Hoppas jag kommer att minnas detta.
Jag menar Kaliforniens skönhet.
Har idag kört från Los Angeles de sextio milen hem till San Francisco via Highway 5.
Jag tror aldrig vi har åkt den vägen under denna årstid.
Där har alltid varit torrt och livlöst trots alla fruktodlingar.
Men idag, troligen efter vinterns regn,
en prunkande fruktträdgård mil efter mil, timme ut och timme in.
De mjuka kullarna skiftade i allt från gulgrönt till mossgrönt beroende på solens ställning.
Och i fruktodlingarna stod träden i blom, mil efter mil.
Det var i vitt, rosa, beige, you name it.
Och under träden stod bikupor strategiskt utplacerade.
Man åkte genom olika doftzoner, alla lika underbara.
Samtidigt såg jag skyltar längs vägen med allvarsamma budskap om torkan.
Det handlade alltså inte bara om vackerheter, utan man förstod att skönheten har ett pris.
Ett högt pris som heter vatten, rent vatten.
Utan vatten ingen frukt, utan vatten till farmarna, inga jobb i Central Valley.
Vi kom iaf lyckligen fram efter sex timmar längs motorvägen.
Skönt.
26 februari 2016
21 februari 2016
Breaking up is hard to do
Jag är dålig på att skriva, jag vet det.
Det är så mycket som händer hela tiden, att jag inte har nån tid alls för reflektion.
Men det allt överskuggande just nu är att vi ska flytta hem till Sverige igen.
Idag körde vi en och en halv timme ner till Santa Cruz för en sista sångstund med de svenska familjerna där. Av någon anledning har de blivit oss så kära.
Avskedet blev mycket sorgligare än jag trott.
Även om det är massor av dagar kvar till vår flytt, så är de helt intecknade nu,
så nedräkningen har verkligen börjat.
Så, please, förlåt om jag inte känner mig så meddelsam.
Det kallas sorg.
Det är så mycket som händer hela tiden, att jag inte har nån tid alls för reflektion.
Men det allt överskuggande just nu är att vi ska flytta hem till Sverige igen.
Idag körde vi en och en halv timme ner till Santa Cruz för en sista sångstund med de svenska familjerna där. Av någon anledning har de blivit oss så kära.
Avskedet blev mycket sorgligare än jag trott.
Även om det är massor av dagar kvar till vår flytt, så är de helt intecknade nu,
så nedräkningen har verkligen börjat.
Så, please, förlåt om jag inte känner mig så meddelsam.
Det kallas sorg.
10 februari 2016
Ett SAS-plan och lite vingflax
Att se ett SAS-plan sträva mot nordost över SF-bukten och ta höjd upp mot 4000 m höjd innan det försvinner från min åsyn är en alltid lika fascinerande syn. Från min veranda kan jag via Flighttracker följa avgångarna från SFO på relativt nära håll.
SAS-planet ikväll steg som alltid först åt nordväst ut över stillahavskusten, sedan upp längs San Francisco-halvön för att till slut svänga styrbord över Golden Gate-sundet och ta riktning åt nordost. Någonstans över Vallejo på 4000 m höjd och 500 km/h förlorade jag det ur sikte.
Nordost är riktningen mot Skandinavien. Det trodde jag inte först, men efter att ha kollat med en jordglob har jag förstått. Om man flyger åt nordost från Kalifornien upp över norra USA och Kanada i en rak linje, passerar man rakt över Grönland och kommer så småningom ner mot Skandinavien, fortfarande som efter en linjal. Det är tydligen raka spåret hem härifrån.
Och det är väl därför jag står där. Det är vägen hemåt. Nordost är riktningen tillbaka.
Hur jag än försöker släppa tanken på mitt hemland, kommer ändå dessa stunder,
då jag bara grips av allt som är vant, vanligt och vilsamt med Sverige.
Nu vet jag att vi, om Gud vill, skall flytta hem till Härnösand i vår.
Det ökar måhända min himlablick, likt Nils Holgersons Mårten gås,
som börjar flaxa med vingarna när han ser och hör Akka från Kebnekajse och de andra vildgässen
lämna Skåne i riktning mot varmare länder.
Eller Kristina från Duvemåla som under sin utvandring undrar: Hemma, var ligger det nånstans?
Jag har alltid varit på genomresa, en tillfällig gäst.
Men jag har alltid försökt vara där jag är, även om det inte varit slutstationen.
Jag föddes utanför Sverige och registrerades som invandrad i Sverige i augusti 1948.
Sedan blev det Bjurholm, Tärna, Högsjö, Uppsala, Boden, Fredrika, Njombe Tanzania, Umeå, Luleå, Högsjö, Härnösand, och nu senast San Francisco.
Jag har alltid varit på väg.
Men jag har alltid känt en mening med att vara där jag är, har känt Guds ledning,
även om den plats Hen anvisat mig inte varit slutstationen. På varje plats har jag känt att Gud har haft en speciell mening med min närvaro. Det har varit viktigt för någon. Jag har kunnat finnas till hands för någon enskild människa, för en församling, ett stift, en kyrka - en världsvid kyrka.
Det har varit och är mitt livs kallelse.
Och nu, efter tre år i USA, Kalifornien och San Francisco är jag åter där.
Inom två månader förstår packning, avsked, incheckning och takeoff.
Ja, jag längtar samtidigt som jag bävar. Så har det varit vid varje uppbrott.
Och lika mycket som jag i mitt förra blogginlägg kände på sådant som talar för att vara här,
lika mycket känner jag ikväll hur det drar hem till Sverige. Inte minst till barnbarnen där.
Och medan dessa tankar kommer till mig, ser jag SAS-planet försvinna åt nordost över Vallejo.
SAS-planet ikväll steg som alltid först åt nordväst ut över stillahavskusten, sedan upp längs San Francisco-halvön för att till slut svänga styrbord över Golden Gate-sundet och ta riktning åt nordost. Någonstans över Vallejo på 4000 m höjd och 500 km/h förlorade jag det ur sikte.
Nordost är riktningen mot Skandinavien. Det trodde jag inte först, men efter att ha kollat med en jordglob har jag förstått. Om man flyger åt nordost från Kalifornien upp över norra USA och Kanada i en rak linje, passerar man rakt över Grönland och kommer så småningom ner mot Skandinavien, fortfarande som efter en linjal. Det är tydligen raka spåret hem härifrån.
Och det är väl därför jag står där. Det är vägen hemåt. Nordost är riktningen tillbaka.
Hur jag än försöker släppa tanken på mitt hemland, kommer ändå dessa stunder,
då jag bara grips av allt som är vant, vanligt och vilsamt med Sverige.
Nu vet jag att vi, om Gud vill, skall flytta hem till Härnösand i vår.
Det ökar måhända min himlablick, likt Nils Holgersons Mårten gås,
som börjar flaxa med vingarna när han ser och hör Akka från Kebnekajse och de andra vildgässen
lämna Skåne i riktning mot varmare länder.
Eller Kristina från Duvemåla som under sin utvandring undrar: Hemma, var ligger det nånstans?
Jag har alltid varit på genomresa, en tillfällig gäst.
Men jag har alltid försökt vara där jag är, även om det inte varit slutstationen.
Jag föddes utanför Sverige och registrerades som invandrad i Sverige i augusti 1948.
Sedan blev det Bjurholm, Tärna, Högsjö, Uppsala, Boden, Fredrika, Njombe Tanzania, Umeå, Luleå, Högsjö, Härnösand, och nu senast San Francisco.
Jag har alltid varit på väg.
Men jag har alltid känt en mening med att vara där jag är, har känt Guds ledning,
även om den plats Hen anvisat mig inte varit slutstationen. På varje plats har jag känt att Gud har haft en speciell mening med min närvaro. Det har varit viktigt för någon. Jag har kunnat finnas till hands för någon enskild människa, för en församling, ett stift, en kyrka - en världsvid kyrka.
Det har varit och är mitt livs kallelse.
Och nu, efter tre år i USA, Kalifornien och San Francisco är jag åter där.
Inom två månader förstår packning, avsked, incheckning och takeoff.
Ja, jag längtar samtidigt som jag bävar. Så har det varit vid varje uppbrott.
Och lika mycket som jag i mitt förra blogginlägg kände på sådant som talar för att vara här,
lika mycket känner jag ikväll hur det drar hem till Sverige. Inte minst till barnbarnen där.
Och medan dessa tankar kommer till mig, ser jag SAS-planet försvinna åt nordost över Vallejo.
09 februari 2016
Skön måndag
Idag känner jag inte speciellt mycket för att flytta hem
till Sverige.
Det har varit en riktigt skön vilodag i varmt och soligt
väder, c:a 20 grader.
Och det är bara februari!
Jag sov länge och bredde ut mig i sängen till 9.30 faktiskt.
Väldigt ovanligt.
Åsa åkte igår ner till Los Angeles för att stötta familjen
som skulle få en till medlem.
Inatt, 00.40 föddes en liten flicka, Brooklyn
Rose,
och i eftermiddag har farmor ffg fått hålla den lilla i famnen.
Min dag fylldes av lite kyrkorådsjobb och sen en långpromenad
på nästan 6 km.
Jag sprang i intervaller på återvägen från Marina. Orkade
t.o.m. utan speciell möda springa de två och ett halva kvarteren från hamnen upp
på Hyde Street till vårt hus.
Det var riktigt varmt idag som sagt, som mest över 21
grader. Jag har tillbringat större delen av aftonen på balkongen och fattar
inte att det är början av februari.
Har följt diverse flighter på kurs Europa och
Mellanöstern från SFO och åt nordost. Fråga mig inte varför, det är bara såå roligt.
08 februari 2016
Kulturmöte för att inte säga -krock
Ja käre,
Det är inte så lätt för en viking i förskingringen att begripa sig på kulturen i här i Vinland.
Som invandrad här befinner jag mig i en ständig dialog med mitt värdland.
Just nu har det handlat om sport.
Jag vänder mig ryggradsmässigt emot en massa företeelser som inte stämmer med MIN kultur.
Ta bara namnet. Football.
Vad säger det?
Jo att det är en sport där man spelar med fötterna.
Men det gör man inte här!
Man rusar med bollen i famnen i stället för att spela den på riktigt,
jag menar dribbla, passa, lobba och klacka eller skjuta en rökare i mål a la Zlatan.
Det! kallar jag fotboll.
Det stämmer inte här. Här tror alla att football betyder något helt annat!
Här ska man tycka att Super Bowl är typ årets julafton, födelsedag, löneförhöjning, lotterivinst...
Man ska prata om det och televisera det veckor i förväg och känna att det är livets mening nästan.
Man ska inhandla en massa Budweiser och kycklingklubbor och bänka sig framför teven eller hänga ute på nån sportsbar och tycka att det är jättekul.
Men som viking från Sverige tycker jag inte det. Det här stämmer inte med vad jag är uppvuxen med. Jag känner bara en distans till det spel som jag inte förstår, till det språk som talas för fort så jag inte hänger med, till allt spill av pengar på galenskap och spektakel som detta kära land är så bra på.
Säkert känner inte invandrarna i Sverige så här inför Valborg, midsommar eller jul, eller hur?
Näe, tänkte väl det.
Det är USA som är konstigt, eller hur?
Sign. Looser
Det är inte så lätt för en viking i förskingringen att begripa sig på kulturen i här i Vinland.
Som invandrad här befinner jag mig i en ständig dialog med mitt värdland.
Just nu har det handlat om sport.
Jag vänder mig ryggradsmässigt emot en massa företeelser som inte stämmer med MIN kultur.
Ta bara namnet. Football.
Vad säger det?
Jo att det är en sport där man spelar med fötterna.
Men det gör man inte här!
Man rusar med bollen i famnen i stället för att spela den på riktigt,
jag menar dribbla, passa, lobba och klacka eller skjuta en rökare i mål a la Zlatan.
Det! kallar jag fotboll.
Det stämmer inte här. Här tror alla att football betyder något helt annat!
Här ska man tycka att Super Bowl är typ årets julafton, födelsedag, löneförhöjning, lotterivinst...
Man ska prata om det och televisera det veckor i förväg och känna att det är livets mening nästan.
Man ska inhandla en massa Budweiser och kycklingklubbor och bänka sig framför teven eller hänga ute på nån sportsbar och tycka att det är jättekul.
Men som viking från Sverige tycker jag inte det. Det här stämmer inte med vad jag är uppvuxen med. Jag känner bara en distans till det spel som jag inte förstår, till det språk som talas för fort så jag inte hänger med, till allt spill av pengar på galenskap och spektakel som detta kära land är så bra på.
Säkert känner inte invandrarna i Sverige så här inför Valborg, midsommar eller jul, eller hur?
Näe, tänkte väl det.
Det är USA som är konstigt, eller hur?
Sign. Looser