Vi lyfter från John F Kennedy airport kl 14.30 på tisdagseftermiddagen efter en helg i New York hos barn och barnbarn. Det är molnigt, vi har inte sett solen på hela helgen men det har varit runt tio-tolv plusgrader. Den stora Boeing 757:an svänger av åt väster bort från Atlanten och östkusten. Kommer upp bland molnen. Men inte ur molnen. Det tar en och en halv timme av intensiv turbulens inne bland molnen över Pennsylvania och Ohio innan solen visar sig och det blir klart och lugnare att flyga.
Det här landet är stort, gigantiskt stort. Flygningen från NY till San Francisco tar i bästa fall 5½ tim. När vi kommer ut ur molnen breder sig ett vidsträckt och platt vinterland ut sig under oss, fläckvis täckt av snö. Vi är redan väster om Chicago nånstans.
Jag försjunker i min bok Berlinerpopplarna och finner den mer och mer fängslande. Missar helt Iowa och Nebraska så när som på en bred flod som ringlar söderut därnere i en bred dalgång. Det måste vara Missouri, Mississippis biflod. Sån långt jag ser längs floden finns cirkelrunda bevattningsanläggningar för jordbruket.
Nästa gång jag tittar över hustrun som sitter på en A-plats, dvs vid fönstret på babords sida, dvs till vänster i färdriktningen, ser jag att landskapet förändrats från mellanvästerns platta vintergolv till en bergskedja. Klippiga bergen tornar upp sig som riktiga alper. Höga toppar vita av snö och däremellan snöfria dalgångar. Vi passerar över Wyoming-Colorado nånstans, och det är mycket vackert att skåda.
Efter nån timme till lägger jag ifrån mig min bok igen och tittar ner. Nu är allt brunt därnere, men mil efter mil av raka vägar vittnar om mänskligt liv ändå. Berg sticker upp här och där ur ett dött och sandigt landskap. Utah. Så blir höjderna fler och bergen likaså. Men efter dem ännu mera öken, Nevadaöknen. Det var kantänka här som mången guldgrävaraspirant likt Arvid i Utvandrarserien dukade under. Länge varar öknen, verkar närmast saharalik.
Men vacker i sin enorma omutlighet.
Så tornar berg upp igen, höga berg. Hittills har färden från Chicago ungefär varit molnfri. Men nu syns molnslöjor dra in från väster över bergen. Vi är över Sierra Nevada. De vita bergstopparna avbyts snart av gröna berg och jag förstår av det jag ser att vi närmar oss Stilla havet. De gräsklädda bergen får snart träd, och dalgångarna avlöses av ett riktigt bördigt landskap, rena lapptäcket av uppodlad mark. Vi har kommit till Kalifornien.
Strax därefter påbörjas landningen.
En gammal sång, som Isabella nynnade på i morse innan hon gick till skolan, rinner till inom mig när planet tar mark och jag gläds åt att vara hemma. Ja det här är faktiskt första gången vi "kommer hem" igen till vår stad i vårt nya land.
This land is your land, this land is my land
from California to the New York Island.
From the redwood forest to the Golf stream water.
This land was made for you and me.
27 februari 2013
25 februari 2013
Dumbo neighborhood
Den här helgen håller jag på att göra en ny trevlig bekantskap.
Dumbo är ett gammalt industrikvarter på Brooklynsidan i New York, mellan Brooklyn Bridge och Manhattan Bridge. Dumbo står för Down Under the Manhattan Bridge Overpass. Det är inte vackert, ett ganska slitet hamnområde där maffian förut härskade. Gamla lagerhus i tegel och höga industribyggnader i sten dit många konstnärer flyttat sina ateljeer. Husen renoveras nu mer och mer till bostäder och nya gatuaffärer men behåller sin anda av kreativitet och idérikedom. När man går genom området mellan broarna, känns det både trångt och mysigt bland de skojiga kvartersbutikerna.
Och här är hustrun och jag på besök hos en kär barnfamilj på sjunde våningen.
Här sitter man på första parkett och tittar på trafiken över Manhattan bridge.
Inte helt fel.
Dumbo är ett gammalt industrikvarter på Brooklynsidan i New York, mellan Brooklyn Bridge och Manhattan Bridge. Dumbo står för Down Under the Manhattan Bridge Overpass. Det är inte vackert, ett ganska slitet hamnområde där maffian förut härskade. Gamla lagerhus i tegel och höga industribyggnader i sten dit många konstnärer flyttat sina ateljeer. Husen renoveras nu mer och mer till bostäder och nya gatuaffärer men behåller sin anda av kreativitet och idérikedom. När man går genom området mellan broarna, känns det både trångt och mysigt bland de skojiga kvartersbutikerna.
Och här är hustrun och jag på besök hos en kär barnfamilj på sjunde våningen.
Här sitter man på första parkett och tittar på trafiken över Manhattan bridge.
Inte helt fel.
23 februari 2013
Cohen's Hallelujah
För alla som missade hallelujatåget.
Det är för dom/er/oss han sjunger.
David den gudabenådade som sjunger för sin sjuke kung.
Och kungen som full av avund vill plita på ett bättre halleluja.
Kärlekens längtan
som så lätt förvandlas till grymhet.
Inte ett segertåg genom marmorbågar
men ett brustet halleluja.
Finns i mannens och kvinnans längtan
men blir så lätt en saltstod.
Jo kanske det finns en Gud däruppe,
men livet lär så hårda läxor.
Det spelar kanske mindre roll
om vi sjunger ett jublande eller ett brustet halleluja.
Fastän allting blivit så så fel,
så står jag där inför Sångens Gud
och inget annat finns på min tunga
än mitt halleluja.
Det är för dom/er/oss han sjunger.
David den gudabenådade som sjunger för sin sjuke kung.
Och kungen som full av avund vill plita på ett bättre halleluja.
Kärlekens längtan
som så lätt förvandlas till grymhet.
Inte ett segertåg genom marmorbågar
men ett brustet halleluja.
Finns i mannens och kvinnans längtan
men blir så lätt en saltstod.
Jo kanske det finns en Gud däruppe,
men livet lär så hårda läxor.
Det spelar kanske mindre roll
om vi sjunger ett jublande eller ett brustet halleluja.
Fastän allting blivit så så fel,
så står jag där inför Sångens Gud
och inget annat finns på min tunga
än mitt halleluja.
21 februari 2013
Nyckelharpa
Igår fick jag vara med om en fin stund i sjömanskyrkan.
Två riksspelmän från Sverige förnöjde med en otroligt välsmakande kvällskonsert.
Dråm heter duon och de spelade på allehanda instrument, mest nyckelharpa och harpa.
Oerhört vackert, finurligt, gammelmodernt och kyrkanpassat.
Jag försattes genast till 70-talet och Norra Bredåker, där jag hade kommit över en nyckelharpa. En läkare på Garnis byggde sig en nyckelharpa medan han satt bakjour.
Men han kunde inte spela själv, så han lånade gärna ut sin harpa. Och jag, långhårig och full av Norrlåtar och näbbskor och Jokkmokks marknad, nappade förstås på erbjudandet. Jag övade och övade och njöt av varje framsteg. Nu kanske harpan ifråga inte var så lättspelad heller, men vad gjorde det? Den lät, klingade, nej sjöng i mina öron. Jag försökte spela några av Norrlåtars norrbottenslåtar och hittade också på egna små låtar.
O vad jag ville spela mer. Frågade läkaren om den var till salu.
Jodå, jag kunde få köpa den för - 800 kronor.
Åttahundra! Det fanns ingen chans i världen att få plats med det i vår småbarnsfamiljebudget. Harpan var helt utom räckhåll. Så efter något år lämnade jag tillbaka den.
Igår berättade jag det här för Anna i Dråm. Hon berättade då att hon just hade sålt sin gamla nyckelharpa här i Los Angeles och den gick på 4000 dollar. Det borde vara nånstans kring 25 000 kr! Tjugofemtusen!
Då låter inte åttahundra så mycket. Men visst var det andra tider då.
Vi skrattade vi i alla fall gott åt mitt sjuttiotalsöde och hur det kan bli.
Två riksspelmän från Sverige förnöjde med en otroligt välsmakande kvällskonsert.
Dråm heter duon och de spelade på allehanda instrument, mest nyckelharpa och harpa.
Oerhört vackert, finurligt, gammelmodernt och kyrkanpassat.
Jag försattes genast till 70-talet och Norra Bredåker, där jag hade kommit över en nyckelharpa. En läkare på Garnis byggde sig en nyckelharpa medan han satt bakjour.
Men han kunde inte spela själv, så han lånade gärna ut sin harpa. Och jag, långhårig och full av Norrlåtar och näbbskor och Jokkmokks marknad, nappade förstås på erbjudandet. Jag övade och övade och njöt av varje framsteg. Nu kanske harpan ifråga inte var så lättspelad heller, men vad gjorde det? Den lät, klingade, nej sjöng i mina öron. Jag försökte spela några av Norrlåtars norrbottenslåtar och hittade också på egna små låtar.
O vad jag ville spela mer. Frågade läkaren om den var till salu.
Jodå, jag kunde få köpa den för - 800 kronor.
Åttahundra! Det fanns ingen chans i världen att få plats med det i vår småbarnsfamiljebudget. Harpan var helt utom räckhåll. Så efter något år lämnade jag tillbaka den.
Igår berättade jag det här för Anna i Dråm. Hon berättade då att hon just hade sålt sin gamla nyckelharpa här i Los Angeles och den gick på 4000 dollar. Det borde vara nånstans kring 25 000 kr! Tjugofemtusen!
Då låter inte åttahundra så mycket. Men visst var det andra tider då.
Vi skrattade vi i alla fall gott åt mitt sjuttiotalsöde och hur det kan bli.
19 februari 2013
Härnösand!
Som en meteor som slår ner och gör ett stort hål i isen,
så kom beskedet:
Campus Härnösand skall läggas ned.
Mittuniversitetet överger Norrlands Aten.
Som ett omen brann Mc Donalds ned förra veckan.
Hur skall det nu gå för min hemstad?
Jag känner med alla kämpar på gator och torg.
Jag känner med Fred Nilsson och alla i kommun och näringsliv
som tror på Öbacka men inte får gehör i Stockholm.
så kom beskedet:
Campus Härnösand skall läggas ned.
Mittuniversitetet överger Norrlands Aten.
Som ett omen brann Mc Donalds ned förra veckan.
Hur skall det nu gå för min hemstad?
Jag känner med alla kämpar på gator och torg.
Jag känner med Fred Nilsson och alla i kommun och näringsliv
som tror på Öbacka men inte får gehör i Stockholm.
16 februari 2013
Skolbesök i Los Gatos
Vi sätter oss i bilen, en liten blå Nissan,
tar Gud i hågen och ger oss ut i stadsvimlet med siktet söderut.
Som tur är har vi en dam med oss som kan vägen.
Hon heter Magellan och vet precis vart vi ska.
Vi kallar henne Tanten i baksätet.
- Approaching right hand turn in 0.5 miles...
Och när vi har kört fel säger hon helt vänligt:
- Make next legal U-turn.
Och om vi inte gör nästa lagliga u-sväng, kommer hon snart åter med en annan vägvisning.
Åsas GPS är suverän.
Idag tar Mrs Magellan oss nio mil söderut till svenska skolan i Los Gatos nära San José.
Vi fattar inte hur långt det var förrän vi är där,
fast inte,
för vi missar en avfart och hamnar nästan ända nere i San José.
En och en halv timme tar det oss att komma till svenska skolan.
Första halvtimmen handlar om att komma ut ur stan.
Väl där möter oss en härlig högsommarvärme och glada svenska barn.
Åsa har kommit dit för att bekanta sig med svenskarna i området.
Barnen vill gärna få en sångstund med Svenska kyrkan.
Först träffar vi den yngre gruppen på tre till fem år. Dom är nio barn.
Med dom sjunger vi svenska barnvisor, och Åsa lär sig deras namn.
Sen kommer de äldre barnen mellan sex och tretton.
Dom är ett sjuttontal.
Vi ritar Sverige på tavlan och pekar ut varifrån vi kommer.
Sjunger en namnsång och Åsa lär sig allas namn,
inklusive fröknarna Monica och Monica
vilket är enkelt t.o.m för mig.
Sånger, berättelser, ramsor och en saga,
och barnen får träna på svenska språket.
Några av dem är födda här och behöver sin hemspråksundervisning.
"Jag blir så glad när jag ser dig, jag är så glad när jag ser dig..."
"Vad vore livet utan Emil, vad vore livet utan Alexander..."
"Du vet väl om att du är värdefull."
Sedan vankas semlor!
Ute på gräsmattan!
Mitt i februari!
Under tiden dyker diverse föräldrar upp och sitter och fikar.
Vi pratar med dem och dricker kaffe.
Jag träffar en aupair-tjej på nitton år som är från Östersund.
Hon är sugen på att stanna kvar och studera ekonomi.
Sen hej då allesammans! Vi ses en annan dag.
Men lilla E vill först visa mig att hon har fått en semla till!
Åter till damen i baksätet, Mrs Magellan.
Och med hennes hjälp i skymningsmörkret tar vi oss hem.
Men det tar två timmar i fredagstrafiken.
Nu, efter avslutad dag
avnjuter vi den första middagen på vår altan,
med utsikt över en grön trädgård,
och bortom den Bay Bridge, som förbinder San Francisco med Oakland.
Värmen är också här, ca femton grader.
Flygplan startar och flygplan går in för landning framför våra ögon.
En länk hem till alla våra kära.
Och vi tackar Gud.
tar Gud i hågen och ger oss ut i stadsvimlet med siktet söderut.
Som tur är har vi en dam med oss som kan vägen.
Hon heter Magellan och vet precis vart vi ska.
Vi kallar henne Tanten i baksätet.
- Approaching right hand turn in 0.5 miles...
Och när vi har kört fel säger hon helt vänligt:
- Make next legal U-turn.
Och om vi inte gör nästa lagliga u-sväng, kommer hon snart åter med en annan vägvisning.
Åsas GPS är suverän.
Idag tar Mrs Magellan oss nio mil söderut till svenska skolan i Los Gatos nära San José.
Vi fattar inte hur långt det var förrän vi är där,
fast inte,
för vi missar en avfart och hamnar nästan ända nere i San José.
En och en halv timme tar det oss att komma till svenska skolan.
Första halvtimmen handlar om att komma ut ur stan.
Väl där möter oss en härlig högsommarvärme och glada svenska barn.
Åsa har kommit dit för att bekanta sig med svenskarna i området.
Barnen vill gärna få en sångstund med Svenska kyrkan.
Först träffar vi den yngre gruppen på tre till fem år. Dom är nio barn.
Med dom sjunger vi svenska barnvisor, och Åsa lär sig deras namn.
Sen kommer de äldre barnen mellan sex och tretton.
Dom är ett sjuttontal.
Vi ritar Sverige på tavlan och pekar ut varifrån vi kommer.
Sjunger en namnsång och Åsa lär sig allas namn,
inklusive fröknarna Monica och Monica
vilket är enkelt t.o.m för mig.
Sånger, berättelser, ramsor och en saga,
och barnen får träna på svenska språket.
Några av dem är födda här och behöver sin hemspråksundervisning.
"Jag blir så glad när jag ser dig, jag är så glad när jag ser dig..."
"Vad vore livet utan Emil, vad vore livet utan Alexander..."
"Du vet väl om att du är värdefull."
Sedan vankas semlor!
Ute på gräsmattan!
Mitt i februari!
Under tiden dyker diverse föräldrar upp och sitter och fikar.
Vi pratar med dem och dricker kaffe.
Jag träffar en aupair-tjej på nitton år som är från Östersund.
Hon är sugen på att stanna kvar och studera ekonomi.
Sen hej då allesammans! Vi ses en annan dag.
Men lilla E vill först visa mig att hon har fått en semla till!
Åter till damen i baksätet, Mrs Magellan.
Och med hennes hjälp i skymningsmörkret tar vi oss hem.
Men det tar två timmar i fredagstrafiken.
Nu, efter avslutad dag
avnjuter vi den första middagen på vår altan,
med utsikt över en grön trädgård,
och bortom den Bay Bridge, som förbinder San Francisco med Oakland.
Värmen är också här, ca femton grader.
Flygplan startar och flygplan går in för landning framför våra ögon.
En länk hem till alla våra kära.
Och vi tackar Gud.
14 februari 2013
I Haight-Ashbury
Stiger av bussen uppe på Haight-Ashbury-området och gör mitt ärende på DMV som motsvarar Trafikverket. Går sedan upp till korsningen mellan Haight Street och Ashbury Street och insuper den kultiga och anrika atmosfären. Bäst jag står där kommer en pappa med tonårsdöttrar ut från en glassbutik som heter Peace, Love and Icecream, och jag ber honom ta en bild av mig där. Han gör det gärna, och då frågar döttrarna: Dad, is there anything special with this corner?
Och han svarar Yes girls, this is a very special corner.
Inte för att jag vet så mycket, men här i dessa kvarter växte hippierörelsen och proteströrelsen mot vietnamkriget fram under slutet av sextiotalet. Butikerna och husen runt om vittnar om en gången tid då det inte var så noga med allting. Jag möter en långhårig man med en kvinna vid sin sida. Hon har en lång psykedeliskmönstrad klänning, och det känns helt rätt just här.
För att stanna kvar lite i atmosfären spanar jag in ett lunchställe. Mina ögon faller på People´s Cafe. Jag går in och sätter mig och blir serverad en varm smörgås och en kopp kaffe. Sitter och tänker på hur det egentligen var där på sextiotalet. Själv var jag allt annat än flummig. Läste latin och grekiska och tog studenten i maj 1967.
Då nån gång hände det nåt här i San Francisco. Ungdomar drogs i tusental till staden och levde ut sina drömmar om ett fredligt och accepterande samhälle. Under the Summer of Love samlades över hundratusen pers här för att protestera, röka på och hävda kärlek som vägen till fred. "If you're going to San Francisco be sure to wear a flower in your hair..."
Naivt, javisst, men troligtvis var det nödvändigt.
Jag lämnar folkets café och går till parken som ligger ett par kvarter norrut. Panhandle heter den smala remsa park som ansluter till den stora Golden Gate Park som ett handtag. Det är en vacker park med höga lugna träd och grönt gräs inunder. Här jammade Jimi Hendrix och några andra i en berömd konsert en sommardag 1967, och 20.000 samlades för att lyssna. Jimi Hendrix bodde här i området liksom tusentals andra som studerade på University of San Francisco som ligger i närheten. Proteströrelsen mot förmyndarsamhället och vietnamkriget hade sin vagga här och fick en höjdpunkt två år senare i Woodstock på östkusten och en jättemanifestation som världen inte har kunnat glömma. Medan jag går genom den fredliga parken ser jag för mina inre ögon hur parken är överfull av haschande idealistiska ungdomar som vägrade följa sina föräldrars livsstil.
Och vad gjorde jag denna sommar? Jo värnplikten. Något så antiflummigt som soldatutbildning på T4 i Sollefteå. Direkt efter studenten ryckte jag in och hade inte en aning om den protestvåg som rullade iväg från San Francisco den sommaren. Först i augusti nåddes befälseleven av ett brev från flickvännen med en allvarlig fråga: Hur kunde jag överhuvudtaget tänka mig göra värnplikt? Trodde jag verkligen på att det skulle stoppa kapprustningen? Från KGF:s sommarläger på Munkviken i Lövånger kom tongångar som jag aldrig förut hade hört, om kampen för fred, om fattigdomsidealet och ett alternativt sätt att leva. Om vår kallelse till ett liv i solidaritet och enkelhet. Det blev för mig starten på mitt ifrågasättande av min militärtjänst och min efterföljelse som kristen.
Och Judy Collins sjöng!
Och Bob Dylan sjöng!
Och the Mamas and the Papas sjöng!
Och Joan Baez sjöng!
Det var en kraftfull tid med ett starkt uppvaknande som till slut satte stopp för vietnamkriget. Huruvida min egen militärvägran gjorde någon verkan vet jag inte, men när jag går genom Panhandle-parken, känner jag mig än idag själsligen förbunden med den anda
som föddes här för fyrtiosex år sedan.
Här sammanfattar Judy Collins vad det var frågan om.
Och han svarar Yes girls, this is a very special corner.
Inte för att jag vet så mycket, men här i dessa kvarter växte hippierörelsen och proteströrelsen mot vietnamkriget fram under slutet av sextiotalet. Butikerna och husen runt om vittnar om en gången tid då det inte var så noga med allting. Jag möter en långhårig man med en kvinna vid sin sida. Hon har en lång psykedeliskmönstrad klänning, och det känns helt rätt just här.
För att stanna kvar lite i atmosfären spanar jag in ett lunchställe. Mina ögon faller på People´s Cafe. Jag går in och sätter mig och blir serverad en varm smörgås och en kopp kaffe. Sitter och tänker på hur det egentligen var där på sextiotalet. Själv var jag allt annat än flummig. Läste latin och grekiska och tog studenten i maj 1967.
Då nån gång hände det nåt här i San Francisco. Ungdomar drogs i tusental till staden och levde ut sina drömmar om ett fredligt och accepterande samhälle. Under the Summer of Love samlades över hundratusen pers här för att protestera, röka på och hävda kärlek som vägen till fred. "If you're going to San Francisco be sure to wear a flower in your hair..."
Naivt, javisst, men troligtvis var det nödvändigt.
Jag lämnar folkets café och går till parken som ligger ett par kvarter norrut. Panhandle heter den smala remsa park som ansluter till den stora Golden Gate Park som ett handtag. Det är en vacker park med höga lugna träd och grönt gräs inunder. Här jammade Jimi Hendrix och några andra i en berömd konsert en sommardag 1967, och 20.000 samlades för att lyssna. Jimi Hendrix bodde här i området liksom tusentals andra som studerade på University of San Francisco som ligger i närheten. Proteströrelsen mot förmyndarsamhället och vietnamkriget hade sin vagga här och fick en höjdpunkt två år senare i Woodstock på östkusten och en jättemanifestation som världen inte har kunnat glömma. Medan jag går genom den fredliga parken ser jag för mina inre ögon hur parken är överfull av haschande idealistiska ungdomar som vägrade följa sina föräldrars livsstil.
Och vad gjorde jag denna sommar? Jo värnplikten. Något så antiflummigt som soldatutbildning på T4 i Sollefteå. Direkt efter studenten ryckte jag in och hade inte en aning om den protestvåg som rullade iväg från San Francisco den sommaren. Först i augusti nåddes befälseleven av ett brev från flickvännen med en allvarlig fråga: Hur kunde jag överhuvudtaget tänka mig göra värnplikt? Trodde jag verkligen på att det skulle stoppa kapprustningen? Från KGF:s sommarläger på Munkviken i Lövånger kom tongångar som jag aldrig förut hade hört, om kampen för fred, om fattigdomsidealet och ett alternativt sätt att leva. Om vår kallelse till ett liv i solidaritet och enkelhet. Det blev för mig starten på mitt ifrågasättande av min militärtjänst och min efterföljelse som kristen.
Och Judy Collins sjöng!
Och Bob Dylan sjöng!
Och the Mamas and the Papas sjöng!
Och Joan Baez sjöng!
Det var en kraftfull tid med ett starkt uppvaknande som till slut satte stopp för vietnamkriget. Huruvida min egen militärvägran gjorde någon verkan vet jag inte, men när jag går genom Panhandle-parken, känner jag mig än idag själsligen förbunden med den anda
som föddes här för fyrtiosex år sedan.
Här sammanfattar Judy Collins vad det var frågan om.
12 februari 2013
Åsa installerad
Igår blev Åsa vederbörligen installerad som ny diakon i Svenska kyrkan San Francisco. Det blev en jättefin gudstjänst, välbesökt och varm.
Innan själva mässan började, blev hon presenterad av kyrkoherde Pernilla Håkansdotter Olsson och välkomnad med en orkidé av kyrkorådets ordförande Lennart Swartz. Sen började gudstjänsten som hölls i söndagsmässans form. När vi kom till förbönen, kallades Åsa och jag fram och fick knäböja och ta emot församlingens förböner. Pernilla välkomnade dem som ville att komma fram och lägga händerna på oss under bönen, och flera kom fram. Det var starkt.
För mig tog dessutom ett av musikstyckena tag. En flöjtist spelade till pianoackompanjemang den lugna satsen ur Gunnar de Frumeries svit för flöjt och stråkar, vilket genast fick mig att känna Pappas närvaro.
Efter gudstjänsten vidtog ett kyrkkaffemyller i övre våningen. Och flera nya kontakter togs.
Nu börjas det på riktigt.
09 februari 2013
Så kan en dag se ut
Det blev en intressant dag igår.
Jag spelade gitarr och vid Svenska kyrkans Barn- och föräldraträff.
Kröp på golvet och lekte med treåringarna.
Sen spelade jag piano på en vigsel.
Det blev Gotländsk brudmarsch, två psalmer, samt Änglagård på slutet.
Jätteroligt att kunna hoppa in och göra lite nytta i mitt nya pensionärsliv.
När det var gjort tog jag syster Ulla på en liten sightseeing.
Vi promenerade ner till Fishermen's wharf och tittade på sjölejonen
och tog sen en buss upp till Coit tower och en betagande utsikt.
När dagen så gick mot kväll, var vår bil borta.
Den hade forslats bort efter att ha stått för länge på en gata.
En hel timme för länge...
Ny utmaning. Skynda sig till Tow away-parkeringen på andra sidan stan och lösa ut den lilla blå Nissan och köra i mörkret och fredagstrafiken rakt genom Downtown och hem. Dessutom några tusen kronor fattigare. Grr!
Sist gick vi med vår kyrkoherde Pernilla och min syster Ulla till en liten spansk restaurang
och åt en god och tröstande paella.
Förvisso en innehållsrik dag
Jag spelade gitarr och vid Svenska kyrkans Barn- och föräldraträff.
Kröp på golvet och lekte med treåringarna.
Sen spelade jag piano på en vigsel.
Det blev Gotländsk brudmarsch, två psalmer, samt Änglagård på slutet.
Jätteroligt att kunna hoppa in och göra lite nytta i mitt nya pensionärsliv.
När det var gjort tog jag syster Ulla på en liten sightseeing.
Vi promenerade ner till Fishermen's wharf och tittade på sjölejonen
och tog sen en buss upp till Coit tower och en betagande utsikt.
När dagen så gick mot kväll, var vår bil borta.
Den hade forslats bort efter att ha stått för länge på en gata.
En hel timme för länge...
Ny utmaning. Skynda sig till Tow away-parkeringen på andra sidan stan och lösa ut den lilla blå Nissan och köra i mörkret och fredagstrafiken rakt genom Downtown och hem. Dessutom några tusen kronor fattigare. Grr!
Sist gick vi med vår kyrkoherde Pernilla och min syster Ulla till en liten spansk restaurang
och åt en god och tröstande paella.
Förvisso en innehållsrik dag
06 februari 2013
Shakespeare om musik
En fantastisk collegekör från Minnesota, S:t Olaf choir, framträdde ikväll i S:t Ignatiuskatedralen i San Francisco. Våra norska vänner tog med oss dit.
Och jag säger bara det: Bogoróditse Dévo av Rachmaninoff! Makalöst framfört.
På grund av att det var en ungdomskör och inte typ donkosackerna, så saknades visserligen den läckra bottentonen i näst sista tonens dominantackord. Men vad gör det, dom lade upp en oktav och det gick lika bra det.
Konserten var enormt vacker. Flera av ungdomarna fick hoppa in i olika solopartier. Sångarna sjöng hela konserten utantill och stod hela tiden och höll varandras händer. Det har jag aldrig sett förut. Men det var säkert genomtänkt för att skapa den intensiva enhetskänslan som behövs för ett fulländat framträdande.
Ett stycke var en tonsättning av en Shakespeartext, Serenade to Music av Ralph Vaughan Williams. Egentligen ett långt och rätt svårsmält verk men med några gyllene rader i mitten. Jag måste få citera dem:
I am never merry when I hear sweet music.
The reason is, your spirits are attentive:
The man that hath no music in himself,
Nor is not mov'd with concord of sweet sounds,
Is fit for treasons, statagems and spoils:
The motions of his spirit are dull as night,
And his affections dark as Erebus:
Let no such man be trusted.
Music! Hark!
Stort tack till St Olaf Choir och dess dynamiske ledare Anton Armstrong.
Och jag säger bara det: Bogoróditse Dévo av Rachmaninoff! Makalöst framfört.
På grund av att det var en ungdomskör och inte typ donkosackerna, så saknades visserligen den läckra bottentonen i näst sista tonens dominantackord. Men vad gör det, dom lade upp en oktav och det gick lika bra det.
Konserten var enormt vacker. Flera av ungdomarna fick hoppa in i olika solopartier. Sångarna sjöng hela konserten utantill och stod hela tiden och höll varandras händer. Det har jag aldrig sett förut. Men det var säkert genomtänkt för att skapa den intensiva enhetskänslan som behövs för ett fulländat framträdande.
Ett stycke var en tonsättning av en Shakespeartext, Serenade to Music av Ralph Vaughan Williams. Egentligen ett långt och rätt svårsmält verk men med några gyllene rader i mitten. Jag måste få citera dem:
I am never merry when I hear sweet music.
The reason is, your spirits are attentive:
The man that hath no music in himself,
Nor is not mov'd with concord of sweet sounds,
Is fit for treasons, statagems and spoils:
The motions of his spirit are dull as night,
And his affections dark as Erebus:
Let no such man be trusted.
Music! Hark!
Stort tack till St Olaf Choir och dess dynamiske ledare Anton Armstrong.
04 februari 2013
Super Bowl Sunday
Jag trodde denna söndag skulle handla om att Jesus blev förkastad i sin hemstad Nasaret.
Det var ju det texterna och kyrkoåret här i USA handlade om, i alla fall i den lutherska kyrkan. Jag förberedde och exekverade allt vad jag förmådde, på engelska och allt.
Och församlingen verkade tacksam och önskade mig välkommen tillbaka som predikant.
Men - dagen handlade inte alls om Jesus, utan om Super Bowl.
Innan jag kom hit hade jag överhuvudtaget inte hört begreppet.
Om det nu finns någon lika korkad som jag, så kan jag berätta att det är den en av årets allra största idrottshändelser i detta underliga men underbara land.
Finalen i elitserien av amerikansk fotboll.
Det var som på sjuttiotalet när Ingemar Stenmark åkte. Allt stängde och höll andan.
Så var det här idag. Till och med kyrkan anpassade sig och stängde i tid för matchen.
Väl hemkomna från dagens gudstjänst och utflykt bänkade vi oss vid teven och försökte förstå vad som var så extraordinärt med denna sport. En massa killar som rusar in i varandra och brötar ihop sig tills domarn blåser.
Men rackarn, rätt som det är börjar Luleå hockey-tjejen vid min sida fatta spelet och förklara och prata som om hon förstod.
- Nu ser du att de röda måste ta sig fram till den där linjen under nästa försök, annars...
- Öhh..?
Jo, visst blev det mer och mer begripligt ju längre vi tittade. Till slut måste jag erkänna att rätt lag vann, dvs inte San Francisco Fortyniners utan Baltimore Ravens.
Men - jag tror inte idag iaf att jag som gammal pacifist kommer att bli en älskare av en sport som handlar om att claim land och skjuta bollen som en kula. Lite väl konfrontatoriskt-imperialistiskt för min smak.
Det finns a movement i USA som kämpar för att måndagen efter Super Bowl ska bli en nationell helgdag, minsann.
Som påskdagen typ.
Hmm.
Det var ju det texterna och kyrkoåret här i USA handlade om, i alla fall i den lutherska kyrkan. Jag förberedde och exekverade allt vad jag förmådde, på engelska och allt.
Och församlingen verkade tacksam och önskade mig välkommen tillbaka som predikant.
Men - dagen handlade inte alls om Jesus, utan om Super Bowl.
Innan jag kom hit hade jag överhuvudtaget inte hört begreppet.
Om det nu finns någon lika korkad som jag, så kan jag berätta att det är den en av årets allra största idrottshändelser i detta underliga men underbara land.
Finalen i elitserien av amerikansk fotboll.
Det var som på sjuttiotalet när Ingemar Stenmark åkte. Allt stängde och höll andan.
Så var det här idag. Till och med kyrkan anpassade sig och stängde i tid för matchen.
Väl hemkomna från dagens gudstjänst och utflykt bänkade vi oss vid teven och försökte förstå vad som var så extraordinärt med denna sport. En massa killar som rusar in i varandra och brötar ihop sig tills domarn blåser.
Men rackarn, rätt som det är börjar Luleå hockey-tjejen vid min sida fatta spelet och förklara och prata som om hon förstod.
- Nu ser du att de röda måste ta sig fram till den där linjen under nästa försök, annars...
- Öhh..?
Jo, visst blev det mer och mer begripligt ju längre vi tittade. Till slut måste jag erkänna att rätt lag vann, dvs inte San Francisco Fortyniners utan Baltimore Ravens.
Men - jag tror inte idag iaf att jag som gammal pacifist kommer att bli en älskare av en sport som handlar om att claim land och skjuta bollen som en kula. Lite väl konfrontatoriskt-imperialistiskt för min smak.
Det finns a movement i USA som kämpar för att måndagen efter Super Bowl ska bli en nationell helgdag, minsann.
Som påskdagen typ.
Hmm.
02 februari 2013
Barn- och föräldraträff
"Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand,
vi är en massa syskon som tycker om varann..."
Det är barn- och föräldraträff med Svenska kyrkan i San Francisco.
Några svenska mammor med barn sitter på golvet i kyrkan.
Någon av dem har bott här i femton år och är gift med en amerikan.
Någon kom från Sverige för ett halvår sedan, då hennes man fick jobb i Silicon Valley.
De flesta av barnen är mellan två och tre år, lite blyga men väldigt nyfikna på oss nykomlingar.
Åsa leder sångstunden. Jag spelar gitarr.
Det blir vanliga barn- och rörelsesånger och några berättelser.
Sen tänder Åsa dopljuset och var och en av oss får tända ett värmeljus och ställa framför oss.
Hon berättar om Jesus och barnen, och så ber vi Gud som haver tillsammans.
Sen går det inte att hålla barnen samlade längre.
Som postludium efter andakten kräver de att få sjunga och leka Björnen sover.
Men det blir bara en gång, för den är ju lite skrämmande ändå.
Efteråt flyttar alla en trappa upp till sjömanskyrkans dagrum och umgås och äter våfflor.
Våfflor är för norska sjömanskyrkan vad kanelbullar är för Svenska kyrkan i utlandet. Och i Kalifornien har Svenska kyrkan inga egna lokaler utan hyr in sig i norrmännens kyrkor både här i San Francisco och i Los Angeles. Så här bjuds våfflor, goda våfflor med hallonsylt.
Barnen leker med bilar och flygplan och klossar. Rätt snart sitter jag och förklarar för en liten flicka att red heter röd på svenska, och att den där bilen är blå. Mammorna fikar och pratar om hur det är att bo i Kalifornien.
Under fikastunden inser jag att de flesta av de här kvinnorna har åkt långt på morgonen för att komma hit. De bor runt hela San Francisco-bukten och tycker att Svenska kyrkans barnträffar är så viktiga att de åker med sina barn en timme eller mer för att vara med.
Insikten får mig genast att repetera deras och barnens namn. Det är väl det minsta jag kan göra för att möta deras intresse och deras val denna fredag förmiddag.
vi är en massa syskon som tycker om varann..."
Det är barn- och föräldraträff med Svenska kyrkan i San Francisco.
Några svenska mammor med barn sitter på golvet i kyrkan.
Någon av dem har bott här i femton år och är gift med en amerikan.
Någon kom från Sverige för ett halvår sedan, då hennes man fick jobb i Silicon Valley.
De flesta av barnen är mellan två och tre år, lite blyga men väldigt nyfikna på oss nykomlingar.
Åsa leder sångstunden. Jag spelar gitarr.
Det blir vanliga barn- och rörelsesånger och några berättelser.
Sen tänder Åsa dopljuset och var och en av oss får tända ett värmeljus och ställa framför oss.
Hon berättar om Jesus och barnen, och så ber vi Gud som haver tillsammans.
Sen går det inte att hålla barnen samlade längre.
Som postludium efter andakten kräver de att få sjunga och leka Björnen sover.
Men det blir bara en gång, för den är ju lite skrämmande ändå.
Efteråt flyttar alla en trappa upp till sjömanskyrkans dagrum och umgås och äter våfflor.
Våfflor är för norska sjömanskyrkan vad kanelbullar är för Svenska kyrkan i utlandet. Och i Kalifornien har Svenska kyrkan inga egna lokaler utan hyr in sig i norrmännens kyrkor både här i San Francisco och i Los Angeles. Så här bjuds våfflor, goda våfflor med hallonsylt.
Barnen leker med bilar och flygplan och klossar. Rätt snart sitter jag och förklarar för en liten flicka att red heter röd på svenska, och att den där bilen är blå. Mammorna fikar och pratar om hur det är att bo i Kalifornien.
Under fikastunden inser jag att de flesta av de här kvinnorna har åkt långt på morgonen för att komma hit. De bor runt hela San Francisco-bukten och tycker att Svenska kyrkans barnträffar är så viktiga att de åker med sina barn en timme eller mer för att vara med.
Insikten får mig genast att repetera deras och barnens namn. Det är väl det minsta jag kan göra för att möta deras intresse och deras val denna fredag förmiddag.