En liten roadtrip i norra Kalifornien

Med en syster och svåger i baksätet kör vi norrut, över Golden Gate-bron.
Vi ska på en tvånätters övernattningsroadtrip och tar genast av mot Highway 1.
Över berg och djupa dalar ned till resans första sevärdhet, Muir Woods.
Det är en trång liten dal full av jättehöga redwoodträd, bara en halvtimmes väg från SF.
När man går in i den trånga bäckravinen känns det som att komma in i en katedral med tusenåriga pelare.

Sen kör vi vidare nån timme norrut till Olema, en liten ort belägen precis på den fruktade San Andreasförkastningen. Där finns lämningar efter den stora jordbävningen 1906;
bland annat kan man se hur jordskalvet flyttade ett staket hela sex meter!

Resan går längs kusten på en vindlande liten väg, välasfalterad och mysig att köra.
Man lär kunna se valar så här års, då de vandrar längs Nordamerikas västkust.
Men vi ser inga, bara ett vackert brusande hav som kastar bränningar uppför klippbranterna. Och det är inte så illa det heller.

Dagens resmål är en halv kilometer lång by vid namn Gualala. Där har vi bokat rum på ett trevligt hotell vid namn Breakers Inn, som hustrun och jag gästat tidigare. Hotellrummen är högst individuella. Ett heter Sweden, ett annat Holland och är inredda med olika länders typiska kännetecken. Vi får Washington och San Francisco och bär in våra väskor och kopplar av. Utanför brusar havet upp på sandreveln där Gualala river flyter ut i Stilla havet. Mycket vacker syn, och avkopplande.
Vi gör oss en trevlig kväll så länge vi orkar efter en dag full av intryck.
Störtar sedan i säng och vaggas snart till sömns av bränningarna.

Dag två börjar med att solen väcker oss och lovar en fin dag.
Så bultar det på dörren och in rusar syrran.
- Har ni sett dom, har ni sett dom?? Valarna!
Jag springer till balkongen och spanar, och för sanning!
Alldeles utanför stranden pustar minst tre valar, kanske en hona med två ungar, och skickar upp fontäner med jämna mellanrum samtidigt som de rullar lite i ytan så att man ser hur stora de är. Vi följer dem en stund tills de drar sig utom synhåll.
Och vi känner att vi varit med om något stort.

Efter frukost intar vi vår lilla Nissan Versa igen och kör vidare norrut. Kommer till Point Arena Lighthouse som är en fyr dramatiskt placerad på niporna ned mot havet. Där är tvärbrant så att det känns i magen. Stora rovfåglar seglar över oss.

Vidare norrut en bit. Sen tar vi av och följer väg 128 uppför Navarrafloden över ett skogklätt berg som helt är beklätt med redwoodträd. Det blir en trolsk stämning och en spännande slalomkörning runt de skyhöga portarna.
Sen kommer vi ut i Anderson Valley, en böljande och vacker dal full av vingårdar. Våren är ju här, det blommar överallt, rosor har slagit ut och pryder vägrenarna längs vingårdarna. De är ditplanterade för att varna för ohyra. Om skadeinsekter hotar vinodlingarna så sätter de sig först i rosorna.
Vi stannar på en liten vingård som erbjuder Wine tasting. Men tumlar snart ut under fnitter och skratt, för en sån purken kvinna har vi sällan mött. Vi är tydligen enbart till besvär, hon svarar högst kort och motvilligt på våra frågor kring det som serveras. Det blir inget köpt där inte.

Den andra dagen slutar i staden Calistoga längst uppe Napa Valley. Vi tar in på ett enkelt men rent hotell, Sunburst Hotel, och går in till centrum och kollar runt samt äter middag. Sen är den dagen gången.

Tredje dagen börjar med att mina passagerare får sig en riktig vinprovning på en lokal vingård vid namn Vincent Aroyo i Calistoga. En mycket charmerande och intresserad man förevisar och berättar om gårdens vinproduktion. Mycket givande. Eftersom det är hustruns födelsedag får hon dessutom önska sig en välsmakande present ur deras sortiment.

Därifrån börjar vi rulla hemåt. Resans sista stopp görs vid en fabriksoutlet i Napa town, där diverse kläder och skor inhandlas. Sedan glider vi ut ur det vackra vindistriktet med dess gröna kullar och blommande vägrenar. Rullar snart över Högakustenbr..., förlåt, Golden Gate-bron och det känns riktigt gott att komma hem igen.

Skärtorsdag 2014

Jag har aldrig gillat Skärtorsdag.
Man står inför så mycket lidande.
Den sista måltiden innan avrättningen.
Avskedet från de älskade.
Sånt som händer i San Quentin här norr om stan.

Men ikväll fick vi en fin mässa med våra norska vänner.
Tröstande och varm. Och inget hjärtskärande avsked.
Vi vet ju att han lever, att det här bara är en helig ritual.

Men ändå, jag har varit trött idag,
kanske efter de senaste dagarnas många uppgifter:
Fredag: Delta i Småbarnssången.
Lördag: Spela på ett dop och på en vigsel.
Söndag: Spela på gudstjänsten och på en vigsel.
Måndag: Spela på en vigsel.
Tisdag: Delta i påskvandring i Palo Alto.
Onsdag: Delta i påskvandring i Tiburon.
Och idag: Spela på skärtorsdagsmässan.

Inga stora uppgifter som tog lång tid.
Inget som krävdes av mig, endast frivilliga åtaganden.
Men ändå inbokningar som pockar på och kräver skärpa.
Det gäller att öva och vara koncentrerad.
Här handlade det om såväl orgel som piano och gitarr.
Men det gick bra. Jag får vara nöjd med min insats.

Idag har jag varit trött.
Fler lärjungar än jag verkar ha svårt hålla sig vaken på skärtorsdagen.
Det var skönt att få sova middag innan mässan.
Då orkade jag vara koncentrerad på orgelpallen
och hålla mig någorlunda vaken där ute i Getsemane.
Än så länge.

Stilla veckan

Stilla veckan inleddes i söndags med en hejdundrande palmsöndagsfamiljemässa
i sjömanskyrkan. Den var så härlig att jag inte har kommit över den än.
Idag påskvandrade vi i Palo Alto, och i morgon sker en liten påskvandring
 i Tiburons lutherska kyrka.
På Skärtorsdag firas en gemensam kvällsmässa med Norska sjömanskyrkan.
På Långfredag kör vi till Svenska skolan i Los Gatos
och berättar om påskens händelser.
Sen - enligt god kristen sed, gör vi inget kristligt på påskafton, för då är Jesus död.
Men på Påskdagen kommer det att bli stor uppståndelse
tillsammans med den lutherska församlingen i Tiburon.

Så - här vankas Påsk.
Dessutom hottas veckan upp redan i morgon, för då anländer syster och svåger från Sverige.

Rapport från en orgelpall

Just nu är jag inne i en period av mycket orglande.
Har fått uppgifter som kräver sin man, och därför gäller det att öva.
Var och varannan dag sitter jag där på orgelpallen i Norska sjömanskyrkan.
Och jag tycker det är såå roligt.

Nej, det är inte så att det låter särskilt bra, egentligen inte alls.
Den minnesgode drar sig måhända till minnes mitt inlägg från 131204.
Där klagade jag rejält på mitt orgelspel. Hur fel jag trampade
och helt hade tappat koordinationen mellan händer och fötter.

Egentligen är det inte så konstigt.
Alltsedan prästkallelsen slog rot i mig, har musicerandet kommit i andra hand.
Fast många gånger har det förvisso kunnat kombineras.
Som musikintresserad präst är det ändå ett kort avstånd mellan altaret och orgelläktaren.

Men visst funderar jag på hur långt jag hade kunnat komma som musiker
om inte Gud hade kommit emellan.
Under tonåren blev det mycket av sång och spel.
Orgel, piano, cello, körsång.

Men jag märkte också hur jag låg efter flera av mina kamrater.
Lennart W, Bengt L och Anders W när det gällde piano.
Ingrid N och Hasse N på orgel.
Det var nog bara inom körsången som jag hade min starka sida.

Därför satsade jag på körsång och körledning.
Och orgeln fick vara.
Jag satsade ändå och avlade kantorsexamen 1990,
men körsången hade mitt hjärta.

Så förflöt mina 40 år som präst, förvisso med mycket av sång och musik.
Men jag uppehöll aldrig den nivå jag tillkämpat mig i Umeå,
på orgel och piano vill säga.
När det gäller kördirigerandet tror jag jag nog att jag förvaltade mitt pund.

Nu, som pensionär, har jag åter fått tid och lust för orgeln.
Nu kan jag sitta så mycket jag vill och öva, det blir en eller två timmar om dagen.
Och i december hade jag kommit igång så pass att jag upptäckte hur lite jag kunde.
Men nu, snart ett halvår senare, kan jag konstatera följande.

Det låter fortfarande allt annat än bra, trots uppmuntrande tillrop från andra.
Men det går faktiskt framåt.
Jag kan nu åter känna hur en koral ska komma ut ur händer och fötter.
Notbilden får snabbare än i höstas sin kroppsliga tolkning.

Än kan jag inte spela en koral så bra att den egentligen kan bära församlingssången.
Men det blir bättre.
Förra månaden spelade jag i den svenska gudstjänsten,
och kunde då spela två psalmer med pedal, 135 och 45.

Det gäller att bita huvudet av skam och glömma min examen.
Det papperet hjälper mig inte det minsta.
Endast träning leder framåt.
Men nog är det skillnad på nu och då:

Det jag lärde mig i unga år satt kvar, jag mindes vad jag hade lärt mig.
Nu är det lika nytt varje dag, nästan.
Framstegen tar längre tid, måste nötas fram.
Jag får inget gratis längre.

Men - efter det konstaterandet får jag ändå tillstå:
Vilken nåd, att ha fått denna möjlighet på äldre dar!
Att ha fritt tillträde till en orgelpall fem minuter från hemmet.
Och att ha hälsa och krafter till att jag göra det jag älskar.

Och ännu tycka det är roligt!