Underverk

Jag är på USA-turné.

Har för första gången varit nere i Florida. Under några soliga och roliga dagar i Orlando umgicks vi med svågern och svägerskan från Chicago, besökte Kennedy Space Center och Downtown Disney. Mer Disney orkade vi inte med utan ungar. Det är ju för deras skull man brukar åka till Disney World. Om sanningen ska fram så njöt jag ändå som ett barn. Jag gillar ju Disney-filmerna, och på det här shoppingcentret spelades Disneymusik överallt, smäktande, lyrisk, teatralisk och överdrivet filmisk. Helt ljuvlig musik således.

Kennedy Space Center var en mäktig upplevelse, mycket mäktig. Jag har alltid varit fascinerad av flygplan och rymden, så det här blev en dubbelhit. Och som toppen av allt fick vi gå in i den ännu ej helt färdigställda Atlantis-utställningen. Där hängde den stora rymdfärjan Atlantis i all sin glans så att man kunde beskåda den från alla håll. Och runt om fanns montrar med diverse beskrivningar av the Shuttle program. När det är färdigt kommer barnen att kunna krypa in i tunnlar som i en riktig rymdstation. Och redan nu kunde de i en simulator försöka landa Atlantis. Jag var lycklig, imponerad, och till och med rörd av någon anledning. Blev helt tagen åt det jag fick se och uppleva. Tänk att människan har lyckats konstruera ett flygplan som kunnat göra trettiotre turer ut i rymden och landa säkert efter fullgjorda uppdrag. Otroligt, vackert, osannolikt, och helt galet med tanke på vad världen egentligen behöver, men så har det ju alltid varit med uppfinningar. Först i efterhand ser man nyttan med dem.

Gissa om jag köpte mig en egen rymdfärja i shoppen!

Och nu är vi i New York och ska om några timmar gå till kyrkan och vara med om lilla Angelinas dop. Det blir en höjdare det med, att få välkomna och välsigna en liten människa som en gåva från Gud, ett underverk som är ännu mycket fantastiskare än aldrig så många rymdfärjor.

Vi ska sjunga att Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara,
Stjärnan ej på himlafästet, fågeln ej i kända nästet.

Midsummer at Sveadal

Det låter som en vacker dal hemma i Sverige.
Men det är faktiskt ett av svenskarnas ställen för midsommarfirande i the Bay Area.
Idag vallfärdade vi och hundratals andra till Sveadal.
Det innebar två timmars resa söderut och upp i bergen nånstans mellan San Jose och havet.
Först fyrfiliga motorvägar, sen tvåfiliga highways, sen avtag till vänster och höger in på allt mindre och mindre skogsvägar. Till slut förs vi längs en bäckravin uppför en dalgång mot världens ände under den tätnande skogen.

Under vägen dit kan jag inte låta bli att erinra mig hur Holme och Ausi och hundratals andra vallfärdade för att komma till midsommarblotet vid Uppsala högar. De rodde båt och gick till fots mil efter mil. Vi glider på gummihjul längs asfalterade vägar och har en GPS-dam som vet vart vi ska. Skillnaden är stor mellan Fridegårds Gryningsfolket och oss. Men frågan är om inte suget är detsamma trots de tusen åren oss emellan. Det inre suget efter traditioner som håller samman. Fira midsommar. Mötas. Begå viktiga riter.

Vi kommer fram till vägs ände längst inne i en lång dalgång. Där ligger Sveadal som sedan typ hundra år ägs av svenskar och som används för midsommarfirande varje år. Det är anläggningens huvudsyfte. Den ägs av Swedish American Patriotic League som förvaltar sitt uppdrag med den äran. En stor skylt möter oss inne bland dälderna: Welcome to Midsommar!
Vi parkerar på anvisad plats och stiger ur bilen.

Här är hett, säkert 33 grader och helt vindstilla i den djupa dalgången.
Sveadal är en rätt stor anläggning med gemensamma anläggningar i mitten, typ plats för midsommarstången, gräs runt om, stånd för försäljare, tennisbana, pool, kaffestuga och flera träbord under träden för medhavda luncher. Och i periferin runt detta döljer sig en mängd stugor och campingplatser med plats för tusen tokiga svenskar.
Helt ofattbart alltihop. Helt absurt skulle ungdomarna säga.

Vi åker dig för att skapa kontakter med svenskarna och presentera Svenska kyrkans arbete vid ett stånd som vi delar med Vasaorden och Patriotiska ligan. En hög och grann stång kläds med löv och blommor och reses till folkets jubel. Sen vidtager en stor ringdans.
Ett litet spelmanslag klätt i folkdräkter spelar upp och alla barnfamiljer strömmar till
och begår midsommar-riterna: Små grodorna, Jungfru jungfru, jungfru, jungfru skär,
Vi äro musikanter, och Raketen, precis som hemma i moderlandet.

Under tiden står hustrun och delar ut material och talar med besökare
som alla är så överraskade över att kyrkan finns på plats.
Och - jo visst vill jag få information, tack, tack.
I stånden bredvid vårt säljs svenska flaggor, målade träskor,dalahästar, T-shirts med Swedeheart på magen eller några storlekar större med Mini Viking på ryggen etc.
Och svenska folksagor på engelska och CDs med Vikingarna och traditionell svensk folkmusik. You name it.

Till slut avklingar dansen i hettan och alla söker sig till skuggan under de stora träden och öppnar sina lunchkorgar och coolboxes eller vad det heter. Folkdräkterna åker av.
Ungar tjoar ifrån poolen och gamla vänner möts och kindpussar varandra. Påfallande många talar bara engelska, men dagen och firandet är desto viktigare för dem. De är jättemycket svenskar, även om det var deras farmor som kom hit från det gamla landet och de själva inte kan mer än Hej hur mår du.

Jag trivs. Folkvimmel är på nåt sätt så enkelt i det här landet. Alla är så trevliga och lättpratade, mycket mer än hemma faktiskt. Och själva grejen, svenskheten är det gemensamma kittet, det som gör att man bilar i flera timmar för att komma hit till vägs ände och ett svenskt midsommarfirande i the Bay Area.

När vi packar ihop och åker hem, återstår halva programmet med procession med fanborg och tal och mera dans kring stången och efter middagsuppehållet även dans på anläggningens svenska dansbana. Men vi har två timmars resa hem och känner att vi har gjort vårt för denna gång.

Nu sänker sig solen över vår stad.
Jag sitter på verandan och njuter.
För San Francisco är midsommarvärmen rätt ovanligt hög, runt 22 grader.

Glad midsommar, everybody!

Midsommarafton

Det är midsommarafton.
Jag är hemma, men långt hemifrån.
Som dom sjunger i Kristina från Duvemåla efter ankomsten till det nya landet:
"Hemma var ligger det nånstans? Kan nån ge svar.
Nu är det midsommar och dans hos mor och far."

Tankarna på Sverige har funnits där hela dagen.
När jag vaknade i morse hade man redan dansat färdigt
runt midsommarstängerna.
Och nu när vi har afton, är natten ljus hemma,
och solen håller på att gå upp igen efter sin tupplur.

Men där är jag inte i år.
I år är hemma här i San Francisco.
Amerikanerna firar inte midsommar alls. Årstiderna är inte alls så tydliga som i Sverige.
Men svenskkolonin kommer att samlas i morgon till ett stort midsommarfirande i Sveadal. Det ska bli spännande. Det talas om tusen personer.

Så idag är en lugn mellandag mellan barnbarnsbesöket och midsommarfirandet.
Jag har varit uppe i kyrkan några timmar och övat piano, orgel och cello.
På söndag ska jag spela cello i norska gudstjänsten.
Ska spela O låt mig få vara en liten kvist, medan nattvarden utdelas.

Det har varit riktigt varmt några dagar, ca 22-24 grader.
Vore det inte för blåsten så skulle det kännas varmare än det gör.
Stan är fylld med turister. San Francisco fjäskar riktigt för dem.
På kabelvagnen tjoas det uppför och nedför och tas kort.

För mig vänder nu årets midsommarafton mot kväll, men utan sill och färskpotatis.
Och det går det med, utan problem.
Men om två veckor åker vi hem till den svenska sommaren.
Då åker nog sillburken fram.
Det ser jag fram emot.
Väldigt mycket.

Vad får de unga med sig?

Dålig rubrik förvisso, men även om det är gubbvarning på det, så tänker jag fundera över det jag fick med mig ut i livet och ställa frågan vad de unga får med sig idag?
Nej, det handlar inte om utbildning eller pengar utan om tro, livstro, livsinriktning, gudstro.

Vi var på KGF-stämma i Östersund. Kan ha varit hösten 1961 men jag vet inte säkert.
Det var mitt första möte med det Kristliga gymnasistförbundet.
KGF-are från hela Härnösands stift samlades varje höst och vår till en uppbyggelsehelg,
en höst- eller vårstämma. Från alla läroverk reste man och hörde på intressanta föredrag, bad tideböner och firade mässor, något mycket ovanligt, ja t.o.m. exotiskt på den tiden.

Höststämman i Östersund avslutades i Stora kyrkan med det vi idag skulle kalla en sändningsgudstjänst. Vid gudstjänstens slut gick alla fram till koret och bildade en halvcirkel. Fattade varandras händer i känslosam medvetenhet om att det nu dröjer länge tills vi ses igen. Och så sjöng vi vända mot altaret: Den stora vita här vi se, som tusen fjäll i snö sig te. Det är psalm 170 i vår nuvarande psalmbok, fast den gamla texten är mycket starkare. Psalmen besjunger det stora mötet, den stora höststämman i himmelen. Innan avskedet förenades vi i den gemensamma visionen, att en gång få ses därhemma hos Gud och sjunga hans lov.
Stunden var enormt känsloladdad, flera grät och alla längtade vi till nästa KGF-möte. Kanske det skulle bli på Hampnäs folkhögskola under jullovet, under vårstämman eller vid sommarmötet på Munkviken.

Sånt här fick jag med mig som livsgrund, trosgrund, som diskurs för mitt liv.
Vad får de unga idag med sig ut i livet?
Vilka vackra berörande stunder ger dem energi?
Var får de möta helighet, det som är Större?

I och med det vansinniga vietnamkriget reste sig en hel värld emot USA och såg istället socialismen som det enda hållbara alternativet till USA-imperialismen. I Sverige var religionen redan hårt kritiserad av Ingmar Hedenius, Herbert Tingsten m.fl. Men det var ett intet jämfört med Karl Marx’ läror om produktionsmedlen. På några få år ändrades många unga svenskas livstolkning från att ha varit den kristna enhetskulturens till att mer eller mindre bli dess motsats. Maos lilla röda ersatte Bibeln för många. Det finns ingen Gud, och om han finns verkar han enligt all historieskrivning stå på de besuttnas sida, makthavarnas och generalernas sida. Alltså ned med religionen! Låt oss bygga ett samhälle nedifrån, som inte är byggt på en schimär.
Många såg Mao Tse Tung (som han hette då) som den store frälsaren. Han lät mirakel ske i det fattiga landet i Fjärran Östern. Massorna fick mat för dagen genom en rättvis fördelning, skolbarnen hjälpte varandra istället för att konkurrera om betygen. Alla rikedomar överfördes till Folket för att distribueras åt var och en efter behov.

Sen sprack den bubblan. Socialismen var inte så gudasänd ändå. I Kina rådde en stenhård diktatur bakom de folkliga kulisserna. Enskilda ledare skodde sig på massornas bekostnad även i kommunistiska länder. 1989 föll så hela idén med Berlinmuren.
Och med ens framstod det fria kapitalistiska samhället som det enda alternativet.
Fri företagsamhet, så lite statlig styrning som möjligt, privatisering av statliga institutioner.

Nu har det gått mer än ett par decennier sedan dess. Och våra unga har ännu inte sett någon ljusning. I Sverige har kyrka och stat skilts åt. Landet har förändrats från en enhetskultur till en mångkultur. Och det är bra. Men välfärden plockas mer och mer ned från väggarna. Och de styrande vet inte riktigt hur det skall handskas med problemet. Inga tecken tyder på att den borgerliga alliansen lyckas mer än den rödgröna gjorde. Ungdomen kommer inte in på arbetsmarknaden. Utslagningen och därmed bidragsberoendet är stort.

Tre gudar har tagits ifrån våra unga, den kristna, den socialistiska och den kapitalistiska.
Och nu härskar Individualismen, Jag och mitt eget livsprojekt.
En ensam ångestskapande gud som ingen hjälp kan ge.

Jag är väldigt tacksam att jag fick med mig en gudstro på min livsresa. Att jag fick stå där med mina KGF-kamrater i ring kring altaret och sjunga Den stora vita här vi se.
Vi fick med oss något värdefullt, en styrka, en tilltro till livet:
Det finns en kärlek som följer oss, leder oss och en dag tar hand om oss när vi dör.

Men vad får de unga med sig idag..?
KGF-are i alla länder, förenen eder -
i bön!

Highway 1

Det är inte ofta min hustru diakonen kan ta ut en ledig helg.

Men nu har det hänt och vi har nyttjat den väl.

Har kört Highway 1 halvvägs till Los Angeles och tillbaka.

En vindlande vacker väg på branterna ovanför Stilla havet.

Vi har ju besök av barn och barnbarn och har liksom passat på.

Körde i lördags I 280 till Daily City och tog där in på Highway 1.

Vädret var inget vidare, mulet och t.o.m. dimmigt här och var.

Men vi tänkte att det blir väl bättre.

Körde förbi Half Moon Bay.

Stannade till vid en gammal fyr och tog vackra kort.

Och ett litet barn fick mat av dess moder.

Sedan vidare till Santa Cruz.

Då var vi vuxna alldeles utsvultna och kaffetörstiga,

eftersom vi helt hade glömt bort att ta med oss en fikakorg.

Åt en god thailunch och gav oss iväg på den sista etappen.

Kom till Carmel by the Sea efter ca sex timmars resa totalt.

Vi tog in på Svensgaard's Inn, som kan rekommenderas.

Det var mycket bättre än vårt förra Inn i Carmel.

Sällskapet beställde en pizza

och stöp därefter i säng.

På natten vaknade jag och tänkte med glädje på alla dem

som just då samlades till vigningshelg i Luleå domkyrka.

Jag hade gärna varit där och kramat om min gamla konfirmand som vigdes till diakon.

Tur att bönen finns och att vi får glädjas tillsammans trots avstånden.

Igår blev det söndag även i Kalifornien, nio timmar efter svensk tid.

Och vi vindlade vidare söderut till Big Sur.

Om den tidigare vägen var vacker, så var denna Vacker.

Och molnen blåste undan och solen lyste upp.

Enorma branter bredvid vägen ner mot vågornas kaskader.

Höga broar byggda på trettiotalet då vägen drogs mellan SF och LA.

Härliga färgspel längs branterna uppåt bergen,

och överallt den gula lilla statsblomman Californian Poppy.

Big Sur är en fyrplats plus ett stort naturområde söder därom.

Dit kan man åka och hika, nej inte hicka utan hajka.

Men däremot fanns ingen egentlig tätort där.

Vi åt lunch på ett café i den grönskande dalgången och vände sedan norrut igen.

Åter i Carmel tog vi barnvagnen och gick på en promenad ner genom den lilla staden.

Strosade på stranden, dvs föräldrarna strosade, medan mormodern och jag tog oss an barnvagnen medan vi njöt av strandlivet. Där var surfare och barn som lärde sig surfa, hundar som plaskade i vågorna och massor med folk som satt och njöt av solens sken och vågornas brus.

Och idag vände vi så hemåt igen, dock inte via Highway 1.

Nu tog vi motorvägar, 101 och 280 och kom hem efter inte fullt 2½ tim.

Och den lilla missade hela hemresan.

Hon sov och vi behövde inte stanna en enda gång.

Nu förstår jag varför alla säger att Highway 1 är ett måste för den som kommer till Kalifornien.

Storhelg i utlandskyrkan

Idag pustar jag ut och kopplar av efter en maxad helg.
Fötterna känner ännu av gårdagens köksspring.
Vi har haft besök av våra två kyrkoherdar, Pernilla som gjorde sin sista helg här,
och Staffan som ska efterträda henne efter sommaren.

I fredags var de båda med på Barn- och föräldraträffen, alltså småbarnssången,
Sen deltog jag och hustrun med sång och spel vid skolavslutningen i Los Gatos.
Dagen kröntes sen med en avskedsmiddag för Pernilla.

Lördagen. Städning av hemmet. Svida om och gå till kyrkan för spel vid två vigslar.
Jag hade fått en spännande uppgift till den första vigseln, att efter ringväxlingen göra något fint av låten Lover lay down. Så den har jag lyssnat på och lekt med under våren. Det gick riktigt bra tycker jag. Och så kompade jag en solist i Du är allt. Hon och några andra i följet var från Luleå. Bl.a. träffade jag en tidigare medarbetare i Örnäsets församling, jätteroligt.

Efter vigslarna körde hustrun och jag till flygplatsen och tog emot senaste barnbarnet med föräldrar som nu ska vara hos oss ett tag. Det var en stor stund att få se mormor ta den lilla i sin famn.

Igår var det söndag och jag hade olika uppgifter runt församlingens avsked av Pernilla.
En ung svenska, Jane, och jag hade att ordna allt inför kyrklunchen.
Fem minuter innan gudstjänsten kom körledaren och undrade om jag kunde ackompanjera hennes sånggrupp på gitarr till sången efter predikan. Det blev en snabbövning utanför köket och sen började gudstjänsten. Jane och jag bar ut byttor och dukade serveringsbordet men hann också vara med om en liten del av själva gudstjänsten i nedervåningen. Efter nattvarden smög vi upp till köket och gjorde det sista för att sen återvända till avtackningen av vår präst därnere. Åsa, Jane och jag sjöng en hyllningssång till henne på melodin till Abbas Fernando. Det var kul. Hon gillar ju Abbalåtar, Pernilla.

När så detta ståhej var över och kyrklunchen var bortplockad och diskad, vidtog nationaldagsfirandet, ett samarrangemang mellan svenska församlingen och Generalkonsulatet i SF. Bära stolar, lyssna på tal av vår generalkonsul Barbro Osher och musik framförd av stjärndirigenten Ragnar Bohlin på piano och en sopransolist. Vid det laget var jag så trött av allt att jag hade svårt att ta in något mer. Var bara glad att sedan få gå hem med min kära till samvaro med lilla M och lite eftersnack med Pernilla.

Idag måndag gör jag inte många knop.
Men är väldigt tacksam.

Dagens höjdare

Nej, det var inte fruktsalladen i morse medan solen försökte väcka oss genom persiennerna.
Det skulle bli en vanlig arbetsdag på många sätt.

Det var inte att jag vrålstädade,
både dammsög och våttorkade vår lägenhet.

Uppe vid kyrkan vidtog repetitioner inför dagens två vigslar.
Jag skulle vara kantor och hade en svår uppgift.

Men det var inte det - varken Lover lay down eller Sonja Aldéns Du är allt.
Brudparen tårades över stundens högtid, och visst, det var fantastiskt.

Men sen, sen ser jag en nybliven mormor stå på San Franciscos flygplats
för att ta emot den dotterdotter hon ännu inte sett.

En ung familj som kommer nedför rulltrappan.
En kram som omfattar hela universum.

Ett barnbarn i famnen.
Lycka.

Intensivhelgen har börjat

Vi märker det redan när klockan ringer i morse.
Som uppdragna disneyfigurer stiger vi upp och gör det vi ska.
Och klockan halv nio är vi flåsande uppe vid kyrkan och börjar ställa i ordning.

Det ligger i luften. Det blir en intensiv dag.
Jag tar fram kuddar och flanellograf inför småbarnssången,
Hustrun kopierar sånger och hör med husmor om fikat.

Jag övar på vigselmusiken för i morgon.
Sen kommer solisten till vigsel nr 2 för att träna sin sång.
Vi tränar och känner rätt snart att det håller.

Sen börjar föräldrarna komma med sina små.
Vi har terminens sista Barn- och föräldraträff
och de är så tillgivna och underbara, de små liven.

Vi sjunger våra sånger: Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand.
Och Här är jag och här är du, här är vi i kyrkan nu.
För att inte tala om Vad vore livet utan dig..?

Yxan, byxan, handen, tanden och en liten bil...
Blinka lilla stjärna där.
(Oj vad de blinkar med händerna!)

En nyckelpiga jag har i handen och se nu kryper den upp för armen.
Barnen har då en nyckelpiga av papper i handen
och låter den klättra uppför armen.

Jag blir så glad när jag ser dig...
Den israeliska mollbetonade hälsningssången.
Och Jag är ett litet ylle, bom tjickabom tjickabombom bom...

Sen tänder Åsa dopljuset och det blir stilla.
Vi sjunger vår samlingssång Nu har vi tänt ljuset, sitter stilla ner,
knäpper våra händer och till Gud vi ber.

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.
Åsa berättar sen med hjälp av flanobilderna
att Jesus tycker om barnen, tar dem i famnen och välsignar dem.

Stilla stunden slutar med
att kyrkoherde Pernilla ger barnen en fin gåva inför sommaren.
Hon välsignar barnen och ger dem en tavla med barnabönen.

Sen sjunger vi tok- och danssånger på slutet.
Och så kyrkklockan förstås.
Jag svänger gitarren i ett E-durackord så det dångar.

Sen blir det varm korv och glass uppe i sjömanskyrkans lokaler.
Och bygga klossar med Signe och skruva skruvar med Adam.
Och prata med Mike som har kört 1½ timme ända från Santa Cruz med sin familj.

Efter småbarnssången äter vi en korv till och packar bilen.
Kör sen dryg timme söderut till en park i Los Gatos.
Där har svenska skolan skolavslutning.

Vi sjunger med barnen och minglar med föräldrarna.
Och träffar två luleåbor faktiskt.
Det är varmt, säkert trettio grader.

Sen åter upp till San Francisco.
Måste tanka inför återresan
och köpa vattenflaskor.

Inga hemska bilköer idag.
Resan går bra förbi gulbruna kullar
och disiga berg.

Parkerar vår lilla Nissan uppe vid kyrkan,
kånkar in bagaget och stapplar nedför backen
till den väntande duschen och omklädningen.

Klockan åtta möter vi församlingsrepresentanter
och den avgående resp. tillträdande kyrkoherden
på en restaurang för en avskedsmiddag för Pernilla.

Prat och skratt och en vidunderlig utsikt över vattnet och solnedgången.
Och en känsla av uppbrott och tack.
Och med detta har vår intensiva helg tagit sin början.

Vilken kulturvecka!

När jag var kring 15 år gammal och gick i realskolan i Härnösand, spelade jag cello för vår musiklärare. Jag har tyvärr glömt hans namn, men han var mycket välvillig och uppmuntrande. En dag kom han med en liten lapp med några maskinskrivna rader och ville att jag skulle ta emot den och begrunda dess innehåll. Han ville inte bara ge mig etyder och tekniker och övningsstycken i hemläxa utan också ett tänkespråk, en djupare förståelse för konst och musik.

 

Så här stod det på den lapp som jag sedan klistrade in i min cellobok:

 

"Man bör lyssna till ett vackert musikstycke varje dag,

betrakta en skön tavla eller läsa en vacker dikt,

för att världens bekymmer icke må tillintetgöra

det sinne för skönhet som Gud har nedlagt i den mänskliga själen."

 

Den gångna veckan har jag sett mycket av Guds skönhet.

Som jag skrev häromdagen har jag sjungit härliga svenska sånger med barn i olika åldrar.

I torsdags gick jag för första gången till San Francisco Symphony och fick höra Dvoraks gripande cellokonsert samt ett par roliga verk av Kodaly och Bartok. I bartokverket var de nittio man i orkestern.

I fredags satt jag på verandan och hörde på avstånd en medryckande utomhuskonsert nere i hamnen med gruppen Imgine Dragons. Och igår var jag på De Young Museum och såg en stor fin utställning av gamla holländska konstnärer, bl.a. den trehundrafemtio år gamla och helt fascinerande tavlan Flicka med pärlörhänge av Jan Vermeer. Tavlan var inte stor, ungefär lika liten som Mona Lisa på Louvren, och lika spännande. Den har också kallats Hollands Mona Lisa.

Och så idag har jag fått höra en helt ljuvlig kammarkonsert på norska sjömanskyrkan, där den avgående organisten Håkon Södal med två intrumentalister bjöd på härliga norska nationalromantiska tongångar.

Som läsaren förstår har det alltså varit rena kulturveckan för mig.

Jag har sett mycket av Guds skönhet.

Men ännu återstår en begivenhet. Ikväll blir det ännu en gratiskonsert på verandan.

För Sting är i stan och ska ge en konsert nere i hamnen om några timmar.

Det blir nydeligt som norrmännen säger.

 

Verandatankar

Det är fantastiskt att vara pensionär och ändå vara ideellt engagerad i kyrkan.
Idag har jag varit med hustrun 1½ tim söderut längs fyrfiliga motorvägar
och hållit sångstunder med barn i The Southern Bay Area som det heter runt San José.

Hemkommen sätter jag mig på verandan och kopplar av med en Peperoni.
Blickar ut över vår vackra lilla trädgård, där mesar jagar varandra i all kärvänlighet,
och där vår kolibri stannar upp i luften för att se vem jag är.
Och en trast landar på gräsplätten för att lyssna efter och dra upp dagens sista mask.

Jag blir alldeles slut av dessa motorvägar med all slalomåkning som där förekommer.
Man måste vara på topp vad gäller koncentration hela tiden.
Och sen - rätt vad det är, grötar trafiken ihop sig och man får ligga i krypfart kilometer efter kilometer. Pendeltrafiken in och ut ur San Francisco är en helt annan än den från Älandsbro och in till Härnösand kan jag säga utan att ljuga.

Det är en lugn kväll. Dagens blåst har lagt av.
Från vår veranda har vi tre "fönster" av utsikt ner mot vattnet mellan husen i grannskapet.
Där är helt lugnt nu. Någon enstaka lokal turbåt sticker iväg till någon av städerna norrut,
och ett stort lastfartyg stävar åt vänster i kvällssolen ut mot Golden Gate-sundet och stillahavsfriheten. Ett rött flygplan lyfter från SFO som vi kallar den internationella flygplatsen, och strax därefter ett till, båda med riktning åt Portland-Seattle-hållet, dvs åt norr.

Jag tar några djupa andetag och försöker sammanfatta.
Det är långt till våra församlingsbor. När vi har småbarnssång här uppe på Hyde Street i stan,
får några av mammorna köra lika långt som vi gjorde idag för att komma till kyrkan.
Idag var det kyrkan som tog sig ut till församlingsborna, bilen fullastad med rekvisita:
gitarr, sångblad, rytminstrument och allehanda åskådningsmaterial, typ katt, gris, ko osv,
för vi skulle öva in Emilsången Lille katt, lille katt, lille söte katta, så att vi kan framföra den på förskoleavslutningen nästa vecka. Och efter den gruppen fick vi sjunga med svenska skolans barn för att hjälpa också dom inför skolavslutningen.

Det var varmt där nere, säkert närmare trettio. Också här i SF är det ovanligt varmt. Nu på kvällen sitter jag ute och här är ännu nitton grader. Det är inte så ofta. Här drar kall dimma ofta in genom sundet från havet, särskilt på sommaren. Solen håller på att gå ned. Skuggorna sträcker sig allt längre uppför husväggarna häromkring.

På lite olika sätt försöker kyrkan här skapa kontakter med områdets svenskar. Dem vi träffade idag var unga familjer. En del hade varit här i elva år, andra hade kommit för ett halvår sedan. Någon i familjen har fått jobb i Silicon Valley och resten följer med. De möter en helt ny värld och får lov att köpa hus, bil och hitta sitt nya liv. Svenskträffar är för de medföljande väldigt viktiga mötesplatser, också kyrkans arrangemang. Vi hann knappt in i skolan idag förrän en förälder sa att familjen gärna ville döpa sitt barn om det gick att ordna.

Jag är glad att jag inte blev fast längre på vägarna i afton. Man vet aldrig. Här måste man alltid ta med sig vattenflaskor och en banan, en keps och en tröja, när man ger sig ut på vägarna. För det kan bli stopp, och då är det inte alltid så lätt att vara välvillig och diakonal..!

Men det gick bra, och just nu drar ett flygplan ett streck över denna dag i de sista solstrålarna.
Och maj månad får ge sig.