Ettårigt ärr

Jag kommer in efter att ha storstädat bilen.
Då har hustrun förberett världens middag och dukat fint.
- Vad handlar det här om, undrar jag.
- Det är ett år sedan du opererades, minns hon.

Nu, efter den välsmakande ettårsmiddagen sätter jag mig ned.
Ja, den tolfte augusti förra året låg jag på operationsbordet. Dr Christian Olsson på Karolinska var Guds hand för att rädda mitt liv. Tre kranskärl kring hjärtat måste ersättas. De hade så stora förträngningar att en hjärtinfarkt nog skulle ha släckt mitt liv direkt. Allt gick bra och jag fick tilläggstid i matchen så att säga. Hittills ett år, och än har domaren inte blåst game over.

Detta är en märklig insikt för mig som innan operationen var kärnfrisk i sextiofem år.
Och jag vet inte om jag riktigt har tagit in det oerhörda att jag ännu får leva.
Det har ju alltid varit något självklart. Man lever helt enkelt.
Tanken att jag inte skulle ha levt idag går liksom inte att tänka.
Men jag vet utan att riktigt tänka.
Jag är förunnad mer av livet. Och det är stort.
Det är nåd och idel gåva.

Tack vare fjolårets snabba diagnos och åtgärd är jag ännu här och har fått uppleva en skön och varm svensk sommar. Och nu är sommaren snart slut och vi ska resa tillbaka till Åsas arbete i Kalifornien. Jag ser fram emot det tack vare att jag har ett ettårigt ärr på mitt bröst.

Sealed with a kiss

I morse kändes det som om sommaren var slut. Jag vaknade och faktiskt frös och i stugan var det bara tjugo grader! Bara. Här har vi ju vant oss vid att ligga och svettas i 25-gradiga sovrum, och så är det bara 20, dvs kallt.
Alltnog. Dagen drar igång och jag beslutar mig för att klippa gräset på förmiddagen. Åsa och hennes syster tog ned "mygghuset" och stuvade ned det i sin kartong. Medan jag gick där och styrde min maskin tänkte jag att det kanske är sista gången jag klipper gräset i år.
Och då kom den till mig, den gamla tryckarlåten: Sealed with a kiss: I don't want to say goodbye to the Summer... Sentimental så det förslår. Under de yngre tonåren gjorde den mig kär och trånande, men jag visste inte efter vem eller vad. Jag ville bara få vara förälskad och längta efter någon. Jaja, vilken härlig olyckstid det var.
Nu gick jag och trallade på låten och kände på känslan att vi nu nästa vecka ska lämna detta paradis och återvända till San Francisco för nästa period i matchen. Jag har verkligen stortrivts med sommaren i Sverige. Och jag vet att jag också stortrivs med vårt liv i SF. Så det ska nog gå bra att återvända. Det stora uppbrottsvemodet ville inte infinna sig.
Först nu när jag letat fram Sealed with a kiss på Youtube ser jag att texten inte alls handlar om att säga farväl till sommaren utan att säga hejdå för sommaren: I don't want to say goodbye for the Summer. Dvs hur ska jag klara sommaren utan dig?
Jaha. Det är alltså så som texten går. Det hade jag ingen aaning om. Och jag som hade tänkt ut ett smäktande, tårdrypande blogginlägg om att lämna den svenska sommaren. Det sket sig.   I stället blir det: I can't wait to return to California, typ. Tja, varför inte. Då gör det ju ingenting om sommaren snart är slut.

Än så är det sommar

Sverigesommaren rullar på, lite väl fort tycker jag.
Det är snart dags att börja ta farväl igen och säga på återseende.
Vi har varit i Stockholm och fått Mr Obamas ja till fortsatt vistelse i hans land.
Dvs förnyat visum.
Om nu bara våra pass kommer åter i tid (de skickas per post), så återvänder vi till Kalifornien den 14/8. Och det är snart det.

Och vi som ännu inte har hunnit med våra vänner och våra stugprojekt.
Det vi har ägnat sommaren åt stavas f-a-m-i-l-j-e-n.
Och det har känts helt riktigt.
Jag har också som ni märkt lågprioriterat mitt bloggande. Det har också varit skönt.

Nu är det augusti, sensommar, och det känns i luften även om det ännu är över tjugo grader.
Sommaren har varit bedövande varm. Vem behövde Medelhavet..?
Jag har tankat värme inför återkomsten till San Francisco.
Och mår så otroligt mycket bättre än i fjol.
Undrar hur jag hade klarat av denna värme med fjolårets kranskärl..?
En får tacke.