Flight 4184

Man slutar aldrig att fråga.
Har man varit med om en traumatisk förlust, så finns alltid frågorna där.
Som nu det malaysiska flygplanet, som försvunnit med hundratals passagerare.
Deras anhöriga kommer att fråga och fortsätta fråga. Och om det kommer en dag då man vet vad som hänt deras kära, så kommer de ändå att fortsätta fråga. För man nöjer sig aldrig med svaren. Varje svar skapar nya frågor, varför-frågor. Idel varförfrågor.

Idag mötte jag en man som aktualiserade mitt livs största förlust. Han var pilot och för tjugo år sedan arbetade han för American Eagle, det flygbolag som mina föräldrar åkte med när de störtade och dog. Så han kände mycket väl till Flight 4184 den 31:a oktober 1994, flyget från Indianapolis som störtade under inflygning till Chicago med 68 personer ombord, bl.a. mina föräldrar.

Det kommer ofta in flygfolk till Norska sjömanskyrkan, ibland piloter och ibland kabinpersonal. De är de nya sjömännen i sjömanskyrkan. Människor som landat i San Francisco och skall tillbringa en dag eller två  här, innan nästa avgång. Precis som sjömännen förr låg och väntade på att på nytt hissa segel mot nya mål. Så dagens pilot kan vara vem som helst. Den här mannen kom in medan jag satt och tog en kaffe i caféet, slog sig ned och började prata med oss.

Rätt snart kom samtalet in på flygfrågor, och sen dröjde det inte många minuter förrän han förstod att mina föräldrar var med olycksplanet från Indianapolis den där oktobereftermiddagen 1994. Han kände alltså mycket väl till händelsen. Han hade till och med tankar och teorier om vad som skedde, liksom han hade tankar kring det nu försvunna malaysiska planet.

Han visste att när det gällde Flight 4184 så var olycksorsaken icing, alltså nedisning av vingarna och därmed förlorad flygförmåga. Jag frågade honom om det, och sedan började han förklara det ena och det andra medan mitt hjärta började banka och jag kände tårarna stiga i ögonen. När han förklarade vad som troligen hade hänt, kom dagen och stunden så nära. Jag kunde nästan se framför mig vad som möjligen hände.

På Åsas fråga vad man har lärt sig av olyckan kom det ett intressant svar. Efter olyckan har man utfärdat ett förbud mot att ligga i s.k. holding pattern i icy conditions. Flight 4184 fick köra runt i molnen utanför Chicago i väntan på sin tur att landa, ett s.k. holding pattern. Och att det rådde risk för nedisning blev alltför uppenbart. Det var tunga moln med regn och kring noll grader.

Piloten jag träffade idag trodde att det under tiden byggdes upp is på vingarna, kanske inte främst på framkanten, för där fanns en boot, en uppblåsbar gummikant som skulle kunna spräcka ev is på vingens framkant. Utan isen satte sig på resten av vingen, på vingklaffen, the flap, och inte minst på den eller de klaffar som fälls upp uppåt över vingen för att bromsa farten. Om detta händer och klaffarna låser sig på ena sidan, tippar planet runt och störtar mot marken. Vilket var precis vad som hände.

Jag lutade mig framåt och lyssnade, samtidigt som mitt inre virvlade runt i fasan av vad som hände mina föräldrar. En fråga fick jag fram:

- Om planet har tippat uppochned, är det nå något piloterna kan göra för att häva en störtning?

- Jo vi är tränade att då försöka räta upp nosen för att stabilisera luftflödet över vingarna igen. Men om någon vingklaff i det läget var fastfrusen av is, så gick det kanske inte.

…så gick det kanske inte.

Trettiotre sekunder av desperat kamp framme i cockpit. Och vad som försiggick inne i kabinen vill jag inte ens tänka på. Men dagens möte med den erfarne piloten fick mitt tjugoåriga minne att kännas i huden, ja under huden.

Man slutar som sagt aldrig att fråga.

Nu gäller hårdträning

Ett vårtecken så gott som något är att brudparen börjar avisera sin ankomst till San Francisco. Eller att norrmännen börjar planera för 17:e Mai. Nu är det så att jag har sagt ja till den ideella uppgiften att spela när så behövs i kyrkan. Det är nu inte så ofta som tur är, och det finns också andra spelemän med anknytning till svenska och norska församlingen, dock ingen anställd. Så gigen kommer lite då och då för min del.
Och eftersom jag aldrig har jobbat som musiker, känns det bra att få göra det på ideell basis. Jag ser mina små insatser som att jag ger kollekt till kyrkan helt enkelt. Tänker ofta på president Kennedys devis: "Don't ask what your country can do for you. Ask what you can do for your country." Eller på svenska: Fråga inte vad din kyrka kan göra för dig, utan fråga efter vad du kan göra för din kyrka!

Nu när vi nu går in i vårmånaderna, vårterminens andra period, börjar uppdragen hopa sig. Skoj förstås, men det gäller också att börja hårdträna. Jag har lovat spela på ett dop och en vigsel samt en familjemässa i april. Brudparet har önskat Mendelsohns brudmarsch som inte är helt lätt att exekvera, ens om jag fuskar lite. Och så vill de få en väldigt fin Taube-sång, som jag aldrig har spelat och knappast hört. Men jag ska försöka. Så den månaden kräver sin man. 

Sen har norska sjömanskyrkan önskat musik till sitt 17:e Mai-firande. Och eftersom jag gillar Norge och faktiskt inte har särskilt mycket självkritik, så har jag lovat hjälpa dem. De har beställt den norska och amerikanska nationalsången, samt två solostycken. Nationalsångerna må väl vara. I värsta fall blir det Du gamla du fria.
Fast - jag vill ju inte bli orsak till några diplomatiska förvecklingar mellan Stockholm och Oslo, så jag får väl titta på Ja vi elsker och försöka lära mig den. Och the Star Spangled Banner går väl på nåt sätt, bara jag dundrar på. 

Sen var det solostyckena. Jag har två, som ligger något så när inom möjligheternas gräns: Våren av Grieg på cello, och hans Sarabande ur Holbergssviten på piano. 

Milda makter, vad har jag lovat..?! Kan ingen stoppa mig..??
Nu blir det jobbigt...
Det måste ju finnas många som kan göra det här bättre!
Hallå..! Någon??

Vårtecken

Nu har vi avverkat vårens första familjebesök.
Det blir vad vi vet inalles fyra före sommaren.
Denna helg har hustruns son varit här med hustru och fyra barn.
Till påsk kommer min syster och svåger från Sverige.
Och sen hakar min son på och avlöser dem.
Sist, i maj månad tar vi emot två svägerskor från Luleå.

Vad är detta om inte vårtecken?
Verkliga som fåglalåten på vår bakgård.
Och de allt ljusare morgnarna.

Välkommen, kära vår!

Födelsedag

Ojdå, jag trodde det här inlägget redan var publicerat.
Har inte haft minsta möjlighet att kolla bloggen under helgen.
Men så här blev torsdagen.

"Såja, nu är födelsedagen avverkad, och jag är såå nöjd.
Ända sedan morgonens sång och frukostbricka på sängen och kram av hustrun till sena kvällen har jag njutit. Jag har ägnat mycket tid åt allt facebook-grattande. Troligen är jag lite fånig, men jag älskar att fylla år. Blir så glad åt alla som i hör av sig på vad sätt det vara må. Jag har svårt att se ned på Facebook-kulturen. Det är visserligen inte några djupheter som avhandlas där. Men bakom varje Gilla döljer sig en vänlig tanke, ett leende, en välgångsönskan. Facebook ger mig en chans att ha lite kontakt med människor som jag annars lätt skulle förlora ur min närhet. Och det betyder mycket för mig.

Efter förmiddagens fejsbookande och skypande med barn och barnbarn och telefonsamtal från Sverige, gick jag med hustrun upp till Norska sjömanskyrkan. Och där möttes jag i dörren av en varm hyllning av den norska personalen, som stod där med famnen full av tårta och ljus, presenter och svenska flaggor. Och de sjöng till min ära.
Ja jag säger det igen. Jag älskar att fylla år.

Och nu ikväll har huset invaderats av barnbarnen från Los Angeles som kommit upp till oss för första gång. Jätteroligt. Lille H, 2 år, stegade uppför trappan och frågade helt kaxigt: Where is my room?! Och lilla A, 1 år, kände igen mig och log så kärt, fast vi inte setts sedan i julas.

Nu sover alla barn och snart alla vuxna. Jag konstaterar att jag nu är sextiosex år gammal och att det inte känns ett dugg mer än alla tidigare födelsedagar. Så det så."

Krimkriget?

President Putin har i veckan tagit tillbaka Krim. 

Tidningarna målar upp det ena scenariot hemskare än det andra.
Beskrivningarna luktar Ragnarök i min näsa, och kanske handlar det om det.

Vad ska man tro?
Kan det bli en storkonflikt av detta?
Jag har idag svårt att tro det.

Men börjar han annektera också det ryskvänliga östra Ukraina,
och sen vänder blicken mot Baltikum för att rädda den ryska befolkningen i Kaliningrad,
då har vi det kalla kriget tillbaka med allt sitt kärnvapenskrammel.

Dessutom helt nära Sverige.

Jag och hela min generation växte upp med ett hotfullt ordkrig mellan öst och väst.
Vi minns känslan av Kubakrisen, Vietnamkriget och Pragvåren.
Vi tror någonstans på en rättfärdig, fredlig socialism, men har aldrig hittills sett den irl.

Vi tror på frihet och allas lika värde, på en man en röst.
Vi är skeptiska till militära lösningar på mellanfolkliga konflikter.
Vi tror mer på protestsånger än på vältaliga presidenter.

Men vad hjälper det?

Nu håller vi andan och ber med den lidande Kristus för Ukraina och världsfreden.
Kyrie eleison, Christe, eleison, Kyrie eleison.

Fullmåne

En fullmåne stiger upp från öster,
smygande och blek i kvällssolen.
Nästan osynlig, men samtidigt tydlig.

Samtidigt försvinner dagens sol och ger plats åt natten.
Jag ska vakta säger månen.
Och stiger klarare upp över himlen.

Däruppe vajar den amerikanska flaggan liksom här.
Fast nej, det gör den inte.
Där finns ju ingen luft, ingen vind att vaja i.

Men jag ser på månen och tänker att dit flög man och satte upp en flagga,
som om den planeten därmed blev något lands territorium.
Som om den därmed blev detta lands femtiotredje stat.

Men kvällens fullmåne tillhör ingen jordisk nation.
Dess flagga står där stum och stilla som på ett fotografi.
Land kan bara inmutas där människor kan leva.

Fullmåne, du tillhör oss alla.
Du vänder ditt ansikte till oss
och ger oss ofrid inför natten.

Men vacker är du
och majestätisk
där du långsamt intar din himmel.

Jordskalv

Igår skedde ett rätt stort jordskalv uppe i norra Kalifornien. Det var ute till havs utanför Eureka som ligger över 40 mil norr om San Francisco. Vi kände ingenting trots att det var starkt, 6.9.

Igår skedde också ett större jordskalv inom den svenska kristenheten. Många skribenter har använt den terminologin och den äger nog relevans här. Pastor Ulf Ekman och hans fru lämnar Livets Ord och konverterar till katolska kyrkan. Uppbrottet verkar, i alla fall av det jag kunnat utläsa på nätet, vara noga förberett och iscensatt så att den jättekyrka han grundat skall klara skalvet. Han har nog varit på väg en tid men väntat med sitt beslut till efter sin pensionering. Så församlingen fick tid på sig att sörja för ledarskapet efter Ekman. Men ändå, vore jag livetsordare skulle jag ha blivit hur chockad som helst.

Som min bloggkamrat Torbjörn påminner om, skedde ett liknande uppbrott i Luleå stift på åttiotalet. Prästen Bengt Pohjanen predikade som ingen annan, och ingen var likgiltig för hans förkunnelse. Kyrkans Ungdom i stiftet var mycket präglat av honom under några år. Han fick bli många unga till vägledning och välsignelse. Och flera av oss unga präster var starkt berörda av hans förkunnelse, det skall jag villigt erkänna. Det blev väckelse runt BP, men rätt snart började han ta avstånd från oss kollegor, isolera sig från stiftet, och det slutade med en effektfull sorti ur kyrkan för hans del. Han övergick till rysk-ortodox tro och lämnade en stor skara unga i stor förvirring.

Men jämfört med gårdagens jordbävningsnyhet om Ulf Ekman så var ändå Bengt Pohjanens uppbrott högst en 1:a på richterskalan. I fallet Livets Ord handlar det faktiskt om miljoner människor inte minst i Östeuropa som har satsat allt på att följa Ulf Ekman. Jag anar att en liknande reaktion kommer nu bland hans efterföljare. Det är gott och väl om makarna Ekman kan lämna sitt livsverk utan bitterhet och besvikelse. Väl också om församlingen klarar jordbävningen. Men borde inte en andlig ledare avkrävas lite mer än en liten ursäkt när han går vidare och lämnar sina får. Kan han verkligen bryta upp så här utan ruelse och sorg över alla de andliga övergrepp som skett på unga människor under hans ledarskap. Det är ju som att starta en skogsbrand och sen inte behöva ta ansvaret för de skador den orsakat.
Eller så har jag fattat fel. Jag känner ju inte Ekman och har aldrig förstått mig på trosrörelsen.

Hoola Bandola band sjöng Vem i hela världen kan man lita på?
Ja så är det. Människor är människor och inga Jesusar.
Bibeln varnar och säger Lita inte på människor utan bara på Gud.
So, who's next?
Kommer nästa konvertit från Bjärka-Säby månne?
Och kommer det ekmanska jordskalvet att skaka om fler gudshus i vårt land?
Helt klart är att det Ulf Ekman har gjort är en remarkabel teologisk u-sväng.

Inför svenskhelgen

Det har visst gått en hel vecka sen mitt förra inlägg.
Men nu har jag ju också två bloggar att ansvara för.

Vi närmar oss med stormsteg mars månads svenskhelg.
I morgon kommer kyrkoherde Staffan hit för att delta i vårens fundraising-middag.
Och på söndag blir det svensk gudstjänst i norska sjömanskyrkan.
Då ska församlingens nystartade kör sjunga, och det ser jag fram emot.
Jag ska leda kör och även spela i gudstjänsten, så här gäller att hålla reda på hur noterna ska stå på notstället efter litanian och den efterföljande psalmen, samt att ha registrerat orgeln så att vi får lämplig styrka på Helig sen. Med mera...
Ja det är mycket som prästerna och församlingsborna inte har en tanke på, men som kantorn måste förbereda. Och så är det med alla som har olika ansvarsuppgifter i en gudstjänst. Allt måste synkas med det övriga för att en gudstjänst skall flyta på och inte haka upp sig och skapa irritationsmoment.

Det blir riktigt spännande på söndag. Dels vår nystartade kör, dels gudstjänstspelet.
Jag har ju som vissa bloggläsare redan vet, övat orgel en del under vintern, och även krisat åt att jag har så svårt att lära mig nåt numera. Hursomhelst så får vi se på söndag, då är det upp till bevis. Då ska jag både spela till psalmerna såväl på flygel som på orgel, samt leda kören som ska sjunga fyra sånger. Det kommer att bli jätteroligt, hur det än går.