Som hemma - fast utomlands

Det kändes precis som om vi var där!

Idag kl elva var det dags för gudstjänst som vanligt i Svenska Vicoriaförsamlingen i Berlin.

Men det blev inte alls som vanligt. För vi var i Uppsala domkyrka. I realtid, fast i Berlin.

En av församlingens tidigare kyrkoherdar, Tomas Petersson skulle vigas till biskop, och av den anledningen beslöt berlinförsamlingen att inbjuda till vigningsmässan, men här i Berlin.

Idag kan man trolla mycket med knapptryckningar, och dagens trollkarl Per riggade upp en storbildsskärm framme i kyrkan och anslöt oss till direktsändningen från Uppsala domkyrka. 

Vår kyrkoherde Maria hade beställt och låtit trycka upp gudstjänstagendan, så vi satt med samma häfte som våra kamrater i Uppsala och sjöng med i psalmerna, bad med i bönerna, stod och satt där man skulle och såg två präster bli vigda till biskopar, Åsa Nyström för Luleå stift och Tomas P för Visby stift. Han blir därmed också biskop för Svenska kyrkans alla utlandsförsamlingar. 

Så det kändes dubbelt viktigt att vara med.

Och gudstjänsten blev på riktigt vår högmässa - fast i Uppsala domkyrka. 

Som hemma fast utomlands.

Maria inledde under klockringningen med med några ord om att vi ska fira vår gudstjänst men i gemenskap med Uppsala. Och så bad hon för vår gudstjänst, och sen kom processionen.
Och vi var där.

Vi såg och kände igen några ansikten, bl.a. kungaparet, några biskopar och berlinförsamlingens representanter. Och jag såg min son och måg i kören, men vi satt inte och viskade och kommenterade som i tevesoffan hemma. Utan deltog. En speciell känsla av högtid, fast via nätet.

Nattvarden blev fin. Under offertoriepsalmen gick vår kyrkoherde fram till altaret och dukade upp. Och under nattvardsbönen som ärkebiskop Antje bad läste Maria med i instiftelseorden över vårt bröd och vin, bröt brödet och önskade oss frid. Och medan man i Uppsala vände sig till varandra för att önska Guds frid, gjorde vi detsamma. Vi sjöng alla O Guds lamm och sedan delade vi den heliga måltiden med de nyvigda biskoparna, med kungen och drottningen, med Elisabeth, Ingrid, Vera och Lilo, med Henning och kantor Claes och våra unga volontärer och flera andra samt med hela den världsomspännande kyrkan i en innerlig gemenskap som är så stor att den bara måste upplevas. 

Och med en ärkebiskoplig välsignelse avrundades vår högtid i Uppsala domkyrka.

Nej jag får inte glömma att vi fick ett härligt Bach-postludium också.

Men nu måste jag rätta mig. 

Det blev inte Som hemma - fast utomlands. 

Inte Som hemma.

Det blev Hemma i Sverige - fast här i Berlin.

För vi var där.