En dag i luften

Stiger upp kl 06.30 och låtsas att jag inte ska lämna barn och barnbarn idag.
Borstar tänderna och bär sen ut väskorna till den väntande taxin.

Har aldrig någonsin åkt så långsamt ut till Arlanda. Högst nittiofem, ofta åttio i fint väglag.
Tur att det var fast pris på resan.

Incheckning och sedan frukost i lugn och (o)ro.
De sista meddelandena till barn och syster, så att de vet flighterna.

Och så iväg. Men något så tomt plan! Nästan ödsligt.
Jag gör ett överslag och finner att endast var fjärde säte är upptaget.

Får mindre angenäma funderingar på SAS:s bärighet.
Men känner också att det finns rymd i kabinen och extra god service.

Det betyder också att jag några timmar senare kan sträcka ut mig på ett helt säte
och ta en lång skön tupplur.

Annars handlar resan om ett antal korsord, säkert fyra.
Samt Hundraåringen. En helskruvad underhållningsbok.

Mellanlandning i Chicago.
Där är det snö på marken och stränga 20 minusgrader.

Promenadpaus ett par timmar i terminalernas oändligheter.
Samt en caesarsallad och en kall öl.

Sen tar United vid och flyger oss de sista fyra timmarna till resans mål.
Mera korsord och hundraåringar.

Och vita vidder där nere.
Klippiga bergen.

Efter en oändlighet och halva hundraåringen
landar vi så efter solnedgången i San Francisco, och är framme

så när som på en taxiresa in till SF och Hyde Street.
Där låser jag upp dörren och bär upp våra väskor efter 21 timmar på resande fot.

Hemma!
Hemma..?

Hemma, var ligger det nånstans,
kan nån ge svar?

Jag packar i alla fall upp,
och jag är tacksam.

Fem dygn i Härnösand

Jag är tillbaka i cyberrymden!
För att tvaversera Pippi Långstrump: Utan uppkoppling i två dagar, nej fem dygn, försmäktar vi på denna ö. Så har det känts lite grann. Men bara lite. För vi har haft så späckade dagar med barn och barnbarn och stugan och släkt och vänner och bekanta,
att jag mycket väl har klarat av den öde ön.

Ankomsten till Skogen och Stugan var mäktig. Allt var inbäddat i vintersnö, vägen plogad av allas vår Benka, och gångvägen över bäcken uppskottad av kär svåger och syster.
Själva hade vi endast sms:at stugan och slagit på värmen, så det var bara att stiga in i värmen!

Innan dess tumlade vi om två dagar i uppsalafamiljernas hägn, träffade barnbarnen och lyssnade på deras entusiastiska berättelser. Sedan fick vi låna vi en Volvo som var jättebra, (förlåt, Skoda..) och med den körde vi upp till Härnösand och Ytterskog.

Under några dagar där har vi hälsat på folk och umgåtts med barn, barnbarn och syskon och syskonbarnbarn. Och det har varit sååå värmande mitt i kylan. (Som lägst hade vi -18 grader.)

Idag, innan vi styrde kosan söderut, deltog vi med hundratals andra i prästvigningshögmässan i Härnösands domkyrka. Det var hur roligt som helst att se så många kära vänner och bekanta, trycka glada händer och krama leende ansikten. Vi missade lika många som vi mötte, jag vet det. Många såg jag som jag sedan aldrig kom att hälsa på. Men vad gör det? I kyrkan hade vi ju delat fridshälsningen med våra bänkgrannar. Den hälsningen nådde säkert till alla dem jag inte hann hälsa på personligen plus alla som inte kunde komma till kyrkan idag.

Sju präster vigdes till tjänst av biskop Tuulikki. Redan i somras sa en av dem, Cecilia, att vi var välkomna till hennes vigning. Men då kändes det omöjligt. Nu drev oss vår längtan efter barnbarnen till att boka en flygresa som gjorde det möjligt för oss att bevista hennes prästvigning.
Biskopen höll en jättebra predikan, och tillsammans med många andra lade hon så händerna på de sju och sände dem åstad till olika församlingar i det stora stiftet. Vi sjöng Med Gud och hans vänskap och sändes iväg allihop med Guds välsignelse, somliga till ny tjänst, andra till sitt vardagliga liv, och vi till vårt liv och uppdrag i Svenska kyrkans tjänst i San Francisco.
Tidszoner och kontinenter knöts ihop.
Jesus sände ut sina lärjungar.
Och jag fick ännu vara med.

I Sverige

Sitter på tåget från Göteborg mot Stockholm och Uppsala.
Det är vintervitt ute och snön yr i snålblåsten.
Jag har inte sett den svenska solen ännu.
Den har väl gått i ide som björnen.

Oerhört tacksam för de första sverigedagarna.
Har bekantat mig med yngsta barnbarnet och lekt med hans storebror.
Har byggt legoflygplan och kört cable car med en annan ljuv treåring i släkten.

Nu stundar nya möten.
Man kanske skulle slumra en stund först...

Kufunga safari

I Tanzania hade man ett bra uttryck för att packa och ställa allt i ordning inför en resa.
Kufunga safari betyder ordagrant att stänga resan, alltså knyta ihop packningen och ställa in sig på avfärd.
Där är vi nu. Tunafunga safari ya kwenda Sweden. Vi packar för att resa till Sverige.
Hustrun har varit ledig idag och vi har knatat runt stan idag för att köpa presenter. Gick genom Little Italy och Chinatown in till centrum. Men det blev buss hem med fylld ryggsäck och ömmande fötter. Nu vidtar själva packningen, skoj.

Vi har sett fram emot det här. Har varit här i San Francisco sedan i september men har hela tiden känt att vi nog vill hem någon gång under vintern. Barnbarnen växer ju så fort och den senaste knodden Ville har vi inte alls sett ännu. Det blir en turné till Kungsbacka, Uppsala, Härnösand, Uppsala. Förutom att krama barnbarn, barn och syskon ska vi kolla hur sommarstugan mår samt bevista prästvigningsmässan i Härnösands domkyrka den 26/1. Sedan är det inte annat än att packa igen och återvända till Amerika: Halafu inabidi kufunga safari tena na kurudi Marekani.
Bra, ni förstod ju!

Vart tog de vise männen vägen..?

Trettondedag jul brukar i min värld vara en av årets största kyrkdagar.
Ända sedan KGF:tiden strålar dagen i ljus.
Under gymnasietiden handlade det om årliga förklaringsberg i Själevads kyrka.

Nu femtio år senare i ett land långt borta är allt helt annorlunda.
Man firar överhuvudtaget inte Epifania,
och om man gör det görs det på en närliggande söndag.

Här i landet är inte Trettondagen någon allmän helgdag som hemma
utan en vanlig arbetsdag.
Och detta trots att Jesusbarnet ligger där och väntar på de vår hyllning.

Idag har jag därför varit i kyrkan och lyssnat på den femte evangelisten.
Under en djupdykning i församlingens historia satte jag på Bachs juloratorium,
bladade i gamla papper medan kantat 4-6 ljöd i bakgrunden.

Det blev min trettondagshelg,
min tillbedjan vid krubban,
min åsyn av Jesusbarnet.

Jag blir alltid så gripen av kantat fyra som handlar om nyårsdagen.
Jesus blir omskuren och namngiven.
Immanuel, o sysses Wort.

Femte: Rabba dammdamm, diggedii damm.
Fest och glädje, för nu nalkas de vise männen.
Men de går vilse och måste fråga sig fram.

Sjätte: Herodes försöker lura de vise männen.
Men han genomskådas, och Guds son överlever.
Den sista körkoralen vet inga gränser i sitt jubel.

Allt detta fick jag mig till livs genom min lilla laptop
som har ett bedrövligt ljud.
Men vad gör det, när innehållet är så underbart.

 Danke!

Söndagsfrid

Den här dagen blev bättre.

Efter kyrkan svidade vi om till privat och gick och strosade nere på Fishermans Wharf.
Det är alltid lika roligt, man ser alltid nåt skoj där, mycket folk och många gatuserveringar, försäljare, konstnärer, jonglörer, gatumusikanter och tiggare. En av tiggarna hade en skylt: No cheat. I need beer. Och en annan, en ung kille satt där och deppade bakom skylten: This sucks. I need bucks.
Men mest gillar jag mannen som jämt sitter gömd bakom en buske på trottoaren. När tjejer närmar sig, rycker han undan busk-ruskan och säger Booo..! Dom hoppar till och skriker, men skrattar sen, för han är fullständigt ofarlig. Och så får han kanske en slant.

Så småningom satte vi oss på en balkong på Pier 39 och beställde en caesarsallad och ett glas rött. Tittade på folk, såg och hörde sjölejonen grymta och trängas en bit bort. Och såg solen försvinna bort mot havet i väster. Allt blev så stilla.
Det var så här vackert - fast ändå mer.

Slöardag

Igår firade hustrun och jag bröllopsdag med att för ovanlighetens skull äta ute på restaurang. Det var gott och trevligt på alla sätt. Men jag måste ha fått i mig något olämpligt, för på hemväg därifrån slog magen till, och jag fick tillbringa resten av kvällen på toaletten. Inte precis vad jag hade planerat.
Idag har jag tagit det mycket lugnt, sovit två gånger under dagen, och magen har lugnat ner sig. Nu är det lördagskväll. Maten har smakat gott och även varit billigare. Vi har sett på Stjärnorna på slottet och nu vankas På spåret. Inte helt fel, en slöardag som denna.

Spela med snöskor

Inte för att jag vill skylla ifrån mig. Men ändå.
Nu har jag haft jullov från orgelpallen, det har gått ett par veckor utan att jag har övat.
Jag älskar våra julpsalmer och skulle så önska att jag kunde spela dem fint.
Men icke. Jag klampar fel med fötterna på minst två ställen per takt.
Och vänster hand har ofta noll koll på vart den är på väg, helt vilse i tenoren.
Min önskade hyllning till barnet i krubban skär sig följaktligen hela tiden.

Tur att barnet tar emot ändå.
Till honom kan jag ju komma som smutsig herde med min skorrande sång
eller som en fullfjättrad organist med guld rökelse och myrra i händerna.

Jag har just kommit från kyrkan och ett tvåtimmars morgonpass på orgeln. Har under den senaste månaden spelat igenom alla advents-, jul- och trettondagspsalmerna. Minst två verser på varje koral. Jag inbillar mig att det är rutin jag behöver så att händer och fötter ska börja känna vart de ska. Men rackarn, det blev min själ med idel plumpar i protokollet. Än lever jag inte upp till mitt Ba i liturgiskt orgelspel. Far from it. Särskilt illa är det med mitt pedalspel. Det känns som om jag spelar med snöskor på fötterna.

Inte för att jag vill skylla ifrån mig. Men nu måste jag bara skaffa mig nya spelskor. Det ska vara ett par nätta skor som varken är breda eller extra långa, och så ska det vara lädersula och inte gummi som suger fast hela tiden. Det får bli dagens projekt.
Mot Union Square!

Nyårsafton

Jag fick leva året ut även detta år.
Men det kunde ha slutat annorlunda.
Sällan har ett år känts så omtumlande som 2013.

I januari flyttade jag från tryggheten i min hemstad Härnösand
till ett nytt liv som pensionär och medföljande make i San Francisco.
Efter fyrtio yrkesverksamma år som präst började nu något helt nytt.

Och som jag har trivts med det nya!
Att själv få bestämma över mitt liv och inte styras av ett arbete.
Att få upptäcka denna spännande stad i min egen takt.
Att få ägna tid åt piano- och orgelspel, ja även lite cello faktiskt.
Att helt få ta ansvar för hem och matlagning,
och att få vara ideellt engagerad i min kyrka.

Våren gick fort och avslutades med en dopturné bland de senaste bäbisarna i släkten.
Men när de fyra barnen var döpta, slog livet till med ett bestämt slag.
I augusti blev jag snabbinlagd för en bypass-operation.
Hade ingen aning om hur sjuk jag var.
Men genom närståendes klarsyn kom jag mig till en doktor.
Hade lika gärna kunnat sluta raklång över mina brädhögar i stugan.
Men nu blev det operation i stället för en hjärtinfarkt.

Och Gud var god.
Tre kärl fick nya slangar och sen var det till att kämpa sig upp ur sängen.
Jobbigt var det förvisso, men mest jobbigt för min familj.
Men i stället för död blev det liv, ja till och med ett barnbarn till i september.

Och efter en extra månad i Sverige kunde hustrun och jag återvända till Kalifornien.
Hon kunde återuppta sitt arbete, och församlingen här kunde andas ut.
Och jag märkte snart att San Franciscos backar inte avskräckte som förut.
Krafterna återvände och livet fortsatte.

Nu är det bara några timmar kvar av år 2013.
Ett omtumlande år är till ända.

Jag vill tacka!