Slutstiftat

Att sluta på jobbet och gå i pension gör man inte bara sådär.
Det tar tid.
Ställa in sig på beslutet.
Avsluta sina projekt och kontakter.
Lämna över.
Hålla avvecklingssamtal.
Sortera och packa ihop papper och böcker.
Gå igenom och spara datafilerna.
Avtackas och själv tacka, vilket för min del omramades av en hejdundrande personalfest.
Sen efter 9½ år på samma jobb plocka ner trivseln från väggarna,
säga hej då, lämna igen nyckeln
och köra hem stiftsadjunktsresterna.
Passera datumgränsen och deppa lite.
Sen börja tänka framåt.

Men det känns det som om det allra sista avskedet togs idag.
Jag bjöd nämligen arbetskamraterna på förmiddagsfika,
en fin och god smörgåstårta som hustrun och svägerskan hade gjort.

Det var roligt komma in på kansliet och höra de kända och kära rösterna och se de kära ansiktena.
- Är du redan tillbaka? Har du ångrat dig?
- Jaså, gick det inte att hålla sig längre..?
Glada miner, och några vemodiga. Båda gör gott.

Jag sitter där under måndagsmötet och ser gänget gå in i en ny arbetsvecka.
Men känner ingen lust att haka på igen.
Faktiskt. Jag är nästan förvånad.

Es ist vollbracht, på något sätt.