Femton år sedan

Då var de 78 resp 75 år gamla.
Skulle ha varit nittio och mer idag.
De var på hemväg från USA
men kom aldrig hem.

31 oktober, en svart dag.
Tur att det i alla fall är Alla helgons dag idag.
För den lyser.

Jag tar på den svarta kostymen
och går till högmässan om en stund
för att tända två ljus
och sedan tre ljus vid deras sida.

Sedan åker jag med L och I upp till graven och tänder ljus.
Det är tur att vi har de här ritualerna till hjälp för vår famlande saknad.
Men jag önskar dem inte tillbaka.
Inte nu längre.

Hoppas vi får sjunga 172 idag:

De skall gå till den heliga staden,
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom porten
till en okänd värld, till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny jublande sång.

De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld, i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas iljus till hans likhet.
Deras hopp han var, deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

Snart allhelgona

Det vänder mot Allhelgona.
Ett lugn fyller luften
mitt bland alla plikter och brådskor.
Kransar och ljung på gatuförsäljarens bord.
Gravljus nära kassan.

Höstlov i skolan,
en möjlighet att resa bort
eller hem
och hälsa på,
vara tillsammans.

Parken städas från lönnlöv.
Gässen ropar farväl uppe i skyn.
Marinan är tom,
vinterdäcken på.
Kvällarna mörka.
Vintertid.

Femton år på lördag.
Tur att åren går och tar ut avstånd
från smärtan.

Lär mig du skog att vissna glad
en gång som höstens gula blad.
En bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Lär mig du fågel med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.

Att vi ännu har varandra...

Döden och livet

En av de saker som jag gillar med vår kyrka är att den inte hymlar om döden.
Vi lever nära vårt folk i deras frågor kring liv och död
och följer de flesta svenskar igenom dödsskuggans dal.

Den gångna söndagen bar rubriken Döden och livet.
Veckomässan i morse avslutades med den underbara psalmen 313:
Min frälsare lever, jag vet att han lever fast världen har sagt han är död.

Den får gärna sjungas på min begravning en dag.
För den är bara så sann!
Mitt i höstdeppighet och ide-aning.

Gässen flyttar, och stararna ska väl till att flytta, bara dom har bestämt sig vart.
Alla lönnlöv från gymnasieparken ligger nu i bjärta färger på vår sida om gatan.
Jag har plockat fram mina trasiga vinterhandskar i brist på annan värme.

Sommaren är förbi och vintern väntar.
Det blir mörkare och mörkare.
Allt i naturen talar nu om förgängelse och död.

I morgon är vi inne i oktober,
den månad då jag miste mina föräldrar
för femton år sedan.

Döden och livet.
Jag funderar mycket över det,
och jag tackar Gud för varje ny dag jag får uppleva.

Liv och hälsa är inga rättigheter.
Livet har vi fått som gåva,
och hälsan är ännu mera nåd.

Men jag tror inte det är knäppt att undra över livets flykt
och dess mening
och mål.

Kanske finns svaren i Jesu närhet.
Jag söker mig ditåt, till honom som sa:
Jag är uppståndelsen och livet.

Och intill denna dag
har jag inte blivit besviken.
Än håller det.

Hos Jesus finns Liv.
Odödligt.
Varmt.

Ja tack.

Hemma igen - utan Michael Jackson

Idag har jag kört genom vårt vackra land, från Kungsbacka till Härnösand.
Hämtat upp hustrun vid hennes kursgård och gjort en mellanlandning i Stockholm.
Nu är vi hemma tack och lov, och får om Gud vill en ledig och solig lördag tillsammans i stugan.

Idag har världen nåtts av budet om Michael Jacksons död. Det känns märkligt men inte konstigt eller hur jag ska uttrycka det. Sorgligt men inte oväntat.
Min känsla är: Wolfgang Amadeus Mozart.
Megastjärnan, underbarnet, gudagåvan som förtärs av sin konstnärliga lidelse,
och till slut på det ena sättet eller det andra bränner ut sig. Bränner ner sig.
Eller blir så stor att egot spricker och oundvikligt blir omöjligt för omgivningen.

Och jag tänker Elvis Presley, vars stjärna också dalade mot en oundviklig kollaps.
Tragiskt.
Det är få stjärnor som klarar sin "pensionering".
Nu vet vi inte vad som ändade den gode Michaels liv. Men han var definitivt en av mina stora favoriter när det gäller pop.
Särskilt Bad. Den är helt fantastisk.
Tack Michael.
Nu får du lära änglarna göra moon walk.