5:2-succén

Ja jag går ut hårt i det här inlägget.
För jag är stolt och glad åt en personlig framgång.
Har just kommit tillbaka efter en motionsrunda längs stranden bort mot GG-bron.
Nja, såå långt kom jag nu inte, det är en halvmil bort till bron. Och ovan som jag är med fysisk ansträngning tar jag det försiktigt med belastningen av min lekamen. Under den här våren har jag i alla fall börjat lufsa och sen jogga och nu kan jag ta ut stegen och springa lite t.o.m.
Med mina mått mätt kom jag långt idag, längre än tidigare och växlade mellan snabb gång och löpning. Kom till halva Marina district ungefär, där vände jag.
Jag minns mycket väl hur jag promenerade där för två vårar sedan med min syster och hade uppenbara problem med att hålla hennes gångtakt. Och nu kändes steget lätt!

Att jag förunnas detta beror förstås på Guds nåd och den lyckade hjärtoperationen för snart två år sedan. Men också på mina egna beslut. Tack vare den superenkla 5:2-metoden har jag lyckats minska min vikt riktigt kännbart. När jag kommer hem till Sverige i juni kommer jag att vara tio kilo lättare än när jag reste ut förra sommaren. Det var då jag bestämde mig för att två dagar i veckan minska matintaget till hälften och i synnerhet avstå från kolhydrater de dagarna. I övrigt har jag käkat på som vanligt och njutit av denna världens goda. Och kommit så här långt.

Sen har jag ju insett hur otroligt passivt liv jag levde innan jag kom hit till Backarnas stad. Åkte bil till jobbet, fast det bara tog en dryg halvtimme att promenera. Den enda motion jag fick under mina sista yrkesår var stilla promenader med hunden, samt en aga-sam stegtävling med arbetskamraterna på stiftskansliet under ett par år. Det fick mig ut och gå faktiskt. Men annars levde jag ett alltför passivt liv helt klart. Alltså livsfarligt.
Nu går jag mycket. Och njuter av det.

Jag vill tacka Livet.
Som har gett mig så mycket.

Kantor Sjöbergs norska karriär

Ja, man får ju inte vara blyg...
Idag har jag spelat i den norska gudstjänsten i sjömanskyrkan i San Francisco.
Om någon tror att det är en struntsak, så tror hen fel.

Norrmännen, förlåt, norrpersonerna är inte direkt svenska,
även om Sverige under ett århundrade försökte införliva de västliga provinserna i moder Svea.
Brödrafolkens väl, löd texten då, iaf från den svenske konungens sida.

Men de norske trodde visst inte på de svenska försäkringarna.
Nej, norska kyrkan går sina egna vägar,
och en svensk kantor måste så gott hen kan hänga på i förändringssvängarna.

Nåja, till sannings sägande må förtelles,
att gudstjenesten ikke var spesielt forskjellig fra den svenske.
Men ändå.

Jag tränade järnet, sedan Gisle, den norske sjömansprästen, bad mig om hjälp.
Norske salmeboken är ikke densamme som den svenske, hvis noen trodde det.
Inte heller den norska liturgin.

Men jag gillar disse utfordringer
och den grensepassering som de ger mig.
Gå over kölen etter vann, typ.

Norska kyrkan är inne i en förnyelsetid.
Provar nya gudstjänstformer, bl.a. ny musik.
Det var den jag fick i läxa av min vän sjömansprästen.

Den liturgiska musiken var skriven av svensken Peter Sandvall,
riktigt inspirerad må jag säga, om man som jag gillar Gsus4 och Cmaj7.
Den musiken ville absolut ha pianoackompanjemang.

Samtidigt längtade den norska församlingen efter orgelmusik.
Deras ordinarie musiker trakterar inte orgel.
Och orgeln var dyr och borde ju brukas.

Så - den svenske kantorn försökte blanda de olika önskemålen
och spille på både orgel og flygel.
Till Guds ära, men også till människorna ett gott behag.

Jag gillar norska psalmboken.
Den innehåller så mycket folkligt vemod och musikalisk skönhet.
Men det handlar om helt nya koraler att lära in.

Jag jobbade järnet under den gångna veckan
och får väl säga att det hela gick bra.
Avslutade för säkerhets skull med ett maffigt stycke av Dandrieu.

Varken svensk eller norsk.
Men jublande.

Brödrafolkens väl.

Hemma, var ligger det nånstans

Jag såg nyss SAS flight SK936 lyfta över oss och sätta kurs åt nordost mot Norden.
Var och varannan kväll sätter jag mig ute på balkongen med min Flighttracker.
Med den kan jag se på min dator vilka plan som kommer och far.
Och barnsligt förtjust som jag är av flygplan har det blivit en kär sysselsättning i början av kvällen. Det är då alla stora flighter mot Europa går.

Strax före SAS avgår det gröna Air Lingus mot Dublin. Snart kommer British att dåna iväg i sin stora dubbeldäckare Airbus 380, sen följer United som också lyfter mot London. Och just nu startar Virgin Atlantic också dom mot London. Swiss Air flyger mot Zurich. Air France hänger på till Paris. Vissa dagar lyfter den längsta flighten av dem alla, Emirates A380 mot Dubai. Också den flighten lyfter  åt nordost fast jag tänker att det kunde vara lika nära att flyga åt väster över Stilla havet.
Jaja, det ena planet efter det andra lyfter från SFO och jag kollar att de alla kommer iväg ordentligt.

Jag minns för ett år sedan när sonen reste hem efter sitt besök hos oss här i San Francisco.
Då följde jag hans start, hur SK936 lyfte åt nordväst över Peninsula ut över havet väster om SF, följde kusten upp till Golden Gate-sundet och där svängde styrbord åt nordost. Efter någon minut kunde jag höra dånet däruppe och sen kom flygplanet redan uppe på 2000 fot och med beslutsam fart siktande åt nordost över bukten, över Berkley och bort. Jag stod där tårögd och vinkade som en tok. Hej då, käre son! Och jag visste att han tittade ned mot mig.

I Mobergs Utvandrarna möter utvandrargruppen på briggen Charlotta långt ute på Atlanten ett skepp som med svenska flaggan i aktern är på väg mot Sverige. Det blir alldeles tyst ombord på utvandrarskeppet. Allas blickar följer det hemvändande fartyget, och det dröjer länge innan de kommer över sin hemlängtan. De vet ju att de aldrig kommer att resa tillbaka.
För dem finns ingen återvändo.

Så är det nu inte för mig.
Men jag fascineras av de här flyttfågelsträcken mot norr.
De skapar ett sug i mig.
Mot norr, mot ljuset,
till bofinkarna och vitsipporna...

Här sjunger Kristina från Duvemåla

I skuggan av Nathan - författarafton

Ikväll har jag varit på en författarafton med Omi Söderblom, anordnad av Svenska församlingen här. Omi har skrivit en bok om Nathan Söderbloms äldste son Helge, hennes egen farfar. Det var ett jätteintressant föredrag. Utan att på något sätt förringa NS:s storhet och betydelse lyfte hon fram familjeperspektivet, något som tidigare varit ett oskrivet blad.  Det skall bli spännande att läsa hennes bok. Men först skall jag läsa ut Jonas Jonsons digra bok om NS. Han skriver uteslutande från kyrklig och teologisk synvinkel om Sveriges störste ärkebiskop och hans enorma inflytande på sin samtid. Oerhört spännande läsning även det för mig som är präst och ekumeniskt lagd.

En särskilt gripande del i Omis berättelse var något jag aldrig hört förut. Nathan och Annas första barn blev dödfött. I sorgen efter det förlorade barnet tonsatte Nathan en dikt om döden, och därmed fick det svenska folket en av sina mest sjungna psalmmelodier. Dikten var den danske skalden Adam Oelenschlägers psalmtext Lär mig du skog att vissna glad, som nu är psalm 304 i vår psalmbok. Söderbloms koral finns också i vårpsalmen 198 Likt vårdagssol i morgonglöd, och i den älskade sommarpsalmen I denna ljuva sommartid.
Men för Nathan Söderblom kom den vackra koralen till i saknaden av ett förlorat barn.
Här sjunger Nathan själv sin psalm.

Annandag påsk - i bilen

Såja, nu är påsken över.
Tur att helgen slutar i dur.
Igår blev det riktigt kännbart i påskdagens gudstjänst.

Och idag på vägen mellan Jerusalem och Emmaus,
jag menar från Los Angeles till San Francisco,
var allt mycket ljusare än i torsdags-fredags.

Kanske ändå den Uppståndne fanns med mig idag längs motorvägarna.
Kanske vi inte är ensamma längs livets vägar och stigar.
Ja kanske till och med där inga stigar och riktningar alls finns.

Jag vill tro det.

Jag gillar inte Skärtorsdag

Känns som den ondaste natten på året.
Så mycket ondska och ångest i luften.
Förräderi, svek och förnekelse.

Hela världens samlade tortyr, och hat
komprimerat, samlat denna natt

över en enda människa.