2012
Världens fest i Malmö
Jag har landat i Världens fest i Malmö, Svenska kyrkans internationella riksmöte.
Det verkar bli bra. Ett helt annat än Världens fest i Åre 2007, men klockrent.
Malmö är en mångkulturell stad, och det märktes redan på väg till inledningsgudstjänsten.
Världen finns i Malmö på ett helt annat sätt än i Härnösands stift och Åre.
Festen inleddes med en eftersinnande pilgrimsvandring genom Pildammsparken till Baltiska hallen. Under vandringen passerade man olika stationer med olika globala inslag.
En judisk kvinna stod och sjöng, en palestinsk konstnärs verk hängde mellan några träd,
en afrikansk marimbaspelare i en kanot, en iransk rappare som berättade om sin famljs flykt undan förtrycket.
Det var ett myller i Baltiska hallen. Många möten av vänner som inte setts på länge.
Jag räknade till nitton härnösandsstiftare under kvällens lopp.
Men också några viktiga energigivande luleåstiftare.
Välkommen av Erik Lysén, Anders Wejryd, Antje Jackelén, landshövdingen och kommunen.
Sen en fin mässa med klar mångkulturell prägel speglande Kristi kyrkas gränslöshet.
Ärkebiskopens ord innan nattvarden torde bli klassiska:
- Kom, snart är allt tillrett!
Det handlade ju om att organisera en bispisning av tusenden...
Det enda jag saknade var någon att dela kvällen med.
Men det förtar inte kvällens värde.
Bravo Malmö!
Bravo Lunds stift!
Det verkar bli bra. Ett helt annat än Världens fest i Åre 2007, men klockrent.
Malmö är en mångkulturell stad, och det märktes redan på väg till inledningsgudstjänsten.
Världen finns i Malmö på ett helt annat sätt än i Härnösands stift och Åre.
Festen inleddes med en eftersinnande pilgrimsvandring genom Pildammsparken till Baltiska hallen. Under vandringen passerade man olika stationer med olika globala inslag.
En judisk kvinna stod och sjöng, en palestinsk konstnärs verk hängde mellan några träd,
en afrikansk marimbaspelare i en kanot, en iransk rappare som berättade om sin famljs flykt undan förtrycket.
Det var ett myller i Baltiska hallen. Många möten av vänner som inte setts på länge.
Jag räknade till nitton härnösandsstiftare under kvällens lopp.
Men också några viktiga energigivande luleåstiftare.
Välkommen av Erik Lysén, Anders Wejryd, Antje Jackelén, landshövdingen och kommunen.
Sen en fin mässa med klar mångkulturell prägel speglande Kristi kyrkas gränslöshet.
Ärkebiskopens ord innan nattvarden torde bli klassiska:
- Kom, snart är allt tillrett!
Det handlade ju om att organisera en bispisning av tusenden...
Det enda jag saknade var någon att dela kvällen med.
Men det förtar inte kvällens värde.
Bravo Malmö!
Bravo Lunds stift!
03 september 2012
IR
Idag ledde jag min sista träff med stiftets internationella referensgrupp.
Vi möttes i Hammarstrand eftersom det ligger mitt i Härnösands stift.
Avhandlade både gångna begivenheter och kommande.
Den internationella referensgruppen (IR) är på ett sätt mitt skötebarn.
Glad är jag fördenskull att den blev en så lyckad satsning. Genom IR tror jag vi har lyckats överbrygga avståndet mellan frivilligorganisationerna och församlingarna rätt väl.
Den krympande ombudsrörelsen har genom vår omläggning landat i församlingarna och därmed fått en direkt kontaktväg till stiftet som främjande verksamhetsnivå.
Om ni förstår min byråkratiska.
Själv känner jag att dagens sammanträde var ett viktigt steg i nedtrappningen av mitt yrkesengagemang i stiftet.
Nu återstår Medarbetarmöte 2012.
Sen stundar framtiden.
Och den kommer inte att präglas av byråkratiska. Det tror jag jag kan lova.
Vi möttes i Hammarstrand eftersom det ligger mitt i Härnösands stift.
Avhandlade både gångna begivenheter och kommande.
Den internationella referensgruppen (IR) är på ett sätt mitt skötebarn.
Glad är jag fördenskull att den blev en så lyckad satsning. Genom IR tror jag vi har lyckats överbrygga avståndet mellan frivilligorganisationerna och församlingarna rätt väl.
Den krympande ombudsrörelsen har genom vår omläggning landat i församlingarna och därmed fått en direkt kontaktväg till stiftet som främjande verksamhetsnivå.
Om ni förstår min byråkratiska.
Själv känner jag att dagens sammanträde var ett viktigt steg i nedtrappningen av mitt yrkesengagemang i stiftet.
Nu återstår Medarbetarmöte 2012.
Sen stundar framtiden.
Och den kommer inte att präglas av byråkratiska. Det tror jag jag kan lova.
02 september 2012
Stora frågor
Livet har stora frågor och små.
Igår var det en stor fråga som brände.
Idag bränner en annan om än inte lika Stor.
Som jag har skrivit tidigare, har Åsa fått en tvåårig tjänst som diakon inom Svenska kyrkan i utlandet.
Den gångna veckan fick hon beskedet att församlingen har avslagit hennes begäran om tjänstledighet. Beslutet är sorgligt, eftersom vår kyrkas utlandsorgan är helt beroende av församlingarnas lojalitet och vilja att ge stöd till dem som skall ut som Svenska kyrkans utsända. Nu blir hon nog tvungen att säga upp sig.
Kanske vi alltså inte kan komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i San Francisco.
Vad gör vi då? Frågan växer och så även frågorna om anledningen.
Kan vi ha kvar vårt radhus och vår sommarstuga? Nu vet vi inte.
Vi hade räknat med att hyra ut vårt hus. Men nu kanhända det är lika bra att sälja.
Vi får se. Det finns en del att grubbla över. Tur att Gud finns.
Annars var dagen fin med en god predikan i domkyrkan och en fantastisk sång av Norakören.
Aldrig förr har jag hört en kör sjunga ut så helt i domkyrkan. Det lyfte själen.
Tack!
Det behövde jag.
Igår var det en stor fråga som brände.
Idag bränner en annan om än inte lika Stor.
Som jag har skrivit tidigare, har Åsa fått en tvåårig tjänst som diakon inom Svenska kyrkan i utlandet.
Den gångna veckan fick hon beskedet att församlingen har avslagit hennes begäran om tjänstledighet. Beslutet är sorgligt, eftersom vår kyrkas utlandsorgan är helt beroende av församlingarnas lojalitet och vilja att ge stöd till dem som skall ut som Svenska kyrkans utsända. Nu blir hon nog tvungen att säga upp sig.
Kanske vi alltså inte kan komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i San Francisco.
Vad gör vi då? Frågan växer och så även frågorna om anledningen.
Kan vi ha kvar vårt radhus och vår sommarstuga? Nu vet vi inte.
Vi hade räknat med att hyra ut vårt hus. Men nu kanhända det är lika bra att sälja.
Vi får se. Det finns en del att grubbla över. Tur att Gud finns.
Annars var dagen fin med en god predikan i domkyrkan och en fantastisk sång av Norakören.
Aldrig förr har jag hört en kör sjunga ut så helt i domkyrkan. Det lyfte själen.
Tack!
Det behövde jag.
01 september 2012
Bikt
Halkade in på programmet ikväll.
Visste inte om det,
men där var han, Herbert Blomstedt.
Jag kände direkt igen honom fast jag aldrig sett honom.
Bara på teve.
Stor, stor, jättestor dirigent från Sverige.
Alltså, vad får mig till tårar?
Jag är sextiofyra år nu, med ett utplanande känsloliv enligt böckerna.
Ja det skulle vara barn eller barnafödande i så fall.
Men Herbert Blomstedt..?!
Nej, jag skulle på förhand säga nej.
Känner ju inte karln och än mindre varit på hans konserter.
Men - känslan bara väller över mig,
en förbjuden känsla.
Och tårarna kommer.
Fyrtio år sedan i år.
Sjuttonde december i Luleå domkyrka.
Prästvigning.
Om exakt två månader går jag i pension
efter ett helt liv som präst i Svenska kyrkan.
Fyrtio år.
Vad hade hänt, om inte..?
Var hade jag varit, om jag i stället..?
Om jag hade valt annorlunda?
Och tårarna strömmar
medan maestro Blomstedt dirigerar Tjajkowskij
och berättar om sitt liv.
Jag valde bort musiken.
Nja - kanske inte helt, jag vet det.
Har ju musicerat hela mitt liv.
Har spelat gitarr på andakter
och lyckats ta kantorsexamen
men framför allt sjungit och lett körer.
Men ändå -
Jag valde inte cellon och musiken som nummer ett
- utan kyrkan.
Och idag -
gud förbjude,
gråter jag för första gången över det valet.
Men det går nog över!
Visste inte om det,
men där var han, Herbert Blomstedt.
Jag kände direkt igen honom fast jag aldrig sett honom.
Bara på teve.
Stor, stor, jättestor dirigent från Sverige.
Alltså, vad får mig till tårar?
Jag är sextiofyra år nu, med ett utplanande känsloliv enligt böckerna.
Ja det skulle vara barn eller barnafödande i så fall.
Men Herbert Blomstedt..?!
Nej, jag skulle på förhand säga nej.
Känner ju inte karln och än mindre varit på hans konserter.
Men - känslan bara väller över mig,
en förbjuden känsla.
Och tårarna kommer.
Fyrtio år sedan i år.
Sjuttonde december i Luleå domkyrka.
Prästvigning.
Om exakt två månader går jag i pension
efter ett helt liv som präst i Svenska kyrkan.
Fyrtio år.
Vad hade hänt, om inte..?
Var hade jag varit, om jag i stället..?
Om jag hade valt annorlunda?
Och tårarna strömmar
medan maestro Blomstedt dirigerar Tjajkowskij
och berättar om sitt liv.
Jag valde bort musiken.
Nja - kanske inte helt, jag vet det.
Har ju musicerat hela mitt liv.
Har spelat gitarr på andakter
och lyckats ta kantorsexamen
men framför allt sjungit och lett körer.
Men ändå -
Jag valde inte cellon och musiken som nummer ett
- utan kyrkan.
Och idag -
gud förbjude,
gråter jag för första gången över det valet.
Men det går nog över!