Påven Franciscus och ärkebiskopsvalet

Jag kommer hem från affären med tidskriften LIFE:s nummer om påven: Pope Francis, the Vicar of Christ from Saint Peter to today. Sätter mig ned en stund innan matlagningen och läser. Men hinner bara några rader, innan jag måste lägga ifrån mig tidskriften och plocka upp datorn bredvid min stol.

Så bra sagt, så otroligt bra! Jag menar den nye påvens vigningspredikan, citerad på sid 6 under rubriken On St. Peter's Throne. Den tillhörande bilden visar påven Franciscus sittande på påvetronen framför den församlade skaran av kardinaler som just har valt honom. Hela uppslaget ser ut att tala om makt, maktutövning, prestige från honom som sitter on St. Peter's throne. I snörräta rader sitter de lika svartklädda kardinalerna med sina roliga och för all del klädsamma röda kalotter för att lyssna till sin nye ledare. Känns det inte till och med lite som tyskt 30-tal?

Men så läser jag vad den nyvalde påven säger i sin första predikan. Och här måste jag få citera tidningen: "In his eloquent and moving homily delivered at St. Peter's during the Mass inaugurating his Petrine ministry on March 19, he said that on this day:
We are celebrating the beginning of the ministry of the new bishop of Rome, the successor of Peter, which also involves a certain power. Certainly, Jesus Christ conferred power upon Peter, but what sort of power was it? Jesus's three questions to Peter about love are followed by three commands: feed my lambs, feed my sheep. Let us never forget that authentic power is service, and that the pope too, when exercising power, must enter ever more fully into that service which has its radiant culmination on the cross. He must be inspired by the lowly, concrete ant faithful service that marked Saint Joseph and, like him, he must open his arms to protect all of God's people and embrace with tender affection the whole of humanity, especially the poorest, the weakest, the least important..."

Alltså, kanske påven Franciscus på fullaste allvar menar, att den enda makt han som kyrkans överhuvud har är tjänandets makt. Jag vill gärna tro det. Att hans makt ligger i föredömets makt.  I tjänandet, i tjänarviljan som han visar då han på skärtorsdagen firar mässan på ett ungdomsfängelse och själv tvättar internernas fötter. Som exempel på tjänandets makt hänvisar han i sin predikan till jungfru Marias man Josef som tog sig an ett barn som inte var hans. Sådan skall en rätt påve vara, menar Franciscus, "en som öppnar sin famn för att försvara allt Guds folk och omsluta hela mänskligheten med ömhet, särskilt de fattigaste, de svagaste, de minst viktiga."

Och nu står vi inför att välja en ny ärkebiskop för Svenska kyrkan.
Vi har ett exempel att lära av.
Det diskuteras sökprofiler hit och dit i sociala medier.
Hur skall den nya ärkebiskopen vara, vilken kompetens skall hen ha osv.
Jag hoppas hen visar tjänarsinne i den helige Franciscus' och påven Franciscus' efterföljd.
Och vågar visa det i handling.

Min bordsbön

I Jesu namn till bords vi går.
Välsigna, Gud, den mat vi får. Amen.

Den här bordsbönen har varit min sedan många år.

Den finns också i en längre version på melodin Se Jesus är ett tröstrikt namn:
Den bordsbönen sjöng vi i skolan innan vi gick till frukostrasten:
I Jesu namn till bords vi går. Välsigna, Gud, den mat vi får.
Och hägna med din milda hand i nåd vårt hem och fosterland. Amen.
Efter maten sjöng vi: Dig vare lov för livets ord, för dopets bad och nådens bord.
Oss alla av det brödet giv, som skänker världen evigt liv. Amen.

När jag tänker efter, är det en teologiskt heltäckande bön,
som innesluter såväl vår mat som vår kyrkas nådemedel Ordet, dopet och nattvarden.

I min barndom bad Mamma och Pappa kring familjens middagsbord kort och koncist:
Gode Gud, välsigna maten. Amen.
Och – efter maten: Tack, gode Gud för maten. Amen.
Men alltsedan mina barn var små, har min bordsbön varit:
I Jesu namn till bords vi går. Välsigna, Gud, den mat vi får. Amen

Jag ber inte bordsbön till varje måltid. Ofta glömmer jag helt bort att be, fast jag alltid är medveten om det privilegium jag åtnjuter. Ibland blir det bara en bönesuck utan ord. Ibland en tacksamhetens tanke utan riktning. Och ibland blir det en fri bordsbön över bordsgemenskapen och de gåvor vi skall få. Men standard är: I Jesu namn till bords vi går. Välsigna, Gud, den mat vi får. Amen.

I den bönen får Gud tack och ära för att vi får äta oss mätta även idag. Vi tänker på och ber för dem som ingen mat får, som får gå hungriga till sängs efter sin dag. Vi innesluter dem i vår bön och ber att vi, vårt samhälle och kyrkan runt om vår jord skall kunna bidra till en rättvisare värld.

Men i bordsbönen finns också alla dem med som faktiskt har gett oss vårt dagliga bröd.
Affären, där vi köpt vår middagsmat och dem som arbetar där, på affärsbiträdet som lade köttet eller grönsakerna på plats i disken. Chauffören som körde maten till affären, och alla led emellan affären och producenten. För odlaren i närorten, i Spanien, Nya Zeeland eller Brasilien.

I Jesu namn till bords vi går.
Vi vänder oss till alla goda gåvors givare med tack för nåden att vi får äta mat också idag.
Uttrycket I Jesu namn  handlar om att bönen beds i Jesu närhet och löften.
Vad ni än gör, gör det i vår herre Jesu Kristi namn, säger Paulus. Kanske det handlar om det obegripliga faktum, att Jesu namn borgar för nåd, välsignelse och evigt liv.

Välsigna, Gud, den mat vi får.
Vi ber att maten vi äter skall ge hälsa och kraft i våra liv,
om kärlek och generositet gentemot alla som inte fått mat idag.
Och vi ber om Kristi kyrkas enhet kring nattvardens bord.

Och – om vi än ber vår bordsbön i ensamhet, utan några andra kring vårt  bord,
så ber vi vår bön i kyrkans världsvida gemenskap,
och där är vi många kring den korta bönen ur Fader vår:

Ge oss idag det bröd vi behöver.
Eller som vi bad förr:
Vårt dagliga bröd giv oss idag.

Outreach med småbarnssången

För en månad sedan besöktes Barn- och föräldraträffen av en familj från Sancta Cruz.
De berättade att det finns en grupp svenska föräldrar där, som regelbundet brukar samlas med sina barn. De åkte sedan hem och berättade för sina kompisar om Svenska kyrkans småbarnssång i SF. Därefter dröjde det inte länge förrän hustrun fick en inbjudan att komma dit och leda en sångstund med barnen.

Igår var vi där. Sancta Cruz ligger vid havet 1½ timmes resa söder om San Francisco.
Där möttes vi av glada föräldrar och av barn som sprang runt runt i the Viking Hall, en enkel samlingssal med gott om plats för barn och med nordiska motiv i tavlorna runt väggarna.
Vi blev mycket varmt mottagna. Även papporna var med här, kanske mycket för att de samlas på lördagsförmiddagar. De berättade att samlingens syfte är att låta de svenska barnen få träffa andra svenska barn och leka och lära på svenska och få höra om svenska seder. Flera av familjerna är svensk-amerikanska och bofasta.

Sångstunden blev underbar. Alla deltog och sjöng med, papporna också, och hissade sina barn upp i luften: Hej, barnet upp! Ända upp i taket. Hej, barnet ner, ända ner i golvet. Tra la la la la...
Efteråt bjöds vi på kaffe och hembakt bröd, och en av papporna hade bakat nötkakor.
Under fikastunden berättade Åsa lite mer om varför Svenska kyrkan har personal här ute i väst och att hon var tacksam att på det här sättet få tillfälle att knyta nya kontakter.

Innan vi lämnade Viking Hall tog de löfte av oss att återkomma till hösten.
Skoj, skoj, och mycket framåtsyftande.

Syttende mai

Fredag morgon. En god sol värmer på verandan.
Det är brödrafolkets dag idag, full yra i norskkolonin.
Och San Francisco vädrar vår och firar med en stor folkfest, Bay to Breakers.

Hemma i Sverige är det äntligen riktigt varmt inför pingsthelgen.
Vi har också ca 20 grader.
Men där blommar dessutom vitsipporna,
och där sjunger bofinken kring vår stuga,
där börjar löven spricka ut
och vårbäcken brusar under bron.

Om en och en halv månad är jag där,
Då har våryran dragit förbi för länge sen.
Men inte sommaren.

Tro-tvivel-tro fra Norge

Inte vet jag om Jesus Verkligen uppstod ur sin grav.
Men jag hoppas det, tror det
och kan ibland känna att det är så.

Jesus känns mig ofta nära,
pålitlig mer än alla andra,
hoppingivande och slutgiltig på något sätt.

Men tänk om han ändå inte finns eller ens har funnits?
En hemsk fråga.
Men just idag, tack vare Oslo Gospel Choir vågar jag ännu tro.

Jag vill rekommendera deras skivor.
Vi har tagit med en skiva till landet over here:
Salmeskatt heter den.

I den musiken kommer Gud mig personligt nära
som i den allra bästa predikan eller Bach-kantat.
Vad är sånginslag, och vad är förkunnelse?

Vatten för törstande själ,
livgivande, törstsläckande och lagom kallt
som en fjällbäck fra Norge.

Utflykt till Mount Tamalpais

Ledig måndag, och vi passar på att se oss omkring i Marin County norr om GG-bron.
Första stoppet i Sausalito, en liten mysig förstad till SF strax norr om bron.

Där ute ligger Alcatraz och bortom ön Bay Bridge

 

 

Nöjd hustru efter en kopp kaffe vid vattnet.

 

På andra sidan vattnet syns vår stad resa sig i diset.

 



 

Så börjar vi klättra uppåt mot det högsta berget norr om SF.

 

Här är vacker natur helt nära storstaden.

En betagande syn häruppifrån.

Man ser San Francisco där borta i soldiset.

 



 

Här är vi nästan 800 meter över havet med SF i bakgrunden.

 

Sedan börjar nedstigningen.

 

- Oj då, där var det visst ett övergångsställe...

Vackert överallt.

 



Äntligen en bild på dagens fotograf.

 



Vägvisning...





 

Nere vid redwoodskogarna nära Muir Woods.

Stinson Beach, men vi hade inte tänkt på badkläder...

 



 

Ett mäktigt hav - Stilla havet,

och däär borta har vi varit.

 

Vårblomma

Jublande vit matta
av blommor.

Armarna sträckta mot våren.
Ren glädje och applåd till solen!

Varje blomma unik,
omöjlig att kopiera.

Dock,
miljarder.

Flikiga blad,
fågelsång och fägring.

Övervintrare
efter istiden.

Du klarar
en vinter till!

Ständigt ny.
Vitsippa!

Artemis

Som svensk här i San Francisco har jag liksom många andra känt stor stolhet över att ha en svensk racingbåt med i utmanargänget inför seglartävlingen America's Cup i höst. Den svenska katamaranen Artemis har i månader tränat fram och tillbaka alldeles nedanför oss i San Francisco Bay och även gjort testlopp med den amerikanska båten Oracle. Den svenska flaggan har synts i seglets topp och framkallat stolta rysningar.

Men idag hände något som får mig att fundera. Artemis kapsejsade under träning i stark blåst och bröts sönder, varvid en engelsman i besättningen omkom i vågorna. Djupt tragiskt och en hård smäll för Artemis-teamet. Troligen är båten försäkrad så att den kan byggas upp igen eller ersättas. Men ett förlorat människoliv kan aldrig ersättas. Och det får mig att fundera på det meningsfulla i sådana här miljonsatsningar. Om segling är dyrt i allmänhet, så är ett sånt här gippo extremt dyrt. Besättningen och en hundramannastab av allehanda specialister har legat här i månader för att finslipa på tekniken, bygga om detaljer, prova nya sätt och konditionsträna. Efter dagens haveri känner jag förstämning och medkänsla med besättningen och deras anhöriga. Men jag fick också en tankeställare, och nu ifrågasätter jag med ens hela det spektakulära evanemanget.
Kommer mitt hjärta att fortsätta slå för Artemis, om hon återuppstår ur vågorna och tar upp kampen igen? Eller är det kört nu för den svenska båten och dess fan-club?

Besök i Los Angeles

Så är då vardagen tillbaka.
Vi har varit på en första tur till Los Angeles och träffat svenska församlingen där.
Den är inrymd i Norska sjömanskyrkans lokaler i hamnstaden St Pedro.
Jag blev imponerad över de väl tilltagna lokaliteterna och den aktiva svenska församlingen.
Men så har den också funnits länge och haft en svensk präst stationerad där under lång tid.

Los Angeles är en gigantisk storstad. Under landningsvarvet kunde jag omöjligt se något slut på staden. Som London ungefär von oben. Staden är omgiven av berg och vetter ner emot en havsvik, där St Pedro och sjömanskyrkan ligger i ett av världens största hamnområden.

Under dagarna med den svenska kyrkoherden Pernilla Håkansdotter Olsson och assistenten/kantorn Britt-Marie Sixtensson m.fl. fick hustrun och jag vara med om en svensk högmässa och leda ett seminarium om diakoni och frivillighet.
Vi fick dessutom ett par kvalificerade guidningar runtom i änglastaden.

Det intryck av LA som för mig är starkast är förutom dess ofantliga storhet, att det inte på något sätt verkar vara en glamorös stad utan en ren och skär industristad. Kvarteren kring Walk of Fame i Hollywood är helt vanliga gator och ser ut som vilken amerikansk stad som helst. Jag gick och såg på de berömda stjärnmönstren i trottoaren till minne av The Beatles, Groucho Marx, Steven Spielberg, Celine Dyon, Louis Armstrong och hundratals andra. Men över och förbi de dyrkade stjärnorna skyndade folk till och från sina arbeten som i vilken annan stad som helst.
På ett ställe var det mycket folk och även diverse utklädda Darth Wader, Spider Man och sådana figurer. Det var visst platsen för Oscarsutdelningen. Men även denna glamorösa port såg helt vanlig ut i sin naturliga omgivning. Därifrån körde Bittan oss ut mot Beverley Hills, och där var utan tvekan standarden en helt annan. Stora villor med prunkande trädgårdar och höga häckar/murar bakom vilka det rika folket gömde sig.

Jag kunde inte låta bli att tycka synd om alla de unga vuxna som lockas till LA för att söka berömmelse och lycka. Svenska och norska kyrkan behövs där helt klart, även om deras lokaler ligger i hamnkvarterren ca en halvtimme från centrum där dagens besökare i Los Angeles rör sig. Då har Svenska kyrkan i San Francisco ett bättre läge i norska sjömanskyrkan på Hyde Street. Den gatan är med sin storslagna branta utsikt ett måste för varje turist i San Francisco. Men just branten, låt vara med den exotiska Cable car, är också ett stort problem. Folk har uppenbara svårigheter att ta sig till kyrkan på gudstjänst, och parkeringsmöjligheterna är ett ytterligare krux.
Så det som inte finns här finns där, och det som inte finns där finns här...

Men här finns i alla fall just nu mitt hem på jorden.

Fredagspromenad



Vi går ner mot hamnkvarteren och Fishermans' Wharf.

The Hyde Street Pier precis nedanför vår gata omramar en badstrand,

väl frekventerad och populärt kameraobjekt.

Vattenprov tages 



 

Går österut längs Beach Street, där pirater möter.

 

Här bröstar sig San Francisco.

 

Spårvagnar från världens alla hörn.

Vår generalkonsul har gett sig den på

att ta hit en från Göteborg också.

 

Havsnära...

 En kändis i Fishermans' Wharf:

En man som skrämmer flickor bakom sin buske

och dessutom hoppas på betalt för det.

 

Två silverfärgade "statyer"

som delar på förtjänsten.

 

 Allt måste förevigas.

 

 

 

De här sjölejonen solar sig nere i hamnen

och hörs ända upp till oss.

 Pier 39 är legendarisk i San Francisco,

men vid närmare påseende

är det en enda stor turistfälla.

 

Utsikten är det inget fel på.

Alcatraz och en katamaran.

 

Ja vad kan man annat göra...?

2632 Hyde Street

Det här är Hyde Street i San Francisco.

Här inne på gården bakom fasadhuset bor vi. 

 

 



Och tur är det, för ute på gatan slamrar de berömda kabelvagnarna.



Brant är det.



Nu går vi in på vår gård.

Lägenheten en trappa upp är vår.

Gästrum till vänster och sovrum till höger.



På andra sidan huset har vi en veranda

som vetter bort mot The Bay Bridge.

 

Där glider stora fartyg in.

 

Och ännu större fartyg.

 

Men också vackra fartyg som fraktar människor till och från vår vackra stad.