Flyttfirman Hit och Dit

Idag var det dags igen för flyttfirman Hit och Dit.
K hade beställt flytt till sin nya lägenhet,
och då är det klart man ställer upp.
Flytta grejer är så påtagligt och märks så fort. Ungefär som ogräsrensning.
En skön avkoppling från all teologi och allt kyrktjafs.

En flyttning möjliggör ett uppbrott, en förändring i livet, en ny fas.
En flyttning öppnar framtiden, vänder ett blad i boken.
Vetter mot morgondagen.

Jag har en underbar flyttkompis. En som alltid ställer upp.
Vi är flyttfirman Hit och dit.
Fullständigt hoptrimmade efter dessa år.
Som Roy och Roger,
som Magnus och Brasse:

"När du skall flyt-taa.
kan vi göra nyt-taa.
Vi flyttar hiit,
vi flyttar diit..." (Citat: Fem myror...)

Han heter Mats.
Mats är min radarkompis i flyttbranschen.
Vi vet precis hur den andre tänker.
Parkerar jag bilen, så går han direkt dit bak
och öppnar släpvagnens dörrar och fäller ner lämmen.

Lyfter jag soffan si, så lyfter han si.
Och vrider jag så, så parerar han så.
Går jag till vänstra sidan av billuckan för att ta teven,
så går han automatiskt på högra sidan.

Ställer jag ner sängen på släpvagnens kant,
så är han genast där för att ta vid och lyfta.

Behöver jag dricka ett glas vatten,
så gör vi det tillsammans.
Vill nån vila på andra våningen, så gör vi det och torkar oss om pannan.

Och inget onödigt prat, om känslor och politik och Gud och sånt.
Nej, vi jobbar och säger nåt när det behövs, som
-Passa hörnet där,
eller
- Vi tar det försiktigt, ett steg i taget.
- Ja, precis.

Vi packar flyttlasset med omsorg, så att inget skaver eller faller.

Vi får mycket gjort, Mats och jag.

Slöar inte, är lagom arbetsgiriga.
Vill få det gjort.

Idag bar vi fyrtiotre trappsteg ner och sen trettio trappsteg upp:
en dubbelsäng, två sängbord, en soffa, ett rumsbord, fyra bokhyllor, en hörnhylla och ett sminkbord, tre vitrinskåp, en teve med tillhörande tevebänk, flyttlådor och ICA-kassar i mängd fyllda med böcker, dockor, julgrejer, kuddar och gud vet vad.

Till slut sa vi till varandra fem tunga ord:
- Nu är man rätt trött.
- Yooo, man är det, bekräftade den andre på en norrländsk inandning.

Då var vi färdiga.

Femton år sedan

Då var de 78 resp 75 år gamla.
Skulle ha varit nittio och mer idag.
De var på hemväg från USA
men kom aldrig hem.

31 oktober, en svart dag.
Tur att det i alla fall är Alla helgons dag idag.
För den lyser.

Jag tar på den svarta kostymen
och går till högmässan om en stund
för att tända två ljus
och sedan tre ljus vid deras sida.

Sedan åker jag med L och I upp till graven och tänder ljus.
Det är tur att vi har de här ritualerna till hjälp för vår famlande saknad.
Men jag önskar dem inte tillbaka.
Inte nu längre.

Hoppas vi får sjunga 172 idag:

De skall gå till den heliga staden,
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom porten
till en okänd värld, till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny jublande sång.

De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld, i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas iljus till hans likhet.
Deras hopp han var, deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

Cyklamen

Glömde cyklamen igår,
när jag skrev om allhelgonakänslorna.
Men idag köpte hustrun en cyklamen
och då kände jag att med den på bordet
har vi allhelgona i huset.

Och nu är barn på ingående.
Det artar sig till en svensk Thanksgiving.

Solskensbarn

Tänk er en septemberdag i sol och värme,
en grillglöd i skogen och sotig korv och senap och ketchup
och tre lyckliga barnbarn uppe i var sitt träd.

En känsla av evighet och ögonblick,
vuxnas ögon och skratt åt barnens dråpligheter.
Och känslan: Vi lever ännu, vi har varandra.

Alltså,
Minns i november
det ljuva september.

Tacksägelser

Stockholm.
Morgon på Grev Magnigatan.
Promenad en halvtimme till T-centralen (många steg i stegräknaren)

Hämta bil och köra till Ikea.
Lasta in tyngsta paketet och köra in i Stockholm
mitt i värsta fredagsrallyt.

Ikväll klättring på en trappstege för att få upp gardiner och ljus.
Och borrning och skruvdragning
och sen thaimiddag med Helena och Pontus.

I morgon hemfärd via barnbarnen i Uppsala.
Eventuell grillning i Hågadalen.
Och i allt och under allt ett stort tack till Gud

för allt som livet ger.

Kyrkomöte

Idag har jag varit fram och åter till Uppsala för en träff med biskopsadjunkterna. Mycket värdefullt även om få kunde komma. Vi deltog också i den högtidliga inledningsmässan till årets kyrkomöte. Det gjorde även kronprinsessan. Hon gjorde vad hon kunde för att med ett leende mjuka upp den strama processionen. Avgående biskop Caroline predikade om Marta och Maria och sa att när hon nu går i pension, ämnar hon göra mindre och vara mer. En bra personlig sammanfattning av Lukas berättelse om de två systrarna.

Dagen var späckad så jag hann inte med mina barn idag.
På tågresan ner och upp fick jag däremot egen ställtid.
Toppen.

Systrar

En kväll med mina syskon.
En äldre syster
och en yngre.

Vi träffas inte så ofta,
men när vi gör det
är det skoj.

Ikväll hade vi gemensam middag hemma hos oss.
Och genast stod diskussionens vågor höga:
Vem ska vi rösta på i kyrkovalet?

Och så en sväng om nåt av barnen,
och så en sväng om Mamma och Pappa,
och så en sväng om Jonas Gardell

Fördrink,
huvudrätt
och åkerbärsrulltårta sist till kaffet.

Osv.
Dvs.
Kul.

Tack för i sommar!

Mission completed

Ja, nu är sommarens projekt avklarade.
Är det någon som behöver hjälp med att göra en altan eller en trappa till farstubron, så säg bara till. Här har vi erfarenhet.

Igår fick jag hjälp av sonen att skruva ihop en enkel men helt perfekt farstutrappa.
Så nu är det slut på att kränga sig upp två steg en halvmeter i taget när vi ska in.
Slut på att okontrollerat ramla ut på gräsmattan när vi ska ut.
Nu skrider vi värdigt uppför och nedför trappan som änglarna i Jakobs dröm.

Har dessutom varit och köpt ett antal Ölandstok som vi ska kanta altanen med.
Ska snart lägga ut bilder på det hela på den andra bloggen, http://www.janasa1.blogspot.com/
Ärligt talat så har här blivit riktigt fint i sommar.

Och nu går vi emot semesterns sista helg.
Känns faktiskt riktigt okey.

Fast inte har jag hunnit sitta och tänka och skriva dikter i sommar inte.
Det är ju faktiskt därför man bygger altaner eller broar!
För att man som den store tänkare man är lätt ska kunna möta naturen,
sitta där och göra viktiga livsreflektioner - eller..?

Men okey - det får väl bli nästa sommar då.
Hittills har vi bara hunnit fika och äta och umgås med barn och vänner där...

Fast - det kanske i längden betyder mer än aldrig så djupa dikter?

Slutcrescendo

Semestern går mot sitt slut.
Nu har vi fullt hus med barn, barnbarn och syskon som kommer och far. Det är roligt och hör verkligen sommaren till. För närvarande har vi sonen och hans familj här.
Idag har vi plockat blåbär med Elsa 2 år, och hon har bakat blåbärskaka med Åsa.
Elsa har också visat Farfar sin necessär: Faffa, titta Elsas jesuskär!
Och ikväll har vi bjudit mina två systrar på middag med självklar efterrätt.

Jag måste också bekänna att jag har gripits av sommarens andra hybris-anfall,
farligare än svininfluensan.
Jag och Mattias har börjat rita och skotta för en förstutrappa till stugan.
Till och med varit och köpt material, så i morgon eftermiddag ska jag gå upp och gå ner och gå upp igen på en riktig trappa till min egen ägandes stuga.

Semestern bygger upp sitt slutcrescendo som den bästa symfoni.

Pappa 90 år

Idag skulle min pappa ha blivit 90 år om han hade fått leva.
1:a augusti har alltid varit Pappas dag, och han firade den alltid med att på morgonen gå ut i skogen och plocka blåbär som Mamma gjorde blåbärskaka av. Den avåts ofta med vispgrädde till eftermiddagskaffet tillsammans med hemvändande barn och barnbarn.

Vi har firat dagen tillsammans med syster Ulla som igår kom från Amerika.
Det har hällregnat idag, så jag fick ta sats för att komma ut i bärskogen på förmiddan. Men jag fick ihop till en blåbärskaka till slut. Sedan den avnjutits åkte vi upp till graven vid Högsjö kyrka och satte ner en vas med bärdignande blåbärsris tillsammans med tre röda rosor.
Tänk så hednisk man blir ibland. Jag tänkte att de här blåbären räcker nog till en kaka åt dig.
Grattis på födelsedagen, käre Far.

Sedan körde vi till Mannaminne och fick en mycket trevlig kväll med teaterföreställningen Grottmannen med Lars T Johansson.

Sven-Lennart Sjöberg föddes 1919-08-01 i Edsele kraftstation som äldsta barnet av fyra till Hanna och Thure Sjöberg. Han växte upp i Bjurholm, Västerbotten, läste till folkskollärare i Luleå och blev färdig skolkantor 1942. Hade en kortare tjänst i Sidensjö, sedan ett par år i Vemdalen. Därifrån reste han som nygift med sin Eva till Etiopien för några år som lärare vid en statlig skola i Addis Abeba. Där föddes Ulla och jag.
Efter hemkomsten bodde familjen ett år i Bjurholm. 1949 fick Pappa tjänst som skolkantor i Tärnaby. Vi bodde där 1949-57 och därifrån har jag mina första minnen.
Pappa blev en entusiastisk naturfotograf och amatörfilmare. Gjorde flera 8 och 16 mm familjefilmer och senare även ett antal missionsfilmer åt EFS.
1957 fick Pappa jobb i Högsjö kommun och Högsjö församling och vi flyttade till Hälledal, Ramvik. Där bodde Mamma och Pappa kvar till sin död 1994.

Jag saknar honom fortfarande, ibland så att det gör ont. Åren efter flygolyckan var ett mörker. Men skulle han ha levt kvar, hade han nog inte haft särskilt bra liv. Nu skulle jag inte önska dem tillbaka.
Men hans liv var ett äventyr och värd en bok.
Förresten har ju Lina redan på sätt och vis skrivit den.

Grattis Pappa!
Må du leva evinnerligen.

Fyra veckor

Så har vi då tagit farväl av barnbarnen och är ensamma i stugan.
Det var ledsamt att säga hej då till dem som nu flyttar till Amerika.
Men också till dem som stannar inom landet.
För det känns som om dom rycks ur ens famn.

Vi har fått ett tröstande kaffe hos våra kära grannar
och sen åkt ut till stugan,
där den stora tystnaden har mött oss och hälsat välkommen.

Nu har vi fyra veckor framför oss av idel lugn och ro.
Samt knog med altanen.

Tack för det.

Lufthål

Men hallå,
vem kan skriva kloka, fyndiga bloggar
och samtidigt vara farbror Melker
som har barnbarn kryllande runt fötterna??
Vad begär ni..?

Kallfront och ändå inte

Skjutsade Åsa till Stockholmsbussen i morse.
Det blev så tomt och kallt att jag körde tillbaka till stugan och la mig under en filt.
Sov i en timme, och missade högmässan.

Det blev alltså kyligt idag, säkert tio grader mindre än förra veckan.
Men så lystes eftermiddagen upp av två härliga barnbarn som stormade in med sin mor.
Och då var allt bra igen.

Bra viloställe

Nu har jag varit hos Kajsa och Niclas i snart tre nätter. Det har varit väldigt vilsamt. Jag har varit hustomte medan de har varit på jobbet. Fixat lite med bevattningen, diskat och sopat lite här och där och bakat tårta och lagat mat. Det har varit så skönt att bara dröna omkring här och slippa ränna omkring för att titta på sevärdheter.

Det var nära att jag också fick köra åkgräsklippare. Men den rackarn strejkade så fort jag satte mig på den. Och jag som alltid har önskat mig en sån.
Måste alltså snart hit igen.

Men i morgon bär det norrut igen. Jag ämnar inte ta E20 igen utan tänker ta den östra vägen över Borås och Jönköping för att sedan ta E4 norrut. I Linköping tänker jag gå in och titta på domkyrkan som jag aldrig sett. Sen upp till Ekerö för att hämta ut min Utbildade Grupp Ledare som muckar kl 14.

Det ser jag fram emot.
Klart slut från norra Halland.

Äntligen hos Kajsa

Nu är jag framme vid denna resas mål,
hos Kajsa och Niclas i Torpa utanför Kungsbacka på västkusten.
Här är så bedövande vackert,
och för all del bedövande varmt, precis som ifjol då dom gifte sig.

Grillkväll och tidigt i säng, för dom jobbar i morgon.
Jag har lagt ut några bilder på den andra bloggen http://www.janasa1.blogspot.com/

Godnatt.

Kul och välsignad

Idag ledde jag alltså högmässan i domkyrkan.
Det var kul.
Får man säga så?
Borde det inte heta välsignat? Det var en välsignad gudstjänst.
Det var roligt att vara församlingspräst igen.
Om gudstjänsten sedan gav någon något så var den kanske välsignad.

Johannes döparen visade sig för oss och pekade på Jesus.
Och Jesus visade sig för oss och pekade på vikten av att söka Gud som söker oss.

Sedan körde Åsa och jag till Stockholm.
Åsa ska på en veckas UGL-kurs, och jag på en veckas semester.
Kör i morgon åt sydväst till dotter K på västkusten.
Det blir också kul.
Och välsignat får vi hoppas.

Om wårtiden

Sonen har debuterat som kompositör.
Sonen har debuterat som riktig kompositör.
Sonen har debuterat på riktigt som en riktig kompositör.

Jag smakar på folmuleringen av första raden.
Hur ska jag skriva det så att det stora får vara stort utan pösig stolthet?
Stolt är jag så in i norden, men ändå mer fylld av - kanske det bör kallas kollegial respekt.

Igår sjöng Mattias' kör Collegium Cantorum vid en konsert i Uppsala domkyrka
ett verk av J.S. Bach,
ett verk av Arvo Pärt
och ett verk av Mattias.

Om wårtiden,
en kantat i sex satser till texter av Carl von Linné.
Den skrevs till Linnéjubileet ifjol men uppfördes inte förrän nu.

Den målade i spännande och varma kontraster vårtidens förhoppningar, människans förväntningar, den lilla blomman Linnea borealis och den mäktiga Kung Karls spira.
Och det i ett tonspråk som var förståeligt men samtidigt eget. Men framförallt kändes kantaten rätt och fylld av självförtroende, liksom kören som framförde den.

Som far blir jag förstås stolt upp över öronen, och förundrad över hur pojken har kunnat tänka ut något så stort och klä det i så vacker dräkt. Och jag blir glad in i själen för framgången, som man blir när ens barn har nått ett eget uppsatt mål, vad det vara må.
Som när L gav ut sin första bok, eller när K tog körkort och blev klar sjuksköterska.
Eller som när ungarna en gång lärde sig gå, räkna till tio, säga rr,
cykla, få lekkamrater, tuta flöjt, spela gitarr och sjunga.
När de gjorde bra från sig i skolan och kom in på sina utbildningar.
När de kom i hamn i sig själva, i sina relationer, i sina intressen.
Om man nu någonsin gör det.
Livet har sina uppförsbackar och sina nedförs-.
Som förälder hänger man med barna dit det bär.
Men igår var det upp, och det med besked.
Helt objektivt... Jag blev imponerad.

Och högt uppe i valven svävade de gamle som burit fram oss, närt och burit oss, gett oss rötter och vingar och en massa goda anlag att förvalta, varav det här var ett.
Thank you for the music!

Svärmor och vitsippor

Nu har vi haft svärmor här hela veckan. Och det märks.
Bullar och kakor i frysen, skafferiet städat liksom bak- och kryddskåpet.
Blommorna ansade och plockade, och en ständig kaffedoft i huset.
Wow, alltså.

Vi var ut till stugan idag. Där var alldeles vitt av vitsippor.
Man blev riktigt andäktig.
I morgon ska vi ta med kameran och lägga ut bilder på den andra bloggen,
så att världen får se var paradiset ligger.

Ikväll har tre generationer suttit och tittat på filmen Patrik 1,5
om två homokillar som skulle adoptera ett barn. Den var fin, faktiskt.
H sa att kompisarna aldrig skulle tro henne,
om hon sa att hon hade sett den med mamma och mormor...

Heja Greta!
Tack för den här gången.
Ingen av oss tror att du snart är 78.

Tidsresa

Idag har jag åkt buss från musöron till blommande körsbärsträd,
från tussilago till maskros, från vår till försommar.
Är nu i Uppsala hos barnbarnen, därför har jag inte tid att blogga.
Sen pågår ju ishockeyfinalen...
Vi hörs.

Vid Högsjö kyrka

Jag har haft ledig dag idag och ägnat den åt en begravning.
Det är inte ofta jag har kyrkliga handlingar numera, dvs dop, vigsel och begravning, eftersom jag inte har församlingstjänst utan jobbar på stiftsnivån. Men det händer ibland att jag ombeds hålla en förrättning eller leda en gudstjänst. Och det tycker jag om.
Idag gällde det en församlingsbo i Högsjö. Hon var mycket engagerad i verksamheten under mina år som kyrkoherde där. Därför kändes det förstås varmt och hedersamt att få uppdraget.
Familjen hade egen musiker och egen sångsolist, och de gjorde oerhört mycket för att lyfta avskedsgudstjänsten efter Marja.
Många igenkännande handslag och blickar som möttes.
Sorg i blickarna men värme i händerna.

Dagen var varm och solig med lite blåst. Men en fin vårdag. Själv kände jag mig tacksam att än en gång få tjäna i den kyrka som jag har i mitt hjärta. Högsjö kyrka ligger så otroligt vackert belägen vid Mörtsjöns strand med utsikt över Prästholmen bort mot medeltidskyrkan på andra sidan sjön, vid skogsbrynet på Gamla vallen.

När jag går genom stigporten in på kyrkgången upp mot kyrkan fylls jag alltid av en särskild stillhet, en evighetskänsla som kanske bara finns på kyrkogårdar. Ungefär känslan av Petterson-Bergers vackra stycke Vid Frösö kyrka.

Där borta söder om sakristian ligger mina föräldrars grav.
Hej, nu är jag här igen.
Ja, jag ska jag snart vårplantera penséer, Pappa.

Inne i kyrkan öppnar sig ett varmt kyrkorum med där mycket går i grönt och guld. Vackra målningar pryder korväggen och kortaket. Det nakna korset med Jerusalem i morgonljus är för mig en enastående predikan om "det liv som döden övervann i påskens morgonstunder", som vi sjöng idag.
Kyrkans vaktmästare har gjort en meditations-oas mitt i kyrkan som bara måste ses.
Där porlar en liten källa vid korsets fot.
Och budskapet känns tydligt: "Se bortvält är stenen och inseglet bräckt".
Och blommor! Påskliljor i mängd.
Tack Anders och Karin!

Jag önskar jag kunde skriva musikstycket Vid Högsjö kyrka.