Oj vilken vecka!

För en vecka sedan, torsdag den 7/12, är det snöoväder, och då kommer vår flyttbil.
Vårt bohag bärs ut och körs för magasinering till Södertälje.
Sängar, bokhyllor, sittgrupp, matgrupp, pianot, cellon, gitarren, teven och all bråte
som vi omgett oss med i Härnösands finaste radhus.
Vi ställer in oss på att få flyttstäda i lugn och ro under andra adventshelgen.
Men därav blir intet. På lördag morgon ringer Åsas dotter K. Vattnet börjar sippra och hon har fått värkar. Sedan handlar hela den dagen om henne och hennes barnafödsel.

Vi lyckas ta oss ut på skogsvägen till riksnittio i snövädret.
Och kl tolv kör jag den blivande modern, hennes man och moder till länssjukhuset i Sundsvall. K har  fem minuter mellan värkarna och det känns lite bråttom.
Vad händer då?
Jo vi hamnar i världens bilkö på grund av två plogbilar längre fram som plöjer väg i 30 km/tim. Har aldrig varit med om en längre färd mellan Härnösand och Sundsvall.
Men det går bra.Vi hinner fram gott och väl.

K skrivs in och läggs på en förlossningssal. Och kl 23.25 föder hon en son efter ett otroligt imponerande förlossningsarbete tillsammans med sin man M. Ja jag vet, för både den blivande mormodern och hennes make är närvarande under hela förlossningen.
Känslan är otrolig. Filmer spelas upp för mig från mina tre egna barns födelse i Uppsala 1971 och Boden 1973 och 1981. Nu är det trettioett år sedan sist och, ja just ja, just så här är det. Obeskrivligt och välsignat. Klockan fyra på nattmorgonen kommer vi hem till vår tillfälliga bostad i skogen. Och finner att vägen från riksnittio inte är plogad. Så vi får pulsa från bilen in till vår stuga där vi stupar isäng kl 05.

Sedan handlar andra advent 2012 om att ett barn har kommit till oss från Gud
liksom alla våra barn och barnbarn tidigare.
Vi pendlar mellan sjukhuset och flyttstädningen av radhuset.
Och stupar däremellan isäng ute i skogen.

Och så igår kommer dagen.
Vi har städat färdigt, gnott i prång och skrymslen,
i skåp och lådor, bakom element och ovan dörrfoder,
och kan överlämna huset närmast kliniskt rent till vår köpare.
Efter att ha lagt nycklarna på bordet och tagit emot hans betalning,
kör vi till länssjukhuset för att hämta hem den nya familjen.
Tack och lov att vi båda har slutat våra jobb. Hur hade gått annars?
K och M och deras lille son trängs in vår lilla Skoda Fabia.
(Ja, vi har skaffat en riktig bilbarnstol.)
Och sedan kör vi i triumf tillbaka till Härnösand,
Tror vi ja.

För om vi på nervägen fick problem med att komma fram, så är det ett intet emot vad vi nu möter. Vid Midlanda hamnar vi i en bilkö igen med den unga familjen och blir sittande där i en hel timme medan en lättare krock röjs undan där framme. Den unga modern i baksätet är hungrig, och jag fruktar att även hennes son snart ska vakna och krisa. Till slut tar jag saken i egna händer och kör om till höger om hela den framförvarande kön och svänger in mot Söråker. För då kan man sedan ta snedvägen upp till Torsbodamacken och komma ut på E-fyran där igen. Väl inne i Söråket gäller det att i snöfallet hitta avfarten till E-fyran och Statoilmacken. Men jag inser att min erfarenhet är mycket ringa av Söråker, så det är bäst att stanna och fråga. Men vem är ute en kväll som denna?
Jo där är äntligen en människa ute och skottar.
Jag stannar och frågar hur man bäst tar sig ut till efyran.
En förvirrad sydostasiatisk min möter mig under en kapuschong.
- Efylan, jaså efylan,,! Jag hämta kata. Du fål se kata.
- Ghaaa..!!

När jag sedan får se kartan, inser jag var avtaget mot E4 norrut är och hittar min väg.
Tack och lov. Vi kommer fram innan den lille Simon vaknar. Vi kan levera honom med föräldrar tlll hans första hem. Sen kör jag med hustrun åter ut till skogen och stapplar isäng.
Så här har det varit, helhektiskt den senaste veckan.
Och ändå skulle den inte kunnat vara mer levande!