Ett SAS-plan och lite vingflax

Att se ett SAS-plan sträva mot nordost över SF-bukten och ta höjd upp mot 4000 m höjd innan det försvinner från min åsyn är en alltid lika fascinerande syn. Från min veranda kan jag via Flighttracker följa avgångarna från SFO på relativt nära håll.
SAS-planet ikväll steg som alltid först åt nordväst ut över stillahavskusten, sedan upp längs San Francisco-halvön för att till slut svänga styrbord över Golden Gate-sundet och ta riktning åt nordost. Någonstans över Vallejo på 4000 m höjd och 500 km/h förlorade jag det ur sikte.

Nordost är riktningen mot Skandinavien. Det trodde jag inte först, men efter att ha kollat med en jordglob har jag förstått. Om man flyger åt nordost från Kalifornien upp över norra USA och Kanada i en rak linje, passerar man rakt över Grönland och kommer så småningom ner mot Skandinavien, fortfarande som efter en linjal. Det är tydligen raka spåret hem härifrån.

Och det är väl därför jag står där. Det är vägen hemåt. Nordost är riktningen tillbaka.
Hur jag än försöker släppa tanken på mitt hemland, kommer ändå dessa stunder,
då jag bara grips av allt som är vant, vanligt och vilsamt med Sverige.

Nu vet jag att vi, om Gud vill, skall flytta hem till Härnösand i vår.
Det ökar måhända min himlablick, likt Nils Holgersons Mårten gås,
som börjar flaxa med vingarna när han ser och hör Akka från Kebnekajse och de andra vildgässen
lämna Skåne i riktning mot varmare länder.
Eller Kristina från Duvemåla som under sin utvandring undrar: Hemma, var ligger det nånstans?

Jag  har alltid varit på genomresa, en tillfällig gäst.
Men jag har alltid försökt vara där jag är, även om det inte varit slutstationen.
Jag föddes utanför Sverige och registrerades som invandrad i Sverige i augusti 1948.
Sedan blev det Bjurholm, Tärna, Högsjö, Uppsala, Boden, Fredrika, Njombe Tanzania, Umeå, Luleå, Högsjö, Härnösand, och nu senast San Francisco.
Jag har alltid varit på väg.
Men jag har alltid känt en mening med att vara där jag är, har känt Guds ledning,
även om den plats Hen anvisat mig inte varit slutstationen. På varje plats har jag känt att Gud har haft en speciell mening med min närvaro. Det har varit viktigt för någon. Jag har kunnat finnas till hands för någon enskild människa, för en församling, ett stift, en kyrka - en världsvid kyrka.
Det har varit och är mitt livs kallelse.

Och nu, efter tre år i USA, Kalifornien och San Francisco är jag åter där.
Inom två månader förstår packning, avsked, incheckning och takeoff.
Ja, jag längtar samtidigt som jag bävar. Så har det varit vid varje uppbrott.
Och lika mycket som jag i mitt förra blogginlägg kände på sådant som talar för att vara här,
lika mycket känner jag ikväll hur det drar hem till Sverige. Inte minst till barnbarnen där.

Och medan dessa tankar kommer till mig, ser jag SAS-planet försvinna åt nordost över Vallejo.