Ambivalens

Efter några intensiva flyttdagar kan jag nu konstatera att huset är tomt,
vårt bohag på väg till magasinering i Södertälje,
och att vi har börjat städa ut oss ur radhuset.
Hoppas att rätt saker for med flyttbilen och inte fel,
typ sånt som vi kommer att behöva i USA eller nästa sommar här hemma.

Det har gått väldigt fort det här. Vi fick gno järnet för att hinna sortera och slänga och bestämma innan dom kom. Och sedan blåste det bara till, och så var sagan all i världens bästa och trivsammaste radhus. Jag ser fram emot vårt amerikaäventyr men har under de senaste dagarna mest känt sorg. Det här med att skicka bort lille Mozart tog mig ordentligt. Jag har haft märkbart svårt att riktigt fokusera och komma igång med det som måste göras. Tur att jag är gift med en drivande arbetsledare.

Ett bekymmer dessa dagar har också varit snön. Det är knappt man kommer sig in till torpet med bil nu, fast Benka plogar då och då. Det snöar igen på en natt och då får jag handskotta mig de hundra metrarna över bäcken och upp till bilen. Sen gäller det att inte köra fast.
Och på hemvägen från stan får jag ta fart ute på gamla efyran och braja in på vår skogsväg förbi den öppnade bommen och hoppas att farten räcker för kurvbacken.
Hittills har det gått bra som tur är.

Ikväll när alla tak och väggar var sopade, kunde vi se fram emot en middag hos vänner i grannskapet. Det blev en härlig och tröstande kväll, samtidigt som även det umgänget präglades av avskedskänslor.

Varför är inget antingen-eller bara? Varför måste allt vara så både-och...??
Jag menar, vi vill göra det här och ser fram emot att få komma till San Francisco och bo där ett par år. Men det förutsätter en massa uppbrott, och det känns. Vi har båda två slutat jobb som vi trivts med. Häromdagen körde jag hunden till en jättefin fostermatte, men det vill jag helst inte tänka på för då kommer tårarna. Vi har sålt vårt radhus och nu också brutit upp från ett jättetrivsamt hem. Och vart vi än går möter vi människor som visar sorgsna ansikten. Grannarna tycker det är snopet att vi flyttar efter bara två år. Församlingsbor har svårt att förstå att vi inte vill bo kvar och fortsätta inom kyrkan här.

Samtidigt har jag märkt att många också säger att vi förstår att det kan vara stimulerande med en omväxlande utmaning. Ni gör säkert rätt som passar på när chansen ges.
Fast vi skulle vilja ha er kvar.

Det är både och, alltihop. Hela livet egentligen.