Ettårigt ärr

Jag kommer in efter att ha storstädat bilen.
Då har hustrun förberett världens middag och dukat fint.
- Vad handlar det här om, undrar jag.
- Det är ett år sedan du opererades, minns hon.

Nu, efter den välsmakande ettårsmiddagen sätter jag mig ned.
Ja, den tolfte augusti förra året låg jag på operationsbordet. Dr Christian Olsson på Karolinska var Guds hand för att rädda mitt liv. Tre kranskärl kring hjärtat måste ersättas. De hade så stora förträngningar att en hjärtinfarkt nog skulle ha släckt mitt liv direkt. Allt gick bra och jag fick tilläggstid i matchen så att säga. Hittills ett år, och än har domaren inte blåst game over.

Detta är en märklig insikt för mig som innan operationen var kärnfrisk i sextiofem år.
Och jag vet inte om jag riktigt har tagit in det oerhörda att jag ännu får leva.
Det har ju alltid varit något självklart. Man lever helt enkelt.
Tanken att jag inte skulle ha levt idag går liksom inte att tänka.
Men jag vet utan att riktigt tänka.
Jag är förunnad mer av livet. Och det är stort.
Det är nåd och idel gåva.

Tack vare fjolårets snabba diagnos och åtgärd är jag ännu här och har fått uppleva en skön och varm svensk sommar. Och nu är sommaren snart slut och vi ska resa tillbaka till Åsas arbete i Kalifornien. Jag ser fram emot det tack vare att jag har ett ettårigt ärr på mitt bröst.